När den sorgliga nyheten om Dolly Partons bortgång kom, började hyllningarna fylla mina sociala medier. Och de har fortsatt. Låtar, filmklipp, gamla intervjuer, minnen och kärleksförklaringar.
Alla verkar ha sin egen Dolly.
Det här är min.
Problemet är bara att hon inte riktigt låter sig sammanfattas.
Sorgen är vår
Dolly Parton blev 80 år. Det var hennes systerson Bryan Seaver, som också var hennes säkerhetschef i över 20 år, som meddelade dödsfallet på hennes Instagram. ”Sadness lies with us, not with Dolly”, skrev han. Sorgen är vår, inte hennes.
En vacker tanke, absolut. Sorgen är förstås framför allt deras, hennes närmaste. Men saknaden är också vår. För aj, vad hårt detta tog.
Vissa människor har funnits där så länge att man nästan tar deras närvaro för given. Man glömmer att också de en dag kan försvinna.
Dolly var utan tvekan en av dem.
Hon visste vem hon var
Jag har beundrat henne länge. För musiken förstås, men kanske ännu mer för människan bakom den. För humorn, värmen, intelligensen och hennes kompromisslösa sätt att stå för det hon trodde på.
Dolly Parton var glitter, enorma peruker, höga klackar och en uppenbarelse som hon själv ägnade ett helt liv åt att skoja om. Eller kanske mest med. Under allt det där fanns en kvinna som visste exakt vem hon var och aldrig var särskilt intresserad av att låta någon annan bestämma hur hon borde vara eller agera.
Hon kom från fattigdom i Tennessee och blev en av världens största artister. Hon skrev tusentals låtar och gav oss klassiker som ”Jolene”, ”Love Is Like a Butterfly”, ”9 to 5” och ”I Will Always Love You”. Låtar som redan har överlevt generationer och kommer att fortsätta göra det långt efter oss.
Dolly på vita duken
Och så var hon förstås filmstjärna.
I ”9 till 5” (1980) spelade hon mot Jane Fonda och Lily Tomlin i den fortfarande lika underhållande historien om tre kvinnor som fått nog av sin sexistiske chef. Jag såg filmen första gången hemma hos släkten i Finland någon gång i mitten av 1980-talet och blev fullständigt såld. Plötsligt längtade jag efter ett jobb med kvinnliga kollegor och egna imponerande bröst, som aldrig kom.
Men framför allt lärde Dolly, Jane och Lily mig något jag haft betydligt större nytta av: låt aldrig en man tala om för dig var din plats är.
När några av mina vänners äldre syskon några år senare i smyg började med dåtidens piratkopiering, alltså att spela in från VHS till VHS, stod ”9 till 5” högt på min önskelista. Tillsammans med de givna titlarna ”Flugan” (1986) och ”No Retreat, No Surrender” (1986) hamnade den i min växande samling av vad jag då betraktade som suveräna filmer i allt annat än suverän bildkvalitet.
Dolly som låtskrivare
Dolly skrev dessutom titelmusiken till ”9 till 5”, som blev en av hennes största hits och gav henne hennes första Oscarnominering.
Sedan följde filmer av lite varierande verkshöjd, som ”Det bästa lilla horhuset i Texas” (1982), ”Rhinestone” (1984), ”Ärligt talat” (1992) och inte minst ”Blommor av stål” (1989), där hon som frisören Truvy, mot Sally Field, Julia Roberts och en hel drös andra otroliga kvinnor, är precis så varm, rolig och rapp som man tänker sig att Dolly Parton är.
Men hennes kanske största avtryck på vita duken finns märkligt nog i en film där hon aldrig syns: ”The Bodyguard” (1992). En annan legend, Whitney Houston, sjunger ”I Will Always Love You” och gör den till en av filmhistoriens mest oförglömliga kärlekssånger. Men låten är Dollys. Hon skrev och spelade in den nästan tjugo år tidigare.
Att samma sång känns lika självklar som avskalad countryballad som gigantisk kärlekshymn i Whitneys händer säger en hel del om vilken låtskrivare Dolly Parton faktiskt var.
Ett hjärta större än håret
Dollys avtryck sträckte sig långt utanför musiken och filmen.
