Det är dag två på Way Out West när jag beger mig till Skanhoff i Göteborg för att möta Rojda Sekersöz. Regissören bakom ”Young Royals” och ”Dröm vidare” är nu bioaktuell med den berörande ungdomsfilmen ”Blir du ledsen om jag dör?”.
I väntan på att få tala med regissören hinner jag hälsa på författaren bakom bästsäljaren som filmen är baserad på, Nicolas Lunabba, och producenten Sandra Harms.
De meddelar skämtsamt att de kan stå för pausunderhållningen och samtalet snubblar rakt in på basket. Lunabba berättar om hur Elijah, när han först kom till New York, utnyttjade promenaderna på de överbefolkade gatorna till att träna på att parera människor.
Han konstaterar att basket är en individualistisk sport och att han ofta kommer på sig själv med att spontant spela basket utan boll, inte helt olikt luftgitarr, trots att det är många år sedan han tränade sist. Jag hinner konstatera att det troligen är därför basket är den enda lagsport jag själv har utövat innan jag blir kallad ut till balkongen för intervjun.
Rojda Sekersöz är lugn och inbjudande trots att hon redan har avverkat flera intervjuer. Första frågan blir förstås varför hon ville filmatisera ”Blir du ledsen om jag dör”.
– Det är ett projekt som är initierat av Nordic Drama Queens, vårt produktionsbolag. Producenten Sandra Harms ringde mig och frågade om jag var intresserad. Först var jag osäker på om jag ville ge mig in i världen med kriminalitet och invandrare. Det har gjorts så mycket på sådana teman. Hur kunde jag göra det annorlunda? Vi hade ett långt samtal om det och sedan bad jag henne skicka manuset. Det var när jag läste det som jag fick en massa idéer. Jag hade ett möte med producenterna och pitchade min vinkel.
Vad var din vinkel?
– Jag ville inte exploatera våldet, utan ville att det tydligare skulle handla om Nics historia. Och framhäva det politiska mer. Jag ville ändra tonaliteten i manuset och blev först orolig när produktionsbolaget ändå var lika positiva, eftersom de redan hade jobbat med det i två år innan jag kom in. Därför skickade jag också skriftligt hur jag tänkte och de tyckte fortfarande att det lät bra. Det blev startskottet på ett väldigt inspirerande samarbete. De gav mig ett förtroende som gjorde att jag fick lust. Det var kul att de var så peppade.
Vad var det som intresserade dig mest med berättelsen?
– Jag var intresserad av människorna och mötet mellan Nic och Elijah. Jag ville inte lägga fokus på våldet, det har vi sett så mycket av, utan snarare: Vad gör våldet med de som lever i det och observerar det? För i slutändan är vi alla människor. Det är den mänskliga berättelsen, inte det sensationella, som fängslade mig. Det är människorna som jobbar med de här ungdomarna, så som Nic har gjort, som jag ville lyfta fram.
– Jag ville att det skulle bli en berättelse som grundar sig i hopp, i att vi alla kan. Samtidigt som man såklart önskar att strukturer förändras, men vad är egentligen en struktur? Det är vi som är strukturen.
Nic är, liksom de flesta, en komplex människa med både bra och dåliga sidor. Hur viktigt var det för dig att biopubliken skulle tycka om honom?
– För mig var det viktigt att göra en karaktär som var sann. Jag förstår inte hur Nic vågade vara så generös som han var. Han sa: ”Gör din grej, det här är drama, jag litar på dig.” Men för mig var det viktigt att göra en autentisk karaktär. Och då är det viktigt att förstå karaktärens val. Inte nödvändigtvis att tycka om honom. Man behöver inte heller förstå valet exakt när det görs, men när filmen är slut ska man ha förstått resan. Det är det viktigaste för mig. Jag tycker det är ointressant att göra karaktärer som är för lätta att tycka om.
Var Nicolas Lunabba involverad i manusarbetet?
– Han var inte så involverad i processen med manuset, men han var ändå väldigt närvarande. Han fanns där för oss när vi ville och var väldigt stöttande. Jag kunde ringa och fråga honom om vad som helst. Han var inte en del av den kreativa processen, men han har fått läsa alla versioner och titta på klipp.
Jag undrar vilka filmer som inspirerat Rojda Sekersöz och hon blir glad över att jag associerar till ”En oväntad vänskap”. Det är en film hon själv hade i åtanke under inspelningen, som hon blev väldigt berörd av när hon såg och som hon ser om då och då.
– Den inger hopp, vilket jag önskar att vår film också gör. För det estetiska och hur man gör en film vacker tittade jag och filmfotografen Gabriel Mkrttchian också på franska ”Medan vi faller”.
Du kände inte att det fanns någon risk för att den hoppfulla aspekten skulle innebära en försköning av verkligheten?
– Nej, för det är en del av verkligheten. Det är bara det att vi lever i en kultur där det är tacksamt med negativitet. Jag har inte själv TikTok, men där har det släppts klipp från filmen och det som fått mest spridning och engagemang är det där skjutningen sker. Vi lever i ett samhälle där vi gillar att gnälla, men det är bara en del av livet. Jag tycker inte att det är förskönande. Tvärtom är det balanserande att det kommer sådana här historier också. Särskilt med tanke på att den är baserad på verkliga händelser.
