I den mörka thrillerkomedin ”Bad Apples” spelar Saoirse Ronan en frustrerad mellanstadielärare som inte får ordning i klassen. En serie bisarra händelser leder till att klassens bråkstake blir inlåst – i hennes egen källare. Maria hade inte planerat det så, men börjar njuta av lugnet och inspirationen som sprider sig över klassrummet. Men samtidigt letar både pappan och polisen efter den försvunne Eddie…
Filmen är en brittisk produktion men på många sätt en svensk film. För regin står Jonatan Etzler, som debuterade med Netflix-komedin ”One More Time” (2023) med Hedda Stiernstedt. Med sig till England tog han filmfotografen Nea Asphäll (”Så jävla easy going”) och Guldbaggevinnande klipparen Robert Kranzt (”Syndabocken”). Och idén är från början svensk.
Vårt samtal börjar med boken ”De oönskade” av Rasmus Andersson, som har omarbetats för film med handlingen förflyttad till en brittisk småstad. Jonatan Etzler hörde om handlingen och blev genast intresserad.
– Det lät spännande, med en ganska unik premiss och ett moraliskt dilemma.
– Jag bad att få läsa boken och började utveckla filmen. Jag försökte med olika producenter som inte ville göra den. Till sist testade jag att skicka den till England istället. Där var responsen helt annorlunda. Folk var väldigt taggade, trots att jag inte ens hade gjort ”One More Time” än. Jag hade inte gjort en enda långfilm. Men det var väldigt kul… och det kändes som att det här nog var rätt hem för filmen.
Vad tror du att det beror på att ingen i Sverige ville göra den?
– Det var mycket ängslighet, märkte jag. De började ifrågasätta saker som: ”Måste hon verkligen låsa in honom i källaren? Han kanske kan gå dit av fri vilja.” I England var reaktionen helt motsatt. Där var det mer: ”Vad kul att hon låser in honom i källaren. Hon kanske kan låsa in fler.”
Blev det en smärtfri process, eller tog det flera år innan det blev en film?
– Det tog flera år. Vi hittade en fantastisk brittisk manusförfattare som heter Jess O’Kane. Hon tog berättelsen, tillförde en massa själv och skrev ett fantastiskt manus. Hon lyckades också flytta över berättelsen till England. Hon har själv jobbat som lärare där, så hon kunde mycket om kulturen och skolsystemet som inte jag kunde.
Jag minns det som en väldigt rolig process. Samtidigt tänkte jag hela tiden: ”Det här kommer nog aldrig bli av.” Det kändes helt osannolikt att jag skulle få göra en film i England.
– Efter ungefär ett års skrivande skickade vi manuset till Saoirse Ronan. Hon ville träffas, var väldigt taggad på det och ville göra filmen. Ungefär så gick det till, från ax till limpa.
Var Saoirse Ronan ditt första och enda val?
– Hon var mitt förstahandsval. Jag tittade såklart på alla skådespelare som fanns men tyckte att hon var precis rätt. Hon har en väldigt underutnyttjad komisk talang, tycker jag. Och så är hon så sympatisk. Man kan följa med henne ner i de mörkaste källarna, så att säga, och ändå på något sätt sympatisera med henne. Det var mycket den kvaliteten jag såg.
– Hon var otroligt förberedd och proffsig, och varenda tagning hon gjorde var perfekt. Det krävde en hel del av mig också som regissör, att vara väldigt tydlig och precis i mina beslut kring scenerna.
Det här är din andra långfilm och du jobbar med en Oscarsnominerad Hollywoodstjärna. Var det nervöst?
– Det känns nervöst de första sekunderna när man ses första gången. Men Saoirse är så himla jordnära att det väldigt snabbt bara kändes som att prata med vilken skådespelare som helst. Man glömmer bort allt det där ganska snabbt. Hon har inga divalater. På det sättet var det som att jobba med vilken annan skådespelare som helst, förutom att hon var otroligt proffsig.
Saoirse har beskrivit sin rollfigur som ”den snällaste skurken man kan spela”. Hur ser du själv på Maria? Är hon filmens skurk, hjälte eller något mittemellan?
– Som jag tänker det är det svårt att säga vem som är skurk och vem som är hjälte i den här filmen, eftersom det ändras hela tiden. Det finns ganska många i filmen som man kan kalla ”bad apples”. Det är inte nödvändigtvis bara pojken i klassen. Det kan vara lärarna, föräldrarna eller flickan Pauline. Hon är nästan den tydligaste skurken på ett sätt.
– Tanken är att man ska se filmen och börja fundera på sig själv och om man själv är medskyldig till någonting. Sympatierna kan verkligen variera i den här filmen, och det har jag också märkt när den möter publik.
Jag gillar hur karaktärerna hela tiden växlar och att man inte riktigt vet var man har dem. Det är roligt och ovanligt med så komplexa, mångbottnade karaktärer på film.
– Det är så människor är. Jag tror inte på onda och goda människor. Som jag har upplevt det blir det väldigt tråkigt att se en film där huvudkaraktären alltid gör rätt. Då blir det som att man försöker göra en instruktionsfilm istället för en film.
Förutom Saoirse arbetar du också med väldigt unga skådespelare som gör sina första filmroller. Hur annorlunda är det att regissera barn som inte har samma erfarenhet och verktyg?
– Det är väldigt annorlunda på ett sätt, men jag tycker att det är väldigt kul. Jag regisserade barn första gången i en kortfilm som hette ”Åka utför”. Vi skulle spela in en scen där några barn leker, och efter första tagningen kände jag: ”Oj, vad stelt det här blev. Det fungerar inte alls.”
