Jag sitter i soffan, ensam hemma, med lamporna släckta och TV:n som enda ljuskälla. Allt borde vara perfekt. Skärmen är enorm, färgerna djupare än jag minns från biografen, och svärtan nästan overklig. Ändå kan jag inte släppa känslan av att något är fel. Eller i alla fall en oro för att något skulle kunna vara fel. Vi uppgraderar tekniken, men har allt mindre kontroll över vad den faktiskt får visa.
Du startar en film som lovar 4K. Ikonen lyser tryggt i hörnet, men i mörka scener bryts skuggorna upp i grå block, rörelserna känns plastiga, och en favoritfilm du tänkte se om har plötsligt försvunnit ur katalogen. När den dyker upp igen finns ingen information om vilken version du faktiskt ser.
Det borde inte vara lagligt att lägga upp en film som ”Blade Runner” utan tillstymmelse till information om vilken av sjuttioelva versioner du faktiskt ser. Ändå sker detta hela tiden.
Den trygghet vi kände med DVD- och Blu-ray-eran, att veta exakt vilken version vi stoppade i spelaren, är borta. Ett verk var stabilt och gick att återvända till. Nu är det istället ett rörligt mål.
Det mesta av detta kan vi inte påverka. Versioner byts ut utan förvarning, restaureringar ersätts, ljudspår förändras och titlar försvinner när avtal löper ut. Vi äger hårdvaran, men inte längre innehållet.
Även när filmen finns kvar är den inte alltid densamma. En stream är komprimerad, anpassad och optimerad för miljontals tittare samtidigt. Upplösningen kan vara 4K på pappret, men mängden bildinformation är något helt annat. Det är i de subtila nyanserna, i mörkret och i rörelserna, som kompromisserna syns.
Men vi har åtminstone makt över våra egna apparater. Eller borde ha. De flesta TV-apparater levereras med aggressiva standardinställningar. Rörelseutjämning får storfilm att se ut som billig tv-produktion, överdriven skärpa skapar konstgjorda konturer och färger pressas tills allt liknar en reklamskärm i en butik.
Jag har utvecklat en dålig vana. När jag är hemma hos vänner och de försvinner ut i köket för att hämta kaffe händer det att jag snabbt smyger in i inställningsmenyn.
Jag stänger av rörelseutjämningen som får storfilm att se ut som ett avsnitt av ”Hem till gården”, drar ner skärpan några steg och växlar över till ett mer neutralt bildläge.
Ingen har någonsin kommit tillbaka och utbrustit: ”Men herregud, vad hände med bilden? Älskling kom och titta nu!”
Livet fortsätter som vanligt, samtalen rullar vidare, men där sitter jag i soffmörkret och känner ett stilla, nästan fånigt välbehag. Som om jag i det tysta återtagit en bit av kontrollen och gjort världen lite vackrare.
Streamingens bekvämlighet är överlägsen och svår att slå. Jag använder själv tjänsterna nästan dagligen. Men när fysisk media försvinner tappar vi möjligheten att veta exakt vilken version vi ser, när komprimeringen sker bakom kulisserna tappar vi insyn i kvaliteten och när vi dessutom låter standardinställningar förvanska bilden ger vi bort den kontroll som faktiskt finns kvar.
Den sista 4K-spelaren är därför inte bara en maskin. Den är en symbol för något större: viljan att veta vad man tittar på och hur det presenteras, och att upplevelsen inte helt outsourcas till algoritmer och förinställningar.
Vi lever i en tid där skärmarna aldrig har varit bättre, men frågan är om vi samtidigt blivit mindre noga med vad vi faktiskt matar dem med.
Och kanske handlar kampen för den sista 4K-spelaren inte om teknik alls, utan om något mycket enklare: friheten att själv bestämma hur, när och i vilken form vi återvänder till det vi älskar att se.
Fredrik Langrath
Läs också: KRÖNIKA: Så förvandlar true crime publiken till domare
Läs också: KRÖNIKA: Är det så här en bioupplevelse ska kännas?