TV-skaparen George Kay står bakom några av de senaste årens stora tv-thrillers, däribland Netflix-succén ”Lupin”, Apple-serien ”Hijack” och SVT-aktuella ”Misstänkt”. Nu har den brittiske manusförfattaren vänt blicken mot Sverige – och släpper lös en seriemördare i Stockholm.
I Netflix nya kriminalserie ”Blodsoffer” spelar Jakob Oftebro och Peter Andersson en far och son som försöker lösa en rad brutala mord och förhindra nya. Thomas leder polisens utredning och tar hjälp av sin far Alfred, en före detta polis med moraliskt tvivelaktiga metoder. Deras relation har varit ansträngd men nu tvingas de till att samarbeta. Klockan tickar… mördaren slår nämligen till varje fredag natt vid exakt samma tid.
Läs också: 51 nya filmer och serier på Netflix i augusti – inklusive 2 heta svenska premiärer
Bakom mordgåtan finns egentligen en helt annan berättelse, berättade George Kay när MovieZine träffade honom i Stockholm tidigare i somras.
– Det är en kärlekshistoria mellan en far och son. Den är bara förklädd till en kriminalserie.
Du hade kunnat placera den här historien i vilket land som helst. Varför blev det Sverige och Stockholm?
– Jag hade jobbat med ”Lupin” och har en bra relation med Netflix i Amsterdam. Vi pratade om vad mer vi kunde göra runt om i Europa. Jag har alltid varit ett stort fan av svensk filmkultur. Jag växte upp med att uppskatta mer konstnärliga filmer än de man kanske hittar i det vanliga bioutbudet.
– Jag har också varit ett fan av Dogme-filmerna från Danmark och jobbat med brittiska adaptioner av skandinaviska serier. Vi gjorde en brittisk version av ”Bron”. En helt okej remake, men inte lika bra som originalet.
Så du var redan sugen på att göra något här?
– Ja. När vi började prata om nya projekt gillade jag verkligen tanken på att arbeta med de väldigt begåvade producenter och skådespelare som finns här. Jag ville också göra en kriminalhistoria, så Sverige och Stockholm kändes som en bra plats.
– Jag gillar den kulturella tonen också. När det är humor är den väldigt torr, och det passar mitt sätt att skriva. Jag ville skriva en historia om fäder och söner och hur de inte kan prata med varandra. Det är en kärlekshistoria mellan en far och son, förklädd till en kriminalserie. Och jag tror att nordeuropéer är ännu sämre på att prata med sina fäder och söner än vad sydeuropéer är.
Men jag är ledsen att göra dig besviken. Vi har inte särskilt många seriemördare i Sverige.
– Nej, det är förstås en helt påhittad historia. För mig handlar den mer om hur en sådan situation påverkar karaktärerna. Och om de egenskaper hos dem som publiken kan känna igen sig i. Hur skulle människor vi känner, våra egna fäder och söner, hantera den extrema press som ett sådant här fall innebär? Det är viktigare än realismen i själva fallet.
Jag har bara fått se två avsnitt inför vår intervju, men båda slutar med cliffhangers som gör att man direkt vill se mer. Tänker du mycket på sådant när du skriver?
– Ja, jag tycker att det är väldigt viktigt att förstå formatet man arbetar med. Man måste hålla publiken intresserad och få dem att fortsätta genom historien.
– Men den stora lärdomen är att aldrig göra de där krokarna billiga. Man kan inte bara väcka en fråga i slutet av ett avsnitt och sedan besvara den direkt när nästa börjar. Cliffhangern måste ha ett dramatiskt värde i sig. Den ska vara en höjdpunkt i berättelsen, inte bara ett billigt frågetecken.
Så du planerar dem medvetet?
– Absolut. Jag bygger saker för att hålla publiken nyfiken och för att skapa tydliga kapitelavslut. Precis som i en roman eller thriller.
Och fem avsnitt känns ganska perfekt. Man kan se allt på en kväll.
– Ja, precis lagom! Hade det varit fler hade man känt: ”Vi får se resten imorgon.”
Vad överraskade dig mest med att arbeta i Sverige?