– Då fick jag ett infall och sa att de kunde improvisera det som hände fem minuter innan scenen började och sedan improvisera det som hände efteråt. Scenen handlade om att de skulle leka en lek, så de började improvisera att de skulle börja leka och fortsatte sedan efter scenen. Hela inspelningsdagen blev som en lek för dem. Då kunde de vara närvarande i stunden istället.
– För mig har det alltid varit nyckeln när man jobbar med barn. För att de ska vara naturliga ska de få leka, improvisera och vara sig själva.
I recensionerna av ”Bad Apples” nämns bland annat Ruben Östlund och Thomas Vinterberg, nordiska filmskapare som precis som du jobbar mycket med obekväm humor. Var tror du den traditionen kommer ifrån?
– Jag vet inte riktigt. Jag tror att vi är ganska lika britterna där, för de har verkligen en tradition av svart komedi. Kanske beror det på att både Sverige och Storbritannien är länder som lever på minnet av fornstora dagar när vi var stora imperier. På något sätt kanske det har påverkat vår mentalitet så att vi har den här lite bittra, ondskefulla ådran i oss. Jag vet inte riktigt.
– Jag tror att det finns mycket av det i Sverige, men samtidigt tycker jag att det är ganska svårt att få gehör för den typen av humor här. Ruben är väl den som har lyckats göra svart komedi eller mörk humor i Sverige på senare tid och verkligen nått fram med det.
– Annars har jag upplevt att man förväntas göra en viss typ av komedi som kanske är mer familjeorienterad. I Danmark är den här typen av drastisk humor och mörka komedier väldigt populära. Jag hoppas att vi kan få göra mer av det här i Sverige också.
Hade du några särskilda förebilder när du gjorde filmen? Filmer du tittade på och tänkte: ”Det här är tonen jag vill åt”?
– Jag gillar Todd Solondz mycket. ”Welcome to the Dollhouse”, som utspelar sig i en skola, var en inspiration. Sedan gjorde Maren Ade en film som heter ”The Forest for The Trees”, som var hennes första film och också handlar om en lärarinna. Den var också en inspirationskälla.
– Men jag inspireras av allt möjligt, från Lars von Trier och Haneke till ”School of Rock” med Jack Black. Det var en film som jag och Saoirse pratade mycket om. Det är hennes favoritfilm.
Du har själv jobbat som filmlärare. Har du någonsin känt att du vill låsa in en elev i källaren?
– Haha. Nej, jag har nog inte tänkt så direkt. Men det är väldigt frustrerande ibland att stå framför en skolklass och bli helt överkörd av dem, vilket jag blev ganska ofta. Jag hade ingen pedagogisk utbildning. Däremot har det kommit fram lärare efter visningar av filmen och sagt: ”Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja låsa in elever…”
Nu är det ett år sedan filmen hade premiär i Toronto. Hur har det året varit för dig och hur har mottagandet sett ut? Vad överraskar dig mest?
– Det har varit fantastiskt att åka runt i olika länder och visa filmen. Det allra bästa är att se den i en helt full biosalong. Folk reagerar väldigt högljutt. De skrattar, gråter, skriker och drar efter andan. Det är väldigt kul.
– Sedan reagerar folk på olika saker i olika länder. I Spanien applåderade publiken i en scen, som jag inte vill spoila här. Det var väldigt oväntat och märkligt. I USA och Nordamerika upplevde jag att publiken var lite mer försiktig i början. De ville nästan ha ett tydligare tillstånd från filmen att få skratta. Men sedan kom det.
Du har nu gjort den publikfriande och lekfulla Netflix-komedin ”One More Time”, och så mer thrillerfokuserade ”Bad Apples” som visats på filmfestivaler. Vad blir din tredje långfilm?
– Jag har en del olika saker på gång. Jag hoppas få göra en svensk långfilm som jag håller på att utveckla manus till. Sedan läser jag många manus. Jag har ett projekt på gång i USA och ett i England. Det är lite så man får jobba som regissör. I och med att den svenska filmbranschen är så svår nu är det en fördel om man kan jobba i flera olika länder samtidigt.
Något drömprojekt eller en drömgenre?
– Det finns ett drömprojekt i Sverige, och det är att få filmatisera ”Smålands mörker” av Henrik Bromander. Det är en serieroman om en kille som växer upp i Småland under 80- och 90-talet och är homosexuell och fascist. Det är en väldigt dråplig uppväxtskildring som jag tycker är superspännande och som jag har velat göra länge.
– Egentligen är jag intresserad av alla olika genrer. Thriller, drama, musikal, allt vad det kan vara. Så länge det är en film som ställer någon slags fråga om den värld vi lever i kan det egentligen vara vilken genre eller ton som helst.
Saoirse Ronan har sagt att hon vill spela Bondskurk, samtidigt som hennes man Jack Lowden har ryktats som en möjlig ny 007. Om du själv fick frågan om att göra en Bondfilm eller en stor franchisefilm – skulle du säga ja?
– Jag skulle kanske göra det. Men jag känner också folk som har varit igenom en sådan process och kommit ut ganska förstörda på andra sidan. Jag skulle nog gå in i en sådan sak med lite försiktighet. Såklart skulle det säkert vara kul också på något sätt. Men vad jag förstår kan man bli ganska förstörd av en sådan process.
Till slut, hur känns det när filmen nu får svensk premiär?
– Det ska bli jättekul att se vad folk reagerar på. Jag hoppas att den kan väcka lite debatt också.
Läs MovieZines recension av ”Bad Apples” som går upp på svenska biografer den 18 september.
