Ända sedan kultklassikern “Nördarna kommer!” förkunnade att nördarnas tid var kommen, har den glasögonprydde plugghästen varit i fokus för tonårsdraman och komedier. Vi har sett en tanig Jay Baruchel lyckas förföra bombnedslaget Alice Eve i ”I min vildaste fantasi”, Jonah Hill och Michael Ceras nördiga karaktärer når stor romantisk framgång i ”Supersugen”, till och med fysikern Leonard får den attraktiva Penny i ”Big Bang Theory”.
Sensmoralen har varit att insidan räknas. De kanske inte har musklerna, eller stilen, men de är snälla. Till skillnad från de tuffa sportkillarna, ser de den snygga tjejen för vem hon verkligen är. Uppskattar hennes personlighet, snarare än bara hennes utseende.
Och visst är den vinkeln lite konstig? Nörden uppskattar snyggingen för sin insida, samtidigt som han absolut vill ha den hetaste och mest populära tjejen på skolan.
Den här romantiska tropen gick tillslut väldigt långt. Visste du till exempel att Penny i ”Big Bang Theory” inte ens fick ett efternamn? Hon var bara snygga grannen Penny tills hon gifte sig med Leonard och fick hans efternamn. Finns det något tydligare bevis på den tomma snyggingen till karaktär?
På senare tid har det här narrativet förändrats. Nya tonårssensationer som ”Sommaren jag blev vacker” och ”Off Campus” har försakat glasögonormen som den värdiga vinnaren, istället är det den muskulösa sportkillen som vunnit kampen om tjejen.
”Off Campus” är kanske det bästa exemplet på den narrativa svängningen. Det manliga kärleksobjektet Garrett Graham är inte bara vilken hunk som helst, han är dessutom med i en ”frat”, den allra farligaste typen av kille. De manliga studentföreningarna på universiteten i USA har länge framställts som en grogrund för misogynistiska värderingar. Fratkillen pratar i bästa fall nedlåtande om kvinnor i allmänhet och är i värsta fall en ren våldtäktsman.
Killarna på campus i Briar College har sunda värderingar. De pratar med varandra om att det sexigaste som finns är samtycke, att få tjejen att känna sig i kontroll. De är artiga, snälla, och riktigt välsvarvade. Rollen som nörd axlas av den tystlåtna Sean, som varken förstår eller uppskattar sin snygga flickvän Allie.
Vad är då den stora skillnaden mellan gamla klassiker som ”Nördarna kommer!” och nya succéer som ”Off Campus”? De äldre versionerna är skrivna av män, de nyare av kvinnor.
Kan det vara så enkelt att den manlige (kanske lite nördiga) manusförfattaren skrivit in sin egen fantasi i de äldre berättelserna, en fantasi som kvinnorna inte delar? Den kvinnliga författaren kanske har precis samma fantasi, av att få den perfekta killen, någon som är både snygg och snäll?
Är både kvinnor och män dömda att förevigt tråna efter närmast perfekta motparter? I så fall riskerar vi att skapa ouppnåliga ideal för båda kön, att förevigt vara missnöjda så länge vi inte finner vår egen Garrett Graham. Nörden kanske behövs i en tid av evigt svajpande på Tinder, för att vi inte ska fastna i ytliga attribut.
Det finns däremot en stor skillnad mellan det kvinnliga och manliga idealet. Den manliga sporthunken som den porträtteras i de nya romantiska historierna, kommer med en tydlig fysisk trygghet.
I en intervju med Elle beskriver författaren bakom bokserien hur just tryggheten hos de manliga karaktärerna är viktigt för berättelsen: ”Det är Hannah och Garrett som litar på varandra och lär sig att vara i det här förhållandet trots allt, speciellt för Hannah som har en bakgrund med sexuella övergrepp”
Huvudpersonen Hannah letar efter emotionell trygghet och hittar det hos den snygga sportkillen, inte hos den tafatta nörden. Trygghetsaspeketen har däremot aldrig varit en del av paketet hos den populära tjejen. Det här kan också ha varit en drivkraft som jobbat mot nörden som hjälte. Incel-rörelsen kan ha fått nördarketypen att kännas farligare. Tänk om man letar efter en Leonard från ”Big Bang Theory”, men hittar en finnig skolskjutare?
Jag väntar tålmodigt på att nörden ska återvända in i filmvärldens filmrum, och minska vår utseendefixering, men denne kanske kan finna sin rätta motpart i en annan nörd istället för i ett oupnåeligt (och ibland namnlöst) ideal?