Genom hela karriären lyfte och uppmuntrade hon yngre artister, från guddottern Miley Cyrus till Taylor Swift, Sabrina Carpenter och Beyoncé, och delade generöst med sig av råd och erfarenheter till dem som kom efter. Andra kvinnliga artister var inte konkurrenter som behövde hållas nere. Dolly hade redan tagit sig till toppen och verkade inte ha något behov av att dra upp stegen efter sig.
Hennes generositet sträckte sig dessutom långt utanför den egna musikaliska världen. När hon och Eminem valdes in i Rock & Roll Hall of Fame skrev Dolly ett personligt brev till honom efteråt och berättade hur mycket hon uppskattade honom och hans musik. Eminem har senare berättat hur mycket de där orden från Dolly betydde för honom.
Stod upp för andra
Framgången gjorde henne förmögen, och mycket av pengarna gick till att hjälpa andra. Hon engagerade sig i allt från barns läsning och familjer som drabbats av tragedier och naturkatastrofer till forskning och sjukvård.
Hon stod också stadigt upp för dem som inte alltid fått en given plats i rampljuset, eller samma rätt att bara få vara sig själva. Dolly hade en stor hbtqi+-publik och kärleken var ömsesidig, också hemma i Tennessee där framför allt transpersoners rättigheter på senare år blivit en politisk stridsfråga. Själv gjorde hon sällan stora politiska utspel av det. För henne verkade det handla om något mycket enklare: människor.
”I know and love them all, and I do not judge”, sa hon när hon pratade om queerpersoner i sin egen familj och närhet.
Det är just det där okonstlat varma och humana jag tycker allra mest om med Dolly Parton. Hon behövde aldrig göra någon stor sak av sin godhet. Hon gjorde bara det hon tyckte var rätt.
Glittret var aldrig ytligt
Det är lätt att underskatta de som underhåller oss och får oss att skratta. Ännu lättare när de själva ser till att aldrig ta sin egen berömmelse på för stort allvar.
Med glimten i ögat gjorde Dolly nästan en sorts karikatyr av sig själv: högre hår, större tuttar, massa glitter och ännu mer strass. Med självironi och vassa repliker såg hon till att alltid äga skämtet först.
”It costs a lot of money to look this cheap”, konstaterade hon om sin medvetet skapade stil. Och när dumma blondin-skämt kom på tal hade hon förstås redan svaret: ”I’m not offended by all the dumb blonde jokes because I know I’m not dumb. And I also know that I’m not blonde.”
Hon kunde skratta åt bilden av sig själv utan att för ett ögonblick vara omedveten om vem som hade format den.
Missta aldrig glittret för ytlighet
Så missta aldrig glittret för ytlighet. Dolly var en intelligent kvinna som byggde sitt eget imperium, skrev sina låtar själv och bestämde över både sitt liv och sin karriär. Och hon verkade förstå något som de mer pretentiösa bland oss ibland missar: att vänlighet inte är svaghet. Det är ett val som faktiskt måste omsättas i handling.
Det Dolly lämnar efter sig är enormt. Men kanske är det inte priserna, filmerna eller ens alla de odödliga låtarna som gör att tomrummet efter henne känns så stort. Det är känslan av att vi blivit av med en av de där sällsynta människorna som faktiskt gjorde tillvaron lite bättre. Lite behagligare. Lite snällare. Och definitivt mycket glittrigare.
Så vad säger man när Dolly Parton är borta och världen tappat lite av sin färg?
Att det är upp till oss att hålla glittret hon lämnar efter sig vid liv. Inte bara det som glimmar, utan allt som fanns bakom. Vänligheten, humorn, generositeten och den enkla tanken att alla ska få vara sig själva.
Läs mer om Dolly Parton
Läs också: Från ”9 till 5” till ”Blommor av stål”: Vi minns Dolly Partons största filmroller
Läs också: Dolly Partons dödsorsak avslöjad
Läs också: Visste du att… Dolly Parton var inblandad i ”Buffy och vampyrerna”
Läs också: Minns du när Dolly Parton spelade mot Sylvester Stallone?
Läs också: Dolly Parton fyller 80 år – satte ner foten mot ökänd regissör