Under stjärnklar himmel presenterades i år en blygsam nypremiär av paranoiamästaren Alan J. Pakulas ”Alla presidentens män” på den berömda filmfestivalen i Cannes.
Trots uteblivet svenskt premiärdatum för filmens nyrestaurering på bio förblir 50-årsjubilaren en påtaglig påminnelse om journalistikens relevans i modern tid. I samband med valet skriver kulturskribenten Gustav Lygon om en av filmhistoriens främsta politiska thrillers.
Läs också: Robert Redfords 15 bästa roller – från eleganta bedragare till tysta hjältar
”Alla presidentens män” skildrar hur de oprövade Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein uppdagar den sittande amerikanska presidenten Richard Nixons inblandning i inbrottet på Demokraternas huvudkontor inför valet 1972, den så kallade Watergateskandalen.
I huvudrollerna finner vi Dustin Hoffman och Robert Redford, båda kända för ikoniska roller i samhällskommenterande filmer från perioden kring Watergate såsom ”Midnight Cowboy” (1969) och ”Bill McKay – utmanaren” (1972).
Även om amerikanska filmer kring 70-talet inte var unika i detta betonar romantiserande begrepp såsom ”New Hollywood” hur nya röster upptäckte filmmediets potential att spegla sin samtid. Ett bra exempel är just Redford, som vid sidan av att ha varit med och grundat indie-festivalen Sundance köpte rättigheterna till ”Alla presidentens män” från Woodward och Bernstein för att göra filmen möjlig.
Sett till visuell och tematisk inspiration finner ”Alla presidentens män” likheter med föregångare ur film noir. Framförallt gör sig noir-inslagen påminda genom den i stilen stöpta karaktären Deep Throat (Woodwards källa inuti Vita Huset) som under nattliga möten i ett skuggbeklätt garage viskar gåtfulla repliker genom cigarettröken. ”Follow the money” har sedermera blivit ett tidlöst citat i korruptionssammanhang.
Lika kännetecknande är ”Alla presidentens män” för sitt nyskapande berättande genom bild och ljud. Grävande journalistiska telefonsamtal på den upplysta nyhetsredaktionen kontrasteras av efterforskningar under kongressbibliotekets dunkla kupolvalv, medan nyhetsinslag om Nixons valframgångar överröstas av smattrande skrivmaskiner allt eftersom sanningen kommer fram.
Filmens minutiösa besatthet av detaljer bidrar till den desorienterande känslan av en omvälvande sammansvärjning. Tittaren följer Woodward och Bernstein famlandes genom vaga instämmanden, förnekanden och försägelser från mystiska män ur maktens mörka korridorer. I garaget beklagar sig Deep Throat över Woodwards oförståelse: ”You’re missing the overall”.
Repliken förefaller nästan som en betraktelse över filmen då det är just i helhetens stämningsfulla intryck som ”Alla presidentens män” kommer till sin rätt.
Tillsammans med andra klassiska filmer från 70-talet såsom ”Avlyssningen”, ”Network” och såklart Pakulas samtida thrillers ”Klute – en smart snut” samt ”Sista vittnet” tycks ”Alla presidentens män” tala lika mycket till vårt sanningsrelativistiska tidevarv som till Watergate-erans.
Fem decennier efter Woodward och Bernsteins omskakande reportage möter journalistiken allt större utmaningar. Om The Washington Post i ”Alla presidentens män” utgjorde en bastion för den fria pressen mötte tidningen i år omfattande nedskärningar av sin nuvarande ägare Jeff Bezos, som tidigare jämväl motsatt sig redaktionens politiska ställningstaganden.
Även i Sverige är den tredje statsmakten alltmer ifrågasatt; återigen påminns vi om Pakulas paranoida filmvärld när konspirationsteorierna tar plats i offentligheten.
Samtidigt ger dagens filmlandskap oss nya och viktiga utgångspunkter, från Julia Loktevs oerhört aktuella dokumentärserie ”My Undesirable Friends” om journalistiskt mod i Putins Ryssland, till Laura Poitras samt Mark Obenhaus levnadsporträtt av den legendariska murveln Seymour Hersh i ”Cover-Up: Seymour Hersh och jakten på sanningen”; vars avslöjanden sträcker sig långt bortom Watergate.
Icke desto mindre finner vi i ”Alla presidentens män” fortsatt vägledande visdomsord: ”Follow the money”.
Gustav Lygon
Läs också: Topp 10: Politiska thrillers
Läs också: Så inspirerades ”Disclosure Day” av 70-talets konspirationsthrillers