Paret John Hallberg och Åsa Wærnér har spenderat mången vaken tid på att slutföra sitt hjärteprojekt ”Kattriket” tillsammans med kollegan Bernhard Rasmusson. Detta är deras första långfilm och projektet drog ut på tiden så pass att skådespelaren Gunvor Pontén (Liv) dessvärre gick bort innan filmen fick premiär.
I brist på finansiering tvingades också Åsa l Wærnér lära sig hur man arbetar med visuella effekter själv – en outtröttlig dedikation som tycks ha anammats av hela ensemblen och som skiner igenom i slutresultatet. För ”Kattriket” är den mest plågsamma filmupplevelse jag haft på väldigt länge – vilket i det här fallet är ett gott betyg.
Dramat utspelar sig till stor del på ett nedgånget varv någonstans i Sverige under tidigt 90-tal. Den arbetslöse civilingenjören Kenneth (Stefan Larsson) är sen till en arbetsintervju när han springer på marinbiologen Sten (Björn Andersson). Sten försöker välvilligt hjälpa Kenneth att i all hast fickparkera sin rostiga Volvo, men lyckas inte bedöma avståndet utan låter Kenneth backa på bilen bakom igen och igen.
En berättarröst har redan förmedlat att detta är en historia om att våga hoppa av livets karusell (oavsett om det är en häst eller elefant man rider på) – en föraning om den djupdykning rakt ner i Stens konspirationsteorier som komma skall, och möjligen en flört med ”Matrix”.
Civilingenjören Kenneth, och hans hobbymodellbyggande vänner, är karaktärer man sällan ser på film, likaså Sten som är en missförstådd, men samtidigt insikts- och kärleksfull äldre herre. I samspelet mellan Kenneth och Sten uppstår ett intressant, plågsamt obehag som jag först önskar skylla på amatörskap, men med tiden inser att det nog bara är den stämning som uppstår mellan dessa två män.
Den märkliga kemin dem emellan gör att det kryper i skinnet och jag vrider på mig flertalet gånger i biostolen som för att skaka av känslan. Upplevelsen blir samtidigt humoristisk då just ”rätt kemi” är anledningen till att Kenneth tar anställning hos Sten på hans varv som någon slags allt-i-allo i jakt på osynliga ubåtar.
Scenen när Sten, tydligt naken under sin morgonrock, ifrågasätter Kenneths brist på feedback för att kort därpå avsluta samtalet med en allt för lång kram – kan vara en av de mest briljanta och samtidigt mest svåruthärdliga scener jag sett på mycket länge. Är detta en ny ”The Room” eller borde den kultförklaras direkt? Kanske ligger dess briljans just i att jag inte vet.
Grundkonceptet om en paranoid äldre herre som drar med sig en ung, kunnig person ner till havsbotten i jakt på ”sanningen” är inte ny i sig, men omständigheterna runtomkring är det: hobbymodellerna, den galna kattkvinnan (Gunvor Pontén), Kenneths gravida fru som orgasmerar när Sten slår sönder Kenneths miniflygplan och stridsvagnar samt det faktum att ingen tycks ha duschat innan tagningarna bidrar till att skapa en högst säregen helhetsupplevelse.
Tillsammans med en högst professionell klippning och noggrant handplockade miljöer som får Sverige att se ut som ett land på glid (passande då den utspelar sig under 90-talets finanskris) och ett manus som aldrig skriver på näsan gör att ”Kattriket” fascinerar.
Den är alldeles för lång, och huvudhistorien spretar, men det är samtidigt mycket uppfriskande att uppleva två timmar svensk film utan att behöva genomlida de vanliga klichéerna, och se nya ansikten och röster ta plats på vita duken.
Unikt och svettigt – eller för att summera soundtracket – mjauigt.
Snabbfakta: ”Kattriket”
Regi & manus: John Hellberg, Bernhard Rasmusson
Skådespelare: Stefan Larsson, Björn Andersson, Nermina Lukac, Gunvor Pontén, Can Demirtas
Genre: Dramakomedi
Speltid: 1 timme 56 minuter
Biopremiär: 6 februari 2026
MovieZines betyg: 3/5
