Michael Lindgren är manusförfattaren och tv-producenten som jobbat med bland annat ”Grotesco” och ”Herr Talman”. För några år sedan debuterade han som filmregissör med ”Berts dagbok” och nu är det dags för en ny långfilm – den på förhand omtalade och galna komedin ”Flaggan”.
Filmen följer två unga SD-killar under 2010 års historiska valvaka då Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Kusinerna Ville och Tobba planerar ett hyss: att hänga upp en blågul jätteflagga mitt på Rinkeby torg. Det blir början på en galen kväll och natt med många excentriska karaktärer och oväntade händelser längs vägen.
Inför filmens premiär på fredag tog vi chansen att ställa några frågor till regissören bakom ”Flaggan” för att få höra om hans syn på politik, svensk humor – och vad han egentligen har för skit på Jimmie Åkesson…
Varför ville du göra en komedi om Sverigedemokraterna?
– För att jag är nördigt intresserad av samhällsfrågor, och SD:s framfart i politiken och de kulturella konfliktlinjerna runt dem har totalt dominerat svensk politik de senaste 16 åren.
Och varför just i Rinkeby?
– För att Rinkeby är den kanske mest legendariska symbolen för ett ”utanförskapsområde”. Jag tror att många svenskar är rädda för Rinkeby. Och att skicka två SD:are på ett dumt äventyr i just Rinkeby är bara ett klassiskt komedirecept. Fish out of water!
Inspelningen var klar i maj. Premiär redan nu i augusti. Det gick ovanligt snabbt?
– Ja, det är extremt snabbt för att vara långfilm, och det hade att göra med att vi fick produktionsbeslut först i november och att finansieringen byggde på att vi kunde marknadsföra filmen inför valet. Vi var tvungna att ha en intensiv förproduktion i januari–mars.
– En speciell grej vi gjorde för att förbereda oss var att vi repade igenom hela filmen i förväg, filmade repen med enkla videokameror och klippte ihop hela filmen som en skiss, för att kunna vara extremt effektiva sen under inspelningen.
– Och så spelade vi in från slutet av mars till början av maj, med ett relativt litet men extremt engagerat och duktigt team. Jag är van från många år av gerillateater och tv-produktion att jobba snabbt, så det var inte så konstigt. Men visst hade vi stora utmaningar, som till exempel att få svenskt aprilväder att se ut som en septembernatt.
Det är väldigt kul att se många nya ansikten på vita duken. Noel Flike är klockren som Ville Viking! Men varje biroll är grym. Hur jobbade du med din casting?
– Casting är ju, som alla filmnördar vet, en extremt stor del av jobbet. Och när man gör en komedi med en viss ton så behöver man skådespelare som funkar i den.
– Ganska självklart börjar man med huvudrollerna, så vi letade först efter kusinerna Ville och Tobias. Jag och vår castare Pauline Hansson sökte manliga skådisar i de åldrarna, och den vi hittade först som kändes klockren var Arvid Swedrup, som spelar Tobias.
– Nånstans i den vevan såg jag en bild på Hov1, som precis hade lagt ner, och tyckte att Noel såg skön ut, så jag frågade Pauline om vi inte kunde provfilma honom. Sen testade vi honom ihop med Arvid och de hade sån fantastisk kemi på en gång. Vi hade hittat kusinerna.
– Sen bygger man därifrån och söker Kaya, KJ, Hussein, Samira med flera. För mig handlar det om kemi. Det är som ett pussel, hur människorna passar ihop med varandra. Alla relationer måste liksom stämma. Och samtidigt måste man kunna ha den här komiska lättheten som vi söker i filmen utan att det känns fejk.
Det haglar av svordomar och fördomar i din film. Ingen slipper undan, alla hånas, men av stämningen i biosalongen att döma så funkar det. Vad är nyckeln till att skriva humor, och rentav förolämpningar, som gör folk glada, inte kränkta?
– Kanske att förstå det man skämtar om på djupet.
Den galna natten i ”Flaggan” börjar med att en digitalkamera hamnar i fel händer. Där finns en video med Jimmie Åkesson som tydligen kan sänka hela partiet. Mer får publiken inte veta, men vad tänker du att Jimmie har gjort?
– Det är hemligt och bygger till 100 procent på illa underbyggda antaganden och absurda påståenden.
Man kan väl snällt påstå att SD:s anhängare, och även motståndare, kan vara rätt högljudda i sociala medier. Vad har ni fått för respons inför premiären?
– I SD-bubblan gick många igång och anklagade filmen för att vara en PK-elitkampanj för att påverka valet. Från vänster är det väl mer att vi gullar med SD och normaliserar dem. Jag tycker det är kul att folk tror att de vet vad filmen är innan de ens har sett den. Publiken får avgöra.
Stämmer det att Jimmie var bjuden till galapremiären?
