Kommer du ihåg den första filmen du såg i IMAX? Jag minns hur jag försiktigt tassade in i den ljuvligt luftkonditionerade salongen, svarta breda fåtöljer i konstläder, det skyhöga taket och den jättelika, svagt böjda duken. Det skrek premium.
Jag befann mig i Melbourne och vi skulle se “Logan”, jag minns hur mina vänner och jag kliade oss frenetiskt i hårbotten, förbryllade över var i salongen vi skulle sitta för att få den bästa upplevelsen. Det var ärligt talat en ren och skär besvikelse. IMAX var någorlunda nytt och jag hade inte förstått att det inte var den unika företeelse det ville ge sken av att vara.
2015 slog den första kommersiella Imax-salongen upp sina dörrar i Sverige och bjöd in oss till det nya sättet att se film på, med ett namn som låter som ett tyskt vaccinföretag. Jag tror att IMAX red på 3D-vågen, ett häftigt namn på något som gör biobesöket till mer av ett event och den rätt trista filmen du ska se mycket coolare.
Det har gått några veckor nu och det finns ett före och ett efter. Innan och efter ”The Odyssey”. Det har pratats in absurdum om Christopher Nolans storfilm och inte minst om vilket format man ska se den i. “The Odyssey” är nämligen den första filmen någonsin som spelats in helt och hållet i IMAX 70 mm.
Det finns tre sätt att välja mellan när man ska se filmen på bio i Sverige och jag har sett den i alla tre. Vanlig hederlig 35 mm, IMAX och den väldigt sällsynta 70 mm. Det ska sägas att inget av dessa är det som Christopher Nolan ämnade att man skulle se filmen i, nämligen 70 mm och IMAX på samma gång. Så vilket format ska du se den i? Jag kan rapportera att det kvittar.
Ja, du ser förvisso mer av samma sak i IMAX och det är förstås en mycket mer häpnadsväckande upplevelse per ce eftersom bilden är större, ljudet högre och Matt Damons ansikte blir tjugo meter högt och 11 meter brett, och det är aldrig fel. Men det finns tre salonger i Sverige som visar filmen i IMAX och detsamma gäller 70 mm. I hela världen finns det färre än två tusen biografer som visar IMAX och drygt 40 som kan visa den i IMAX 70 mm.
Det innebär att de allra flesta aldrig kommer att se filmen i det format den är tänkt att visas i och i slutändan kommer gemene man se den på en iPad i soffan. Och vet ni vad? Filmen är lika bra ändå.
När Quentin Tarantinos “The Hateful Eight” hade premiär på svenska biografer 2016 var grejen att Tarantino hade spelat in filmen på Ultra Panavision 70, ett format som knappt använts sedan 70-talet. Det gör att filmen blir superbred och var ett sätt för Tarantino att återskapa en så kallad roadshow-visning.
Jag uppskattar ambitionen hos Nolan och Tarantino, missförstå mig inte. Jag reste från Göteborg till Stockholm för att se “The Hateful Eight” i 70 mm på Rigoletto, den enda biografen som kunde visa filmen i sin rättvisa form då. Sedan dess har jag sett om den både på DVD och streaming och tro det eller ej – jag överlevde det också.
Om jag får gissa vilt är formatet lika mycket en marknadsföringsstrategi som en auteurs ambitiösa ärelystnad och konstnärliga uttryck.
Man måste inte tvunget se “The Odyssey” i ett visst format. I ärlighetens namn får du se mer av Agamemnons hjälm och några stridsscener blir pampigare i IMAX, men that’s it.
Jag kommer att se “The Odyssey” ytterligare några gånger på bio innan den flyttar över till fysisk utgåva i mitt hem – men jag kommer se den på Bluray bra många fler gånger än på bio.