Venedigs filmfestival har knappt hunnit dra igång innan världspolitiken trängt sig fram. Gaza, Ryssland och politiska protester är redan en del av samtalet. Så kanske är det dags att sluta låtsas att politik och kultur går att hålla isär.
Filmfestivaler har förstås aldrig existerat i något vakuum. Urvalet, berättelserna som får ta plats och filmerna som väcker debatt säger nästan alltid något om den tid vi lever i. I år är det ovanligt svårt att blunda för det.
När juryn mötte pressen satte ordföranden Maggie Gyllenhaal ord på det ganska bra. Film är ”fundamentalt och oundvikligen politisk”, konstaterade hon.
Hon fick också frågor om den ganska uppenbara mansdominansen i årets tävling. Av de ursprungliga 21 tävlingsfilmerna är bara en regisserad av en kvinna. Gyllenhaal kallade det ett systemproblem och pekade på hur mycket svårare det fortfarande är för kvinnliga regissörer att få sina filmer finansierade. Hon ifrågasatte också om filmer som utgår från kvinnors liv och erfarenheter får samma status och tas på lika stort konstnärligt allvar som berättelser om män.
Diskussionen om politikens plats har följt de andra stora filmfestivalerna under året. Under Berlinale hamnade juryordföranden Wim Wenders i blåsväder efter frågor om Israel och Palestina och sitt resonemang om att filmskapare borde hålla sig utanför sånt. I Cannes fortsatte diskussionerna om Gaza och politiskt inflytande över franska medier.
I Venedig finns politiken redan i årets filmer. Det berättas om Gaza, förtryck i Iran, ryska journalister i exil och mediemakt. Den är alltså inte något som demonstranter eller journalister försöker pressa in på festivalen utifrån. Filmerna skildrar helt enkelt en värld och en samtid som redan är politisk.
Samma motsägelse känns igen från Eurovision Song Contest. Eurovision ska inte vara politiskt, men de senaste åren har samtalen om Israel och Gaza stundtals överskuggat både artisterna och låtarna. Jämförelsen med Ryssland, som uteslöts efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022, har dessutom hängt över debatten om Israels medverkan.
Man kan tycka olika om de besluten. Men både Eurovision och de stora filmfestivalerna vill samla människor från hela världen kring kultur, samtidigt som världen utanför blir allt svårare att lämna vid entrén.
Förra året hamnade jag mitt i ett verbalt bråk mellan en holländsk och en israelisk journalist i samband med en intervju med Kathryn Bigelow om ”A House of Dynamite”. De grälade om ”The Voice of Hind Rajab”, Kaouther Ben Hanias film om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab som dödades i Gaza.
Bråket blev snabbt ganska hätskt och världspolitiken var plötsligt mitt ibland oss. Det säger en del om hur laddat det har blivit, även bland oss som är här för att se, diskutera och bevaka filmerna.
Läs också: Årets mest chockartade drama går nu att se hemma – fick 23 minuters applåder
Samtidigt skaver förväntningen på att varje skådespelare eller regissör ska ha ett färdigt svar på världens alla konflikter. De kommer hit för att visa och prata om en film och ska plötsligt formulera en genomtänkt ståndpunkt om Gaza, Ukraina eller Donald Trump. Säger någon något klumpigt blir det en rubrik. Avstår någon från att svara kan även det bli en.
Att låtsas som att festivalerna själva är politiskt neutrala är en annan sak. Det är de inte och har aldrig varit, särskilt inte när de väljer att visa filmer om krig, förtryck, migration och makt. Film har alltid kommenterat sin samtid och ibland är det just därför den är värd att se.
Så kanske kan vi släppa frågan om huruvida politik hör hemma på en filmfestival eller i Eurovision. Den är redan där och har egentligen alltid varit det. På bioduken, presskonferenserna och i grälen mellan människor som nyss sett samma film men uppenbarligen inte alls sett samma sak.
Läs också: George Clooney prisas för sin karriär – skämtar om fiaskot från 1997