När MovieZines recensent Evert Fremlén Arnesson såg ”Vi är Metal Dragon” lämnade han salongen med ett fånleende. Nu har även jag sett filmen och förstår precis vad han menade för jag sitter här med samma leende på läpparna.
Jag trodde att jag skulle få se en hemmasnickrad svensk hårdrockskomedi. I stället gick jag därifrån glad i hjärtat men också undrande: när blev svensk film så rädd för att bara ha lite roligt?
”Vi är Metal Dragon” är en indiefilm gjord med hjärta, själ och en smittande lust att underhålla. Den är på riktigt galet rolig, rockmusiken är förvånansvärt bra och det märks att människorna bakom filmen har haft kul medan de gjorde den. Det låter kanske som en banal sak att berömma en film för, men just nu behöver svensk film exakt den sortens glädjeinjektion.
Läs också: Trailerpremiär! ”Vi är Metal Dragon” är filmen alla hårdrocksfans väntar på
”Vi är Metal Dragon” är knappast lösningen på svensk films alla problem, men det är svårt att inte se behandlingen av filmen som ett symptom på ett av dem.
Svensk film mår dåligt
För svensk film mår inte bra. Och det är inte bara något vi filmjournalister går runt och säger när vi vill låta bekymrade. Enligt Svenska filminstitutet gjordes 9,8 miljoner biobesök i Sverige under 2025, men svenska filmer stod bara för 1,2 miljoner av dem. Det motsvarar 12 procent av biomarknaden, jämfört med 22 procent året innan.
Tittar man på våra nordiska grannar känns siffrorna ännu dystrare. I Norge stod den inhemska filmen för drygt 31 procent av biobesöken, i Finland nästan 32 procent och i Danmark omkring 40 procent. Skillnaden är rätt svår att snacka bort.
Det finns också mindre pengar att göra film för. Enligt Filminstitutet har antalet svenska spelfilmer som får produktionsstöd minskat med en tredjedel på tio år.
När anslagen krymper och biopubliken inte kommer är det lätt att dra slutsatsen att man borde våga ännu mindre. Det är en ganska deprimerande rundgång för en bransch som gärna pratar om hur den ska få tillbaka publiken.
Måste svensk film vara så allvarlig?
Titus Paars hårdrockskomedi handlar om ett gäng män som fortfarande repar i samma garage fyrtio år efter att de lovade varandra att bli nästa Iron Maiden. Det stora genombrottet har låtit vänta på sig och nu ska de ge sig ut på sin första, och förmodligen sista, turné. Det är högljutt, varmt och härligt tramsigt. Framför allt skäms filmen inte ett dugg för vad den är.
Det är befriande, eftersom svensk film ibland tar sig själv på väldigt stort allvar. Missförstå mig rätt nu, jag vill ha de tunga politiska dramerna, konstfilmerna och de smala historierna som kräver både tålamod och en stor kopp kaffe. Jag har inget emot långsamma tagningar, existentiell ångest eller en huvudperson som stirrar ut genom ett fönster i fem minuter. Jag är filmkritiker, jag är van.
Men jag vill också ha filmer som vrålar rakt ut att nu jävlar ska vi ha roligt. Ändå får jag ibland känslan av att svensk film har fått för sig att det inte är fint nog att vilja underhålla en publik. Som om en film automatiskt blir mindre värdefull för att människor skrattar åt den, citerar repliker ur den eller vill se den tillsammans med ett gäng kompisar och en hink smörsaltade popcorn.
Det är en rätt märklig inställning för en bransch som ägnar väldigt mycket tid åt att undra vart biobesökarna tog vägen.
Jag tänker på ”Den blomstertid nu kommer”. När Crazy Pictures släppte sin katastroffilm 2018 hade den gjorts utan produktionsstöd från Svenska Filminstitutet. Filmkollektivet från Norrköping hade bland annat vänt sig direkt till publiken och finansierat delar av projektet genom crowdfunding.
Resultatet blev över 110 000 biobesökare i Sverige och en film som senare såldes till en lång rad andra länder. Det visade ganska tydligt att det finns människor som vill se svensk film som går sin egen väg och inte riktigt ser ut som det vi vant oss vid.
Hur ska publiken hinna hitta filmen?
Det är därför jag blir så frustrerad över vad som nu händer med ”Vi är Metal Dragon”. Först var det sagt att filmen skulle ha premiär den 25 september. Så sent som i onsdags gick det fortfarande inte att köpa biljetter på Filmstadens hemsida och det fanns ingen information om vilka biografer eller ens vilka städer som skulle visa den.
Jag mejlade Filmstaden och fick svaret att de ännu inte visste vilka biografer det skulle bli, men att biljetterna skulle släppas onsdagen den 23 september.
I fredags kom ett nytt besked. Filmstaden har beslutat att visa filmen som en eventspelning i hela kedjan, men endast måndagen den 28 september. Tre dagar efter premiären.
I Stockholm visas den på två biografer. Filmen går förvisso upp på några fristående biografer runt om i landet från det ursprungliga premiärdatumet, men hos Sveriges största biografkedja är det alltså en enda måndag som gäller.
Det är inte mycket tid för en film att hinna hitta sin publik. Filminstitutet vill stärka svensk film på bio. Filmstaden tycks inte riktigt ha fått samma memo.
Just den här sortens film behöver word of mouth. Någon ser den, skrattar arslet av sig och ringer kompisen efteråt. Hårdrockare drar med sig sina vänner. Människor som kanske inte brukar rusa iväg på bio för att se svensk film blir nyfikna när de hör att någon annan hade jäkligt kul kvällen innan. Men då måste ju filmen fortfarande gå att se när kompisen försöker köpa sin biljett.
Här blir hela resonemanget om den svenska filmpubliken bakvänt. En liten svensk film förväntas bevisa att intresset finns innan människor ens har hunnit upptäcka att den existerar. Den ska konkurrera om uppmärksamheten med Hollywoodfilmer vars marknadsföringsbudget den bara kan drömma om och snabbt leverera siffror som visar att den förtjänar att få stanna kvar. Ingen press alls.
En film måste få en chans
Jag påstår förstås inte att alla svenska indiefilmer ska ligga kvar på biograferna i månader av ren välgörenhet. Biografer är företag, tomma salonger betalar inga hyror och konkurrensen om dukarna är brutal. Men någonstans måste en film åtminstone få en rimlig chans. Annars blir diskussionen om svensk films publik ganska ihålig.
Vi kan inte ena dagen fråga varför människor inte ser svensk film och nästa dag göra det så svårt som möjligt för dem att faktiskt göra det.
Det som skaver extra är att ”Vi är Metal Dragon” känns som exakt den typ av film svensk film borde vara rädd om. Inte för att den är perfekt eller för att alla svenska filmer hädanefter ska innehålla hårdrock, medelålders män och tvivelaktiga beslut. Det har vi trots allt verkligheten till. Utan för att den kommer från människor som uppenbarligen velat göra något eget och gjort det med en energi som smittar av sig.
Jag vill ha mer sådant. Fler konstiga idéer, mer genre, mer humor och mindre ängslighet inför tanken att en film faktiskt får vara gjord för att människor ska vilja se den och kanske till och med ha kul under tiden.
Om svensk film befinner sig i en kris behöver vi knappast göra korridoren ännu smalare. Vi behöver öppna fler dörrar för filmer som ”Vi är Metal Dragon”. Det minsta vi kan göra är att inte slå igen dem innan publiken hunnit dit.
Läs också: Peter Magnusson: ”Ryktet om svensk films död är överdrivet”