Ett år efter att invånarna i Barrow/Utqiavik Alaska massakrerades av vampyrer försöker en av de få som klarade sig, Stella Olesen, sprida sanningen om vad som hände till allmänheten. Hennes bok om händelserna och den efterföljande föreläsningsturnén möts dock med hån och skepsis.
Under ett stopp i Los Angeles kontaktas Stella av en trio av överlevande från vampyrernas härjningar på andra platser i Amerika. De vill rekrytera henne till att utplåna Lilith, vampyrdrottningen som låg bakom attacken mot Barrow.
När den tecknade serien ”30 Days of Night” av Steve Niles och Ben Templesmith kom ut hösten 2002 blev det succé.
Premissen att solskygga vampyrer skulle söka sig till samhällen i polcirkeln där vinternatten sträcker sig över, du har redan gissat, trettio dagar var så pass enkel och samtidigt genial att många förbluffades över att den inte använts i någon större utsträckning tidigare. Fler serier följde och det blev startskottet för en franchise med en lite egen twist på den klassiska vampyrmytologin.
Filmatiseringen ”30 Days of Night” från 2007 följdes av två miniserier för tv samt den föreliggande direkt-till-DVD-rullen från 2010.
”30 Days of Night: Dark Days” blev tyvärr vad det verkar som den näst sista spiken i kistan för franchisen.
Klantiga vampyrjägare
Filmer med vampyrjägare i huvudrollen har legat mig varmt om hjärtat sedan första gången jag såg bröderna Frog sälja serier och påla odöda med samma varma entusiasm i ”The Lost Boys” (1987). Trots sina unga år så genomför Edgar och Alan sina attacker mot misstänkta vampyrnästen med rejäl vapenarsenal och så mycket skyddsåtgärder ett par tonåringar med begränsade resurser kan skrapa ihop.
Därav blir det aningen svårt att ta exakt hur klantig kvartetten vi möter i ”30 Days of Night: Dark Days” faktiskt är i skarpt läge. Trots uppbackning från Dane (Ben Cotton), en vampyr som lyckas hålla sig vid sunda vätskor genom att dricka blodplasma istället för att slita strupen av vanligt folk, och skaplig vapentillgång beter sig Stella (Kiele Sanchez) och kollegorna ungefär som de charmiga klantarna i Roman Polanskis klassiker ”The Fearless Vampire Killers” (”Vampyrernas natt”, 1967).
Här drumlar man in i vad man tror är Liliths underjordiska högkvarter klädda i linnen och munkjackor, någon skär upp handen så blodet skvätter redan vid entrén till tunnlarna, man slänger vapen så fort ammunitionen tar slut (ingen som tänkte på att det kunde behövas extra magasin?) och agerar rent allmänt som att man lider av en hysterisk dödslängtan snarare än drivs av ett brinnande hämndbegär.
Kanske är jag orättvis som dömer en film utifrån bristen på säkerhetstänk hos huvudpersonerna. Men när inramningen i övrigt är så pass tafflig, det är lätt att förstå varför ”Dark Days” gick direkt till video, inbjuder det tyvärr till en kritisk blick överlag.
Den som kan tysta sin inre Kapten Kronos för en stund bör dock kunna finna något njutbart bland väsande vampyrer med mycket tänder, riktigt slaskiga fysiska effekter och ett par mot alla odds coola bataljer på Los Angeles sunkiga skuggsida.
”30 Days of Night: Dark Days” går att se på Netflix.
Anders Lundgren
Film- och litteraturkritiker med smak för det märkliga, hämndfilmer, monster och mexikanska brottarfilmer