– Ja! Alla som var partiledare 2010 var bjudna. Men bara Jimmie tackade ja. Och jag trodde han skulle komma och såg fram emot det. Men samma dag som galapremiären hörde SD av sig och ställde in, med nåt konstigt svepskäl. Jag vet inte varför.
Tror du en film som ”Flaggan” kan påverka hur folk röstar i valet?
– Nej. I så fall väldigt marginellt. Den har inte heller en partipolitisk agenda, den slår åt alla håll. Och den handlar egentligen mer om kärlek och identitet. Min dröm är bara att folk ska ha jävligt roligt och ha mycket att snacka om efteråt.
Samtidigt kan man tycka att du ger SD en del gratisreklam med ”Flaggan”.
– Jamen, det är ju den där vänstertanken då, att jag ”gullar med SD” och ”normaliserar dem”. Och det blir så konstigt, de är ju redan Sveriges näst största parti?! De är större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans. Alla vet vilka de är. De behöver inte vår gratisreklam.
– Det är lika fånigt att tro att vår film skulle göra nån skillnad för SD som att SD själva låtsas att de fortfarande är underdogs. De är ju en del av regeringsunderlaget.
Jag vill röra runt i grytan lite, men framför allt att vi ska kunna sitta i en biosalong och skratta tillsammans. Vänstermuppar och högertroll, förorten och småstaden. Det är vi som är Sverige.
Alla har en åsikt om SD. Det finns nog få partier som splittrar folk lika mycket. Vad är din åsikt? Och går det att göra en sådan film och hålla sig helt opartisk?
– Jag vet inte om filmen är helt opartisk, men jag har inte haft avsikten att driva någon partipolitisk agenda inför valet. För mig handlar den mer om Sverige i stort, kärlek och identitet.
– Jag ville göra en film som skojar om Sverige, och just för att SD är ett så splittrande fenomen tyckte jag det var spännande och kul att låta två unga SD:are vara huvudpersonerna. Men vi driver också med till exempel vänsterns överdrivet naiva multikulti-mys. Och det jag kallar för den hycklande medelklassen, som helst bara vill hålla sig undan skaviga frågor om till exempel segregation och kulturkrockar. Gud vad jobbigt, kan vi ha tacofredagsmys istället?
– Jag vill röra runt i grytan lite, men framför allt att vi ska kunna sitta i en biosalong och skratta tillsammans. Vänstermuppar och högertroll, förorten och småstaden. Det är vi som är Sverige.
Om vi byter ämne och pratar svenska komedier. Vilka är dina topp 3-favoriter genom tiderna?
– Gud vad svårt. Jag kan inte göra en strikt topp 3. Måste typ se om allt, känner jag. Men okej, ”Picassos äventyr” älskar jag för den absurda fantasin och Gösta Ekmans ekvilibrism som komisk artist. ”Tillsammans” tycker jag är väldigt kul och fin. ”Jalla! Jalla!” och ”Kopps” är grymma actionkomedier. ”Tomten är far till alla barnen” tycker jag om för den svarta komedin. Och ingen jiddrar med ”Sällskapsresan”.
Hur ser du på komedigenrens status i Sverige? För ”Flaggan” känns unik, genuint rolig, och jag undrar själv varför det inte görs mer.
– Jag hoppas att ”Flaggan” går bra på bio, för det skulle ge svenska finansiärer mod att satsa på mer svensk originalkomedi. I streamer-eran har allt blivit just strömlinjeformat, och man vill gärna filmatisera en boksuccé eller göra remakes. Och det tycker jag är trist. Men det handlar om att man vill göra säkra investeringar och helt enkelt inte ta för mycket risk. Vi måste våga mer.
Hur röstar du själv i september?
– Jag kommer bestämma mig i båset.
Om du ställde upp som kandidat till att bli nästa statsminister… vad skulle din slogan på valaffischerna vara?
– Chilla!
Och om du var vd för Svenska Filminstitutet i ett år? Vad skulle du vilja förändra för att Make Filmsverige Great Again?
– Hihi. Okej. Vi spånar fritt, för jag kan ganska lite om hur det ser ut. Men jag skulle vilja få igång en stökig och mångfacetterad filmrörelse. Föryngra. Kanske ha ett ambulerande filmcenter som drar runt och sprider kunskap om hur man gör film. Komma ut i landet, i byar och förorter.
– Försöka bryta upp rigida strukturer och ge växthuspengar till många olika projekt, men alla med fokus på historier och genrer som är angelägna för en svensk publik och har potential att dra folk till biograferna. Mer igenkänning, högre i tak, vildare.
Vilka hoppas du ska se filmen? Och vad hoppas du att de tar med sig?
– Jag hoppas att hela Sverige ska se ”Flaggan” på bio! Och att man känner sig glad som fan efteråt och har mycket att snacka om.
”Flaggan” går upp på bio över hela Sverige fredagen den 28 augusti.
Läs också: 8 svenska filmer att hålla koll på i biohösten
Läs också: Trailerpremiär: ”Flaggan” kan bli årets mest kontroversiella svenska film – och den roligaste