I bioaktuella ”Whalefall” spelar Austin Abrams en stackars dykare som blir svald av en kaskelotval. Han överlever, och måste använda all sin list för att försöka ta sig ut. I realtid och med luft som räcker ungefär i en timme hinner han också ta itu med sina daddy issues.
Det är en intensiv och rätt galen bioupplevelse som väntar – ”ett kvävande tekniskt underverk” enligt MovieZines recension av ”Whalefall”.
Jag fick en pratstund med filmens regissör Brian Duffield som berättar hur ingen någonsin försökt sig på något liknande – att återskapa scener inuti en vals magsäck. Den otroliga scenografin och det läskiga ljudet skapar en obehaglig känsla av en klaustrofobisk alienfilm.
I vår intervju dyker vi också in i varför valen är filmens hjälte och varför Austin Abrams passar så bra för överlevnadsfilmer.
Hur komplicerat var det att göra filmen – hur lyckades ni skapa känslan av att faktiskt befinna sig inuti en val?
– Det var precis så komplicerat som man kan föreställa sig. Ingen hade riktigt gjort något liknande tidigare när det gäller produktionsdesign och att bygga den här typen av miljö. Det var otroligt spännande att få arbeta med Ramsey Avery, Weta och fantastiska hantverkare för att skapa något nytt.
– Som filmälskare vill jag se saker jag inte har sett förut. Så det var väldigt roligt att bokstavligen bygga vår val inifrån och ut.
Austin Abrams har nu haft två filmer i höst där han kämpar för sitt liv i realtid. Vad fick dig att känna att han var rätt person för ”Whalefall”?
– Vi castade honom innan ”Weapons” hade kommit ut och innan han fått rollen i ”Resident Evil”. ”Resident Evil” spelades faktiskt in efter vår film men kommer ut före. Jag har faktiskt inte sett den själv än…
– Så fort Austin kom in och provspelade fastnade vi för hans tolkning av Jay, hans emotionella sårbarhet och hur fängslande han var att titta på. Jag tvivlade aldrig på att publiken skulle vilja följa honom genom en film som till stor del är en enmansföreställning.
– Det är ganska roligt att han nu har gjort flera sådana roller samma år. Den stackaren behöver en riktigt avslappnad semesterfilm nästa gång.
Austin gjorde mycket av stuntarbetet själv. Hur mycket fick han egentligen lida under inspelningen – och hur mycket vill du att publiken ska lida tillsammans med honom?
– Jag vill att publiken ska känna en ganska intensiv press under de ungefär 95 minuter som filmen pågår och uppleva situationen tillsammans med Austin, både fysiskt och känslomässigt.
– Han visste vad han gav sig in på och var väldigt entusiastisk över den fysiska utmaningen och över att pressa sig själv till obekväma platser. Jag kunde inte ha haft en bättre partner. Han var helt inställd på att få allt att kännas så realistiskt som möjligt. Om något fick vi hålla tillbaka honom för att se till att han var säker.
– Han ville göra det så verkligt och brutalt som möjligt för publiken. Tanken är att man ska känna: ”Det där händer faktiskt Austin på riktigt just nu.”
Austin hade det tufft framför kameran, men hur var det för kamerateamet?
– Till viss del fick de stå och kika in utifrån eftersom det var så ont om plats. Men vi torterade kamerateamet också.
– Vi hade sönder några kameror och objektiv. Vår focus puller hade ett otroligt svårt jobb eftersom man knappt kunde veta var Austin skulle befinna sig från ett ögonblick till nästa. Han kastades runt av en gimbal samtidigt som vatten flög överallt.
– I stort sett hela kamerateamet sa att det var det mest utmanande jobb de någonsin haft. De gjorde ett fenomenalt arbete.
Filmen handlar också mycket om relationen mellan far och son. Vad ville du fånga i den delen av berättelsen?
– På ytan kan Mitt, Josh Brolins karaktär, framstå som hård och nästan kvävande för en ung man. Men under resans gång börjar sonen upptäcka andra sidor av sin pappa och förstå vad han faktiskt har fått med sig från honom.
