Dogge har ett fullspäckat schema och ska vidare direkt till ett annat gig, men han är glad och trygg och känns inte det minsta stressad när jag möter honom innan filmvisningen. Dogge har varit känd i decennier och filmen har spelats in under många år men Ivan och Dogge förklarar varför den har premiär just nu.
– Den här filmen har tagit tolv år att göra, av olika anledningar. Klippningen tog väldigt lång tid. Jag var egentligen klar för flera år sedan, men sedan har filmen kompletterats med material kring Bianca, Dogges dotter. Det tog ett tag att få med henne – det var svårt i början.
Och det visade sig att det inte var några problem att hitta arkivmaterial.
– Allt arkivmaterial kommer från Dogge. Jag fick en stor låda med VHS-band. Det måste ha varit 105 eller 110 VHS.
Dogge fortsätter berätta.
– Jag har alltid sparat allt. När Ivan frågade sa jag: ”Jag har hur mycket som helst.” Allt fanns inspelat. Jag blev känd när jag var 15 år och idag är jag 50, så det finns enormt mycket material. Jag har alltid tänkt att det där kommer till nytta någon gång. Innan jag blev känd var jag lokalt känd, jag har rappat i 42 år.
”Många tror att jag är som i reklamfilmerna”
Eftersom arkivmaterialet är taget från olika VHS-band kan man inte snabbspola, man måste titta på varenda ruta. De berättar att de gått igenom allt analogt. Dogge fortsätter berätta varför han tror att filmen är redo nu.
– Jag tror också att tiden var mogen för filmen nu. Jag levde ett helt annat liv då än jag gör i dag. Ivan har filmat i tolv år – det är omöjligt att få med allt på en timme. Den ena dagen är något häftigt, nästa dag något helt annat. Ivan har följt med mig mindre och mindre på slutet, och då märker man att filmen kanske är klar. Det finns helt enkelt för mycket material. Jag kan vara arg över saker som inte är med – men det är inte min film.
Men saker som inte kom med i filmen kommer att få liv ändå visar det sig. Ivan berättar om projektets magnitud.
– Det kommer en serie på SVT där sånt som inte fick plats i filmen får utrymme. Vissa saker syns i bild i filmen men förklaras mer i serien. Det är ett stort projekt.
Dogge hoppas att filmen ska få folk att förstå hans artisteri mer.
– Att jobba i kultursektorn är ingen dans på rosor – det är inget man väljer för att bli rik. Det är en livsstil jag lever för att jag älskar den. Filmen är viktig eftersom människor har klassförakt, fördomar och förutfattade meningar. Många tror att jag är som figuren i reklamerna, som ”Cykel på köpet”. Jag blir missuppfattad. Jag ser mina reklamer som moderna installationer. Jag har inte sålt mig själv. Om folk kan hänga upp ett bananskal, kan väl jag göra reklamfilm på mitt sätt. Med tiden, och med Ivans film, kommer folk att förstå det bättre. Ivan bygger broar så att människor kan förstå Doggelito.
Släkt med Michelle Pfeiffer
“Scarface” var ingen succé när den kom på bio utan det var först när den släpptes på VHS och hiphopkulturen snappade upp den som den fick sin kultstatus. I filmen ser vi ett gammalt klipp på Dogge när han säger att det är hans favoritfilm. Men jag kunde aldrig gissa anledningen till detta innan Dogge berättade.
– “Scarface” var min favoritfilm när jag var yngre. Men det sjuka är att Michelle Pfeiffer är min släkting.
Jag blev lite tagen men Dogge förklarar.
– Min mormor var från Hovenäset, där fiskare och stenhuggare höll till. Min mamma såg ut som Brigitte Bardot – blå ögon och blont hår. Min familj var fattig och försörjde sig på stenarbete. Vissa utvandrade till USA och på håll är vi släkt med Michelle Pfeiffer. Jag har brev hemma från 1800-talet från släkt. “Scarface” blev därför något extra för mig – Michelle var som min mamma och Tony som min pappa. Jag skriver inte under på allt han gör, droger och så, men jag kände igen mig i honom.
”Egentligen är jag skådespelare”
Ivan säger att han tror att filmen är till för alla och Dogge instämmer.
– Till och med småungar. Alla som blir berörda och orkar ta in den.
– Att skildra en konstnärs liv kommer vara mycket viktigare om 200 år än 300 reklamfilmer – som jag själv sagt är mina installationer – eller tavlor. Den gemene människan kommer då att förstå att det här var ett konstverk.
Dogge berättar att vägarna hade kunnat se annorlunda ut men att han är skåseplare.
– Egentligen är jag skådespelare. Kvällen innan jag skulle söka till estetiska linjen på gymnasiet hade jag lagt fram min vita skjorta. Min bror hade tagit på sig den under natten målat graffiti med den, så den var helt färgad. Jag grät hela vägen till intagningsprovet, där jag gjorde “Advokatens klagan” av August Strindberg. Folk fattade ingenting. Hur kan han göra den liksom? Jag kom inte in då och har fått ta bakvägen via musiken för att komma hit.
Även om Dogge spelar sig själv i Ivans film har han fått smaka på att vara skådespelare ett antal gånger och hoppas på att få chansen till större grejer.
– Jag har gjort runt 20 småroller genom åren, men det hade varit kul om någon regissör vågade satsa på mig och ge mig en rejäl huvudroll. Jag tror faktiskt att jag hade sopat banan – utan att vara för stöddig.
Dogge tipsar om 3 favoritfilmer
Dogge fortsätter att prata om filmer som berört honom och som betytt mycket för honom i livet. Jag undrar om guilty pleasure filmer men istället får jag tre riktiga klassiker. Och varför inte? Det kan väl också vara guilty pleasure?
-Jag gillar snyftfilmer. “Nyckeln till frihet” är fantastisk och skådespelet. Sen gillar jag “Hatet” (La Haine). Det händer egentligen inte så mycket i den, men den är så genuin. Det är en av få förortsfilmer som skildrar förorten på riktigt. Det behöver inte alltid vara så mycket våld – dra ner på det så blir det starkare.
– Men min favoritfilm genom tiderna är en 80-talsfilm som heter “Pixote”. Den handlar om en gatupojke i Brasilien som spelar sig själv. Den är brutal och fruktansvärd – misär, gatan, fängelse, barnfängelse.
Dogge hoppas att filmen ska beröra publiken och att man tar med sig något efteråt.
– Jag hoppas att filmen öppnar ögonen för vem artisten och multikonstnären Dogge Doggelito är. Att jag får ett rättvisare erkännande. Jag har ändå varit med och gjort en av Sveriges kändaste reklamer, men har aldrig ens blivit inbjuden till reklambranschens prisutdelningar. Det tycker jag är klassförakt.
– Jag vill ha ett konstnärligt erkännande, som de gamla svenska konstnärerna. Jag gör ju allt. Det är en kamp, en katastrofal livsstil ibland. Jag har förlorat barn, varit med om skilsmässor, för att jag valt det jag älskar. Konsten är min kvinna i livet. Man offrar mycket och missar sådant som vanliga människor gör. Samtidigt får jag uppleva saker andra aldrig får. Det är viktigt att unga får se det. Jag hoppas att Ivans öga kan fånga just det.
Håll utkik efter “Första blatten på månen” som nu går på Göteborgs Filmfestival och snart kommer också serien på SVT.