Katarina Emgård

Årets julkalender är skriven av manusveteranerna Carl Åstrand (”Kenny Starfighter”) och Daniel Karlsson (”Vuxna människor”) – vilket märks, för ”Tidstjuven” är ett lättillgängligt, klassiskt tidsreseäventyr: lagom lussekattsdoftande, pedagogiskt och underfundigt, men också lite blekt.

”Wicked: For Good” är en cyklon av sentimentala BFF-scener, flygande CGI-apor och en så barnvänlig kärlekshistoria att en kyss tycks lika förbjuden som den hårdaste BDSM-session. Humorn får stå åt sidan för en spretig lektion om propaganda och inget av musikalnumren lever upp till första aktens ”Defying Gravity”.

Finlandssvenska regissören Klaus Härös historiska drama ”Aldrig ensam” skildrar affärsmannen Abraham Stillers insats för judiska flyktingar under andra världskriget. En tragisk berättelse om den lille människans förmåga att förändra historien, men också hur konsekvenserna av ens handlingar aldrig går att förutspå.

Nyfilmatiseringen av den älskade tv-klassikern ”Vi på Saltkråkan” briljerar från första stund med sitt mod och sitt skarpa manus. I sann Astrid Lindgren-anda skildrar den livets mörker med både nattsvart humor och bitterljuv sorg.

Regissören och manusförfattaren Derek Cianfrance visar igen på sin talang för att skildra tragiska livsöden i ”Roofman”. Ett lågmält drama om den godhjärtade rånaren Jeffrey Manchester – en enkel familjefar som bara drömmer om att bli älskad.

Regissörerna bakom populära ”Young Royals” är tillbaka med ny Netflix-serie om de första ”kjolpoliserna”. Ett intressant stycke historia som förloras i tröttsamma polisklichéer och ett skrikigt budskap.

Colin Farrell och Margot Robbie möts i en udda parningsritual där ärlighet och öppenhet går före det gemensamma skapandet av en romantiserad tvåsamhet. Ett relationsdrama med fantastiska inslag som gränsar till att upplevas som en ovanligt lång timme hos psykologen.

Paul Thomas Andersons mästerverk ”One Battle After Another” är en kritisk betraktelse av samtidens radikaliseringstrend och gräsrotsrörelsernas outtröttliga försök att förändra rådande maktstrukturer. Allt mycket smart paketerat i en ösig, sexig och kändistät action.

”Downton Abbey” gjorde sig känd som tv-serien som skildrade livet på ett adelsgods i England med oerhörd detaljrikedom och uppfriskande varierat klassperspektiv. Nu är ”le grande finale” här, med den sista och avslutande filmen – och det i rätt tid.

Amanda Romares debutroman ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” är från första scen självklart tv-serie-material – och nu är den här! En lysande skildring av dagens omöjliga dejtinglandskap och hoppet som ändå aldrig dör.

I ”Filmen om Siw” öppnar den folkkära artisten upp om nyfikenheten inför dödsögonblicket och makens många kärleksbrev. En varm dokumentär som gör varsamma nedslag i Siws karriär, där hon nu vid 88 års ålder reflekterar över sitt äventyrsfyllda liv. Den är filmad med kärlek och omtanke för både Siw och hennes lyssnare.

Medicinera dig normal! ”The Dance Club” är ett stycke humoristiskt koreograferad systemkritik mot dagens psykiatriska vård. En vacker och sorglig film om ett sjukt samhälle.

I ”Sentimental Value” står mötet mellan en regissör/pappa och skådespelare/dotter i fokus, och deras gemensamma sår. En relation färgad av ånger, ångest och återhållsamhet. Dramat är ett rörande familjeporträtt om att förlösas genom konsten.

Den groteska splatterrullen och superhjältekomedin ”Toxic Avenger” från 80-talet får nytt liv med Peter Dinklage som den illaluktande, giftiga antihjälten Toxie. Splattigt och underhållande kaos – en berg-och-dalbanatur i både kvalitet och humor.

Rysaren ”Together” leker med fenomenet hur par ofta smälter samman över tid på ett kreativt, blodigt och humoristiskt sätt som får biosalongen att både skratta och tjuta. I ivern att maxa skräckinslagen går dock ett kul koncept förlorat.

”Hemmet” är en obehaglig berättelse om våld i nära relationer som fortsätter att förfölja en efter döden. Det är en suggestiv socialrealism som väcker scream-queen-skrik i salongen, men aldrig riktigt kryper in under huden.

Maria Eriksson-Hechts ”Kevlarsjäl”, namngiven efter Kent-låten, är ett känslodrivet, närgånget porträtt om misshandel och kärleken mellan bröder. En spretig, men också nyanserad och finstämd skildring av två tonårskillars hantering av våld.