Att Christopher Nolan vänder sig till epiken i en tid då biografens framtid är alltmer osäker återkallar minnet av hur tidigare ambitioner och orosmoment styrt mediets utveckling.
När Skandia-Teatern (numera Bio Skandia) invigdes 1923 var utgångsläget betydligt mer optimistiskt än i dagens kulturklimat då såväl biografägare som filmarbetare kämpar för att hålla sig kvar i branschen. Den så kallade ”guldåldern” hade kommit till genom Svenska Bios och senare Svensk Filmindustris satsningar på färre filmer av högre kvalitet riktade mot en internationell publik.
Det kan tyckas frestande att se tillbaka på en så romantiserad period i svensk film, även om förutsättningarna, i en fortfarande framväxande global filmindustri, såg mycket annorlunda ut då. Redan under 20-talet hade ekonomiska bekymmer börjat uppstå och när ljudfilmens 30-tal tog vid hade omständigheterna liksom ambitionsnivån förändrats drastiskt.
Passande sett till guldålderns ambitioner var Mauritz Stillers ”Gösta Berlings saga” en av de första filmerna att visas på Skandia-Teatern. Det var en storsatsning som matchade arkitekten Gunnar Asplunds vision att höja biografen från underhållningspalats till en filmens lustgård.
”Gösta Berlings saga” är som bekant baserad på Selma Lagerlöfs berömda roman, ännu ett led i ambitionen att höja den svenska filmen genom att luta den mot ett befäst litterärt kulturarv. Därav är det en tacksam jämförelse med hur Nolan återkallar epikens främsta verk när han tar storfilmen tillbaka till biografsalongerna.
Det är likaså ett konstnärligt grepp han delar med Asplund, som bland annat låtit utsmycka Skandia-Teatern med motiv ur de gamla grekiska hjältesagorna.
Asplunds val att dels med antikens sagovärld som fond peka på filmens magi ekar genom filmhistorien på sätt som han själv inte kunnat förutse. För när förändringen knackar på dörren i form av nya konkurrerande visningsfönster, vare sig dessa är televisionen eller streamingplattformen, dras vi ändock tillbaka till biografsalongens mystik, ofta med epikens storslagenhet som ledstjärna.
På så vis har Nolans ”The Odyssey” lika mycket gemensamt med Hollywoods episka visuella berättande i filmer som ”Ben-Hur”, den mer lekfulla ”Jason and the Argonauts” och såklart regissörens favorit ”2001: A Space Odyssey”.
Vidare återfinns i Homeros diktverks bestående relevans ännu en likhet med Asplunds antika förebilder, vars arkitektur från romerska akvedukter till Akropolis tempelhöjd återkommande beskrivits som ”byggt för evigheten.” Det kan förvisso förefalla naivt att jämföra Skandia-Teatern med Parthenon; Asplunds ambition var dock inte en högtravande tillbakablick utan en deklaration som tillsammans med mer moderna influenser befäste filmen som framtidens konstform.
Samtidigt har Skandia-Teatern med tiden kommit att representera en nu hundraårig tradition som betonar behovet av att likt operan och teatern bevara biografen som kulturinstitution genom både skydd och stöd för kommande generationer. Att stå i såväl det gamla som det nya utgör idag biografmediets stora utmaning.
Ambitionsnivån som Nolans ”The Odyssey” föreslår förefaller i sin tur, likt ett fåtal andra storfilmer, frammanad av en filmskapare vars priviligierade position i Hollywood tillåter honom att bedriva vad som kan betraktas som ett passionsprojekt för att skaka liv i det traditionella filmmediet.
Därav krävs på sikt likaså förändringar som är strukturellt mer omfattande, ett kulturlandskap som ger nya och bättre förutsättningar för fler biofilmer att produceras, marknadsföras och visas vilket i sin tur åter låter biografen frodas som ett medium för framtiden.
Med tanke på det svala mottagandet som Filmutredningens betänkanden gällande svenska filmers och biografers nuvarande situation nyligen fått från politiskt håll förblir frågan brinnande aktuell.
Ingen diskussion om filmens framtid borde sluta vid Christopher Nolan, eller någon annan enskild filmskapare för den delen. Men med biografens utmaningar i åtanke, får den gärna ta vid där ridån går upp och ”The Odyssey” högtidligt lyser upp salongens rituella mörker.
Gustav Lygon
Filmskribent som även jobbar med programsättning på Bio Skandia