– Jag hade en fantastisk upplevelse med ”Lupin”, som fungerade på ett liknande sätt. Jag är engelsman och skriver manus på engelska som sedan anpassas till ett annat språk. Med ”Lupin” var det en stor utmaning att få fram seriens ton och det som fanns i manusen.
– Med svenskarna kände jag däremot en väldigt stark koppling. Producenterna, skådespelarna och regissören Kristoffer Nyholm… Vi pratade alla samma språk, och då menar jag inte bara bokstavligt. Alla förstod serien.
– Jag blev positivt överraskad över hur snabbt de hittade rätt ton. Jag tror inte att den är helt typiskt svensk. Det finns lite mer lättsamhet än i vissa svenska kriminalserier, och de förstod verkligen den torra humorn.
Det märks inte minst mellan Peter Andersson och Jakob Oftebro.
– Ja, särskilt i scenerna mellan Peter och Jakob, där de försöker hitta ett sätt att vara en far och son som faktiskt uppskattar varandra. Allt ligger liksom begravt under ett lager av grinighet.
– Humorn i att vara irriterad på sin son eller sin pappa för att de inte förstår en är något de verkligen fångade. Jag trodde att det kunde bli en utmaning, men de hittade rätt direkt.
Var det du själv som handplockade de två huvudrollerna?
– Karaktärerna kom först. Jag ville att de skulle vara fullt utvecklade innan vi började fundera på vilka som skulle spela dem. Minst ett manus fanns klart innan castingen började. Serien fick grönt ljus utifrån ett manus, och medan vi skrev vidare började vi träffa skådespelare.
– Peter blev, tror jag, castad före Jakob. Sedan handlade det om vem som trovärdigt kunde vara hans son och samtidigt hade förmågan att bära serien tillsammans med honom. Det är viktigt att para ihop rätt personer, och där hade vi verkligen tur. De går inte bara helt in i sina karaktärer, de ser dessutom ut som om de skulle kunna vara far och son. Det finns en visuell dynamik mellan dem som man köper.
Vi ser inte Jakob så ofta i svenska produktioner. Det är kul att få se honom som en riktig leading man här.
– Ja, han är så otroligt flerspråkig. Och vad tycker du om Peter? Jag tycker att han är fantastisk.
Han är ju något av en ikon i Sverige, och väldigt bra i den här rollen.
– Ja, perfekt.
Sverige har förstås gjort väldigt mycket Nordic noir, men ”Blodsoffer” känns ändå annorlunda. Den har en mer high concept-betonad seriemördarhistoria. Var det något ni ville åt?
– Ja, vi ville göra något high concept. Det är ambitionen när man gör en global serie för en global streamingtjänst. Men samtidigt försöker jag alltid dra ner på jorden, fokusera på människorna. Det är där berättelsen finns.
Jag gillar också relationen mellan de två, som känns som något vi sällan får se. Det är vanligare med en ensam snut som super… Men nu är han både kollega och pappa till den envisa snuten.
– Det intressanta med Peters karaktär är att han medvetet är en kliché. Vi människor hamnar faktiskt i de där klichéerna ibland, även när vi själva är medvetna om dem.
– Han är verkligen ett vrak. Han kan gå omkring med gylfen öppen, dricka för mycket och tillbringa för mycket tid ensam. Och jag tror att det är en fälla som män faktiskt kan hamna i. Så det handlar om att vara medveten om klichén man visar, men samtidigt ha kul med den.
Finns det planer eller förhoppningar om en andra säsong?
– Serien är gjord för att kunna komma tillbaka, om vi har turen att få göra det. Absolut.
– Tv-serier som pågår länge har ofta en kärlekshistoria i centrum. Det har vi också här. Frågan är bara om de här två männen kan fortsätta tillsammans och hitta ett sätt att inte skrika på varandra. Under allt det där finns en stor tillgivenhet. Det är historien vi berättar: en kärlekshistoria mellan en far och son.
”Blodsoffer” streamar nu på Netflix. Se trailern nedan.
Läs också: 8 bästa tv-serierna i augusti – sommarens sista stora premiärer!
Läs också: ”Blodsoffer” är nästa svenska thrillerserie från Netflix – premiär 20 augusti