Just när du trodde att det var säkert att sätta på en streamingtjänst igen… Bara några månader efter att Tommy Wirkolas snabbt glömda ”Thrash” uppenbarade sig på Netflix kommer nu en annan hajrulle, tillfälligtvis av en annan nordisk regissör, Renny Harlin.
Harlin är knappast någon nybörjare i vare sig genren eller bland de huggtandade vattenbestarna. Han gjorde trots allt 1999 års ”Deep Blue Sea”, en av få hajfilmer som åtminstone underhållningsmässigt närmat sig Spielbergs klassiker.
Svagt bidrag till genren
Detta är dock ett betydligt svagare bidrag och tyvärr ännu en påminnelse om att filmskaparen bakom ”Cliffhanger” och ”Long Kiss Goodnight” tappat bettet (ursäkta ordvitsen). Det är synd, för här börjar det faktiskt riktigt spännande.
Efter att piloterna Aaron Eckhart och Ben Kingsley deppat över sjukt barn respektive sjungit karaoke för trånande damer inleds en flygtur från Los Angeles till Shanghai. Snart utlöser dock en powerbank en explosion på flygplanet, som nödlandar i havet.
De första 20 minuterna skildrar i bästa ”Final Destination”-stil hur katastrofen stegvis utvecklas på planet och paniken som sprids bland passagerarna, varav många går påtagligt brutala och grymma öden till mötes. Om filmens intensitet ändå kunde hålla sig till den nivån.
För inte långt efter att överlevarna börjar plaska omkring och fundera på hur de ska räddas börjar de bekanta fenorna omringa dem och sluka offer efter offer. Välkomna, gott folk, till ännu en meningslös hajfilm.
Alldeles för seriöst
Medan Harlin hade kul i ”Deep Blue Sea” är allt här alldeles för seriöst. Redan inledningsvis varnar Fernando Velázquez (”Barnhemmet”, ”Crimson Peak”) svulstiga, melankoliska musik för att vi ska ta filmen – och inte minst Eckharts sorgliga familjesituation – på blodigaste allvar.
Eckhart är dessutom en vandrande stereotyp till protagonist. Du kan ha en drinklek varje gång hans repliker består av parodiska klyschor, från de välvalda visdomsorden till en liten flicka till det dramatiska överlevnadstalet, taget ur en Michael Bay-film.
Det är som om man inte ens försöker vara kreativ. Storyn är nästan identisk med den lika lättglömda ”No Way Up” (2024), medan Harlin i en scen stjäl direkt från både sin 90-talsfilm och ”Hajen 2”.
Repetitiva hajattacker
Hajattackerna är av repetitiv standardsort. Offer försöker ta sig upp på, eller befinner sig redan på, en flotte innan de dras ned och blir mellanmål. Övriga skriker och gråter av skräck, inklusive två barn som uppenbart enbart existerar i filmen för känslomässig manipulation.
Bland karaktärerna är det i övrigt nästan omöjligt att bry sig om någon. Speciellt de manliga verkar ha fått en överdos testosteron och ska leka dumdristiga hjältar så fort de får chansen. Två har till och med slagsmål på en uppblåsbar flotte!
Det är möjligtvis inte skådespelarnas fel. Det är en lyx att se Kingsley i den här typen av skräp, även om han onekligen är där för en snabb lönecheck. Angus Sampson (”Insidious”, ”Mad Max”) är roande som kedjerökande skitstövel, medan svensk-australiska Kelly Gale (”Harry Hole”) inte har mycket att göra.
Ska man vara snäll är det inte riktigt lika uselt som många av Harlins senaste alster, inklusive hans senaste ”The Strangers”-trilogi. Men det mest anmärkningsvärda är ändå att denna film skrevs av fyra (!) manusförfattare och producerades av Kiss-ikonen Gene Simmons. Havet är djupt, minsann.
Snabbfakta: ”Deep Water”
Regi: Renny Harlin
Skådespelare: Aaron Eckhart, Ben Kingsley, Molly Belle Wright, Angus Sampson, Lucy Barrett, Kelly Gale
Genre: Action, skräck, thriller
Speltid: 106 minuter
Digitalpremiär: 27 augusti
MovieZines betyg: 2/5