Minns du lukten? Dammig plast, den där lätt kemiska doften av rengöringsmedel, kanske en aning heltäckningsmatta som sett bättre dagar. En videobutik en fredagskväll i slutet av 90-talet, där tiden verkade stå stilla trots att kön ringlade sig lång fram till disken. Fingrar som vandrade över spruckna plastfodral, blickar som fastnade på omslag man inte riktigt kunde förklara varför man drogs till.
Ibland valde man en film för att den såg förbjuden ut, ibland för att allt annat var uthyrt och valet i praktiken redan gjort åt en.
Man kom hem med något man inte hade planerat. En skräckfilm som knappt höll ihop men som innehöll scener som hemsökt dig sedan dessa, en indiefilm som inte liknade något man brukade se, och som därför flyttade gränsen en aning. Ofta var det precis där, i det skeva och oförutsägbara, som något faktiskt hände. En spricka öppnades, en ny ton slog an, och smaken rörde på sig på ett sätt som ingen medveten strategi hade kunnat framkalla.
Det hade ett namn, även om vi inte använde det då. Serendipitet, konsten att hitta det man inte visste att man letade efter, och kanske ännu mer: viljan att gå vilse en stund för att se vad som väntade där ute i periferin.
I dag har vi ersatt den erfarenheten med en formel. Vi lever i den personliga anpassningens tidevarv, där streamingtjänsterna känner våra vanor med en nästan kuslig precision. De vet när vi tappar fokus, vad vi hoppar över, hur länge vi tvekar innan vi trycker på play, och de vet att vi gärna beskriver oss själva som nyfikna trots att vi i praktiken ofta väljer det bekanta.
”Du kanske också gillar” låter som en vänlig hand på axeln, en diskret vägledning genom överflödet. I praktiken är det en varsam men konsekvent styrning, inte hård nog för att märkas i stunden men tillräcklig för att forma våra val över tid.
Algoritmen har ett tydligt mål: att få oss att stanna kvar så länge som möjligt, och det uppnår den inte genom att utmana oss utan genom att bekräfta oss.
Läs också: Kan Ruben Östlunds nya filmtjänst lindra din Netflix-ångest?
Den minimerar risken genom att servera variationer av det vi redan accepterat. Den suddar bort friktionen som annars hade kunnat få oss att stanna upp och tänka efter. Den bygger en värld där allt känns rimligt, igenkännbart och lagom, där inget skaver tillräckligt för att störa flödet.
Till slut sitter vi i en spegelsal där varje film påminner om den förra, och där nästa val i praktiken redan är förutbestämt av det förra. Det är bekvämt på ett sätt som nästan känns som lyx, men det är också en bekvämlighet som långsamt gör något med oss.
För något händer när vi slutar snubbla. När vi slutar välja fel, eller åtminstone det som i stunden känns fel, och när vi inte längre riskerar att bli uttråkade, provocerade eller förvirrade. Vår smak slutar röra sig och börjar i stället stelna, som en muskel som inte längre används.
Det som en gång var en resa blir en rundgång, och vi märker det inte eftersom allt fortfarande fungerar. Vi hittar alltid något att se, vi blir sällan riktigt missnöjda, och vi tolkar det som ett tecken på att systemet fungerar som det ska.
Vi inbillar oss att vi är mer sofistikerade än någonsin eftersom vi har tillgång till allt. Men tillgång är inte detsamma som upptäckt, och överflöd är inte detsamma som bredd. Det liknar snarare en buffé där varje rätt smakar bekant, kanske till och med gott, men där ingenting riktigt överraskar eller utmanar.
Algoritmen är inte vår fiende i någon dramatisk mening. Den vill oss inget ont och den fungerar precis som den är tänkt att göra. Problemet är snarare att den beter sig som vår mest inställsamma bekant, den som alltid nickar, alltid håller med och alltid säger: mer av det där, det passar dig.
Och någonstans där försvinner motståndet, det lilla skavet som får något att lossna och som gör att en ny erfarenhet faktiskt kan ta fäste. När allt flyter friktionsfritt finns det heller inget som riktigt fastnar.
Vi märker det först i efterhand, i de där kvällarna när vi scrollar planlöst, inte för att det saknas innehåll utan för att allt känns utbytbart. Vi letar efter något som bryter mönstret, men vi har tränats att undvika just det som skulle kunna göra det.
Kanske är det där vi måste börja. Inte med ännu en lista eller ännu en optimerad rekommendation, utan med ett medvetet brott mot det invanda. Det kan handla om att aktivt söka det som inte föreslås, att välja något som vid första anblick känns fel, eller att ge tid åt en film som inte omedelbart belönar oss.
Framför allt kan det handla om att återvända till människor som vägvisare. En vän, en kollega, någon med helt andra referenser än du själv, eller till och med någon som inte känner dig alls men som brinner för något du ännu inte förstått.
Det kommer inte alltid bli bra, och ibland kommer det vara direkt misslyckat. Men det var aldrig poängen, för poängen var att något skulle kunna hända, och att vi skulle ge det utrymme att göra det.
Fredrik Langrath
Läs också: KRÖNIKA: Sverige saknar en nationalscen för film – det är hög tid att ändra på det
Läs också: KRÖNIKA: Jag ser bara filmer för att kunna logga dem på Letterboxd