Hur var det att arbeta med Rudwan Socdal som spelar Elijah? Det är hans första filmroll.
– Det var jättekul! Maggie Wistrand, vår barndomscastare, provfilmade runt 500 barn. Det fanns flera som nådde ut genom kameran, men det finns många fler aspekter som måste fungera. En skådespelare ska hålla i 35 dagar, som den här inspelningen var, och det är långa arbetsdagar. Det som var speciellt med honom, förutom att han var otrolig under castingen, var att han också var väldigt intelligent. Han var vass på att ta regi och väldigt snabb på att förstå vad jag ville ha.
– Men det var väldigt speciellt att jobba med Peshang (Rad), som har 15 års erfarenhet och är väldigt teknisk, tillsammans med Rudwan som aldrig gjort något tidigare. De har helt olika metoder, vilket för mig som regissör kunde vara utmanande. Men det var värt det, för de är fantastiska.
Hur mycket mer kan du om basket idag? Hur svårt är det att filma?
– Det var utmanande. Dels för att det var så tekniskt, dels för att alla våra basketscener också innehåller dramasekvenser. Det krävdes jättemycket planering för att få det att gå ihop. Med tanke på den korta inspelningstiden var det helt fantastiskt hur vi fick till basketscenerna. Vi hade både body doubles, riktiga basketlag, koreografer och tränare.
”Blir du ledsen om jag dör” är som du säger initierat av produktionsbolaget. Om du själv får välja helt fritt vad du vill göra, utan att tänka på ekonomi, vad skulle du göra då?
– Vi har ett nytt projekt på gång, jag och Peshang, som handlar om föräldraskap. Det önskar jag ska bli nästa. Sedan har jag ett eget manus som jag skriver på också som jag hoppas på, eller som ska bli av.
Du har redan en lång karriär bakom dig. Är det någonting du gjorde i början av din yrkesbana som regissör som du inte skulle göra idag?
– Ja, jag skulle aldrig bädda in regi. Man tror att folk är känsliga. Nu är jag mycket mer: ”Kom, vi tittar i monitorn och pratar om vad som fungerar och inte.” Jag är mer rak.
Filmen utspelar sig i Malmö. Vad är din relation till staden och hur viktig är den för berättelsen?
– Staden var jätteviktig. Min relation till Malmö före inspelningen var inte så stark. Jag hade varit där några gånger, men inte hängt där. Det var när vi började förproduktionen och åkte dit och rekade som jag upptäckte staden. På det sättet var det ändå positivt att jag inte var malmöit. Allt blev nytt för mig, vilket gjorde att jag tog in en massa nya locations, som Ribban. Staden inspirerade mig mycket.
Hur viktigt är det att ”Blir du ledsen om jag dör” har premiär innan valet?
– Jag tror att det är väldigt bra. Det var inte uttänkt så. Vi upptäckte det faktiskt under förproduktionen. Jag hoppas att den kan bli en del av samtalet. På det sättet är jag glad att den kommer nu, samtidigt som det är sorgligt. För boken tar vid för 15–20 år sedan, fastän den känns som att det är nu den utspelar sig. Det säger ganska mycket om var vi står idag.
– Det var också ett beslut vi tog, att flytta berättelsen till nutid. Jag tror att genom att skapa möten mellan människor, som mellan Nic och Elijah, eller som när publiken möter karaktärerna i filmen, kan det uppstå någonting där som inte fanns innan. Det kan vara empati. Det kan vara förståelse. Jag tror att det är via hjärtat som vi når till huvudet.
Filmen handlar delvis om vilka gränser som är okej att passera för att hjälpa en annan medmänniska. Har din egen syn på det förändrats under inspelningens gång?
– Ja, jag har själv två barn så jag hänger mycket på lekplatser. Det är väldigt viktigt med hur och vem som sätter gränser. Jag har reflekterat mycket över hur intressant jag tycker det är. Hur ofta vi inte ingriper när vi ser saker som går fel. Man observerar vilka som sätter gränser och vilka som inte gör det. Ibland blir jag förundrad över att andra vuxna inte går in för att det inte är deras barn.
– För några år sedan fick jag ett blodsockerfall och tuppade av mitt på gatan. Jag minns att jag var på väg från jobbet och i nästa stund vaknade jag upp på marken. Folk gick bara förbi mig. Men så såg jag en kvinna lite längre bort med två kassar och tänkte: Jag måste få i mig något.
– Jag frågade om hon hade saft, en kola eller vatten. Hon vägrade öppna sin påse och då frågade jag om hon i stället kunde hjälpa mig att ringa någon. Varpå hon svarade undrande om jag inte hade en egen mobiltelefon, sedan gick hon. Visst, hon trodde kanske att jag var missbrukare, men vad hade en flaska vatten eller ett telefonsamtal kostat henne? Det är så lätt i Sverige att tro att myndigheterna ska lösa allt. Har ett barn problem kommer Soc, men vi har ett medmänskligt, kollektivt ansvar.
Vi avslutar samtalet med att konstatera att det skulle behövas fler som vågar sätta gränser och hjälpa till, och förhoppningsvis kan ”Blir du ledsen om jag dör” inspirera till bådadera.
Filmen går nu på bio över hela landet.
