Vi sägs leva i en kultur där ingen längre orkar vänta. Där TikTok, Reels och Youtube Shorts har tränat oss att förvänta oss en belöning efter tre sekunder. Där varje tystnad måste fyllas, varje scen förklaras och varje berättelse snabbt måste bevisa varför den förtjänar vår uppmärksamhet.
Ändå är det just långsamheten som gjort ”Dune” till något mer än ännu en påkostad science fiction-franchise. Denis Villeneuves filmer ber inte publiken att luta sig tillbaka och konsumera. De kräver att vi stannar kvar.
Men tänk om vi har misstolkat problemet. Kanske är det inte vår koncentrationsförmåga som blivit sämre. Kanske är det vår tolerans för ointressanta berättelser som blivit mindre.
När en film litar på publiken och inte förklarar allt, orkar vi följa den. När varje scen känns viktig, spelar tre timmar ingen roll. När en film känns generisk börjar vi plocka upp mobilen efter tio minuter.
Problemet är kanske inte att TikTok gjort oss oförmögna att koncentrera oss. Problemet är att vi blivit mer selektiva med vad vi väljer att koncentrera oss på.
Om det stämmer säger ”Dune” något oväntat om vår tid. Vi har inte slutat uppskatta långsamhet. Vi har bara slutat att ge den gratis. En film måste förtjäna vårt tålamod.
Det kanske är därför ”Dune” känns så avvikande i dagens blockbusterlandskap. Villeneuves filmer stressar inte fram känslor eller fyller varje scen med repliker, skämt eller förklaringar. De låter ansikten, landskap, ljud och tystnad bära delar av berättelsen.
Det kan uppfattas som långsamt. Men långsamhet är inte samma sak som tröghet. I bästa fall är långsamhet ett förtroende. Ett sätt att säga till publiken: du behöver inte matas hela tiden. Du kan själv lägga ihop bilderna, symbolerna och konflikterna.
Det är en ovanligt modig hållning i en tid där mycket populärkultur verkar livrädd för att förlora oss. Många filmer förklarar sina teman innan vi hunnit känna dem. De berättar vad vi ska tycka, vem vi ska heja på och varför scenen är viktig. ”Dune” gör ofta motsatsen. Den låter oss vänta.
Och kanske är det just väntan som blivit själva lyxen. Att få sitta i en biosalong och försvinna in i en värld som inte omedelbart kräver att bli förstådd. Att se en film som inte tävlar med mobilen på mobilens villkor, utan påminner oss om varför biografen fortfarande kan göra något som flödet inte kan.
För i flödet måste allt hända nu. På bio kan något fortfarande få ta tid.
Det betyder inte att långsam film automatiskt är bättre film. Tålamod i sig är ingen kvalitet. En film kan vara långsam och ändå tom, utdragen och ändå ytlig. Skillnaden är om långsamheten bär på något.
Det är där ”Dune” träffar en nerv. Den påminner oss om att publiken inte nödvändigtvis har blivit otåligare. Den har bara blivit svårare att lura. Vi ger fortfarande vår uppmärksamhet, men inte till vad som helst.
Kanske är det därför ”Dune: Part Three” känns som mer än ännu en uppföljare. Den kommer i en tid som sägs ha förlorat förmågan att vänta, men bygger hela sin kraft på just väntan.
Om filmen förtjänar vårt tålamod finns tålamodet fortfarande kvar.
Se trailern till ”Dune: Part Three” nedan. Filmen får svensk biopremiär 16 december 2026.
Anja Ehmann
Läs också: KRÖNIKA: Kan Christopher Nolans ”The Odyssey” ge biograferna nytt liv?
Läs också: KRÖNIKA: ”If you’re offended, so what?” När standup blir ideologi
Läs också: KRÖNIKA: Algoritmerna dödar vårt filmintresse – och vi märker det knappt