– Josh var väldigt medveten om relationen till Austin och visste exakt när han skulle vara mer skrämmande och när han skulle backa och visa sig sårbar. Jag tycker att han gör en väldigt vacker rollprestation.
I en film som den här pratar man lätt mycket om det visuella, men ljudet är minst lika viktigt. Hur arbetade ni med ljuddesignen?
– Ljuddesignen är en av filmens stora stjärnor. Inspelningsljudet var dessutom ganska galet och, ärligt talat, vidrigt. Austin befann sig i den här gummibollen medan maskiner stod och dånade hela tiden. Så bara att rensa upp ljudet och rädda så mycket som möjligt av dialogen var en enorm uppgift.
– Sedan gjorde ljudteamet ett fantastiskt jobb med att få det att kännas som att man befinner sig inuti ett levande djur. Det är en av sakerna som gör filmen till en bioupplevelse. Jag vet inte om man får samma episka känsla hemma genom tv-högtalare.
Det är lätt att känna sympati för valen, vilket är ganska ovanligt i en creature feature. Var det viktigt att inte göra den till filmens monster?
– Ja, valen är märkligt nog filmens hjälte. Vi är väldigt mycket på valens sida. Det är svårt att läsa om de här djuren utan att känna en enorm kärlek och fascination för dem. I marknadsföringen ser man kanske framför allt intensiteten i scenen med valen, men det är meningen att man ska känna sympati för den.
– Valen är egentligen mer oskyldig än Austin. Austin befinner sig på en plats där han inte borde vara, medan valen bara gör det den vet hur den ska göra. Det var väldigt viktigt för oss att inte göra valen till ett monster. I början kan den kännas så, men mot slutet är den definitivt någon form av hjälte.
Du har regisserat filmer som ”No One Will Save You” om en alieninvasion, skrivit dystopsika ”Love and Monsters” och producerat ”Cocaine Bear”… Du verkar dras till rätt galna high concept-idéer. Vad letar du efter i en berättelse?
– Haha, du borde vara min terapeut och hjälpa mig lista ut det. Jag vet inte riktigt hur min hjärna fungerar. Jag älskar ambitiösa filmer och sådant som inte bara känns som mer av samma. Det har varit viktigt för mig att göra de filmer som jag själv desperat önskar att jag kunde gå och se på bio.
– Jag vill ta mig till platser där jag aldrig har varit förut och samtidigt berätta historier som säger något om var människor befinner sig i sina liv, eller åtminstone var jag själv befinner mig. Jag tror bara att jag kan göra filmer på mitt eget sätt. Förhoppningsvis uppskattar folk det, för jag vet inte hur jag skulle göra på något annat sätt.
Finns det någon särskild film eller filmskapare från din uppväxt som fick dig att vilja börja göra film?
– Att se ”Jurassic Park” 1993 förändrade definitivt riktningen på mitt liv. Min pappa tog med mig för att se den och det fick mig att börja förstå vad en regissör ens var. Jag tror att jag var sju år då. Det var den stora, livsförändrande filmupplevelsen för mig. Nu delar jag filmen med min son och vi pratar om dinosaurier hela tiden. Det är väldigt fint att ha den filmen löpande genom hela mitt liv.
Vad har du själv för relation till havet och vatten?
– Jag älskar det, men jag är också väldigt rädd för det. Jag tycker inte alls om att dyka. Jag älskar att vara på båtar och på stranden, men dykning fungerar inte för mig. Folk pratar om att man till slut når ett lugn och kan slappna av, men jag kommer aldrig dit. Jag känner att jag måste tänka alldeles för mycket på att hålla mig vid liv för att kunna njuta av det.
– Det passade faktiskt ganska bra för filmen. Josh Brolins karaktär försöker föra över sin kärlek till havet på sin son, som inte alls känner samma sak. Att ha lite av båda karaktärerna i mig var väldigt användbart. Jag är definitivt för havet – men jag gillar verkligen inte att dyka.
”Whalefall” går upp på svenska biografer idag, 16 oktober.
