Efter alla zombiehyss i Raccoon City har Austin Abrams nu blivit slukad av en val. För karaktärerna har det nog varit en jobbig höst, men för ”Weapons”-skådisen själv är ”Resident Evil” och ”Whalefall” en så bra dubbelträff man kan hoppas på. Båda filmerna lyfter fram en särskild fysisk hängivenhet till rollerna – samtidigt som premisserna låter fullständigt löjliga.
”Whalefall” låter framför allt som en mockbuster från The Asylum (”Sharknado”). Det låter definitivt inte som en film som är tänkt att tas på allvar, och ändå är det precis vad vi till slut gör. Det finns förvånansvärt mycket spänning och känslor i en film som handlar om någon i en vals gap.
Nu är det inte första gången regissören Brian Duffield får ut så mycket som möjligt av ett löjligt enkelt koncept. Hans föregående film, ”No One Will Save You”, utgick från en relativt ordinär berättelse om en utomjordisk invasion – men tog bort all dialog. Båda filmerna är stenhårt fokuserade på en enda karaktär i enudda situation, där skådespelarna under större delen av speltiden knappt har några andra att spela mot.
I ”Whalefall” ger sig den unge dykaren Jay (Austin Abrams) ut för att hitta sin fars kvarlevor, men blir tyvärr uppslukad av en kaskelot. Han har bara en timme på sig innan syret tar slut, men kämpar också med de komplicerade minnena av en far som han aldrig riktigt gjorde upp med. Manuset är skrivet av Brian Duffield i samarbete med Daniel Kraus, som också har skrivit boken filmen bygger på.
Det är på det tekniska planet som ”Whalefall” verkligen lyckas. Ibland är det svårt att skilja de praktiska effekterna från de digitala, men oavsett vilket är valens inre en triumf. Det är sjukt klaustrofobiskt, klibbigt och äckligt, och med hjälp av ett fullständigt fenomenalt ljud känns allt kusligt verkligt. Något Oscarsgalan säkert hade hållit med om, om väljarna bara brydde sig om den här sortens filmer.
Det är oroväckande trovärdigt att Abrams kanske tog en kamera och hoppade in i en riktig val för filmens skull. Jay kastas runt i det trånga utrymmet och försöker desperat undvika att hamna i nästa steg av valens matsmältningssystem.
Där ”Whalefall” tappar lite fart är i allt som inte har med valen att göra. Jay återupplever barndomsminnen med sin pappa, Mitt (Josh Brolin), och filmen kan inte låta bli att överspela känslorna. Överlevnadsskräcken är alldeles för bra för att behöva paras med klyschig sentimentalitet, men tyvärr verkar ”Whalefall” inte hålla med. Tillbakablickarna tar allt större plats och börjar övertydligt förklara hur allting hänger ihop på ett symboliskt plan.
Trots de sentimentala bristerna är ”Whalefall” ändå en gripande upplevelse – särskilt i en biosalong med ett modernt ljudsystem. Filmen är som bäst när den fokuserar på de tekniska bitarna, och Austin Abrams säljer den kvävande paniken utan problem. Det är inget mästerverk, men för en film med en så här absurd premiss är det svårt att tänka sig ett bättre resultat.
Snabbfakta om ”Whalefall”
- Regi: Brian Duffield
- Skådespelare: Austin Abrams, Josh Brolin, Elisabeth Shue, Jane Levy, Emily Rudd
- Genre: Thriller, drama
- Speltid: 106 minuter
- Biopremiär: 16 oktober 2026
- MovieZines betyg: 3 av 5
