Shakiras ”Hips don’t lie” gick varm på radion och crocs satt på allas fötter. Det skulle dröja ett år tills iPhonen blev en produkt i allas händer, George Bush var president och det alla pratade om var ”Djävulen bär Prada”.
Det har gått 20 år och nu ska vi åter få se Meryl Streep, Anne Hathaway och Stanley Tucci i sina ikoniska roller i ”Djävulen bär Prada 2”. Men minns ni de här väldigt 2006-fenomenen från första filmen?
Läs också: Sydney Sweeney klipps bort från “Djävulen bär Prada 2”
10. Mobiltelefonerna
Andy använder en telefon som idag känns overklig. Den hette ”T-Mobile sidekick” och var verkligen en föregångare till dagens smartphone. Den första iPhonen släpptes 2007 och missade alltså med nöd och näppe att medverka, annars hade det varit en smartphone som fick ta sig ett dopp i Paris-fontänen.
9. Den fysiska jakten på Harry Potter-manuskripten
År 2006 var ”Harry Potter” stekhett och det fanns inte en kotte mellan 7 och 20-år som inte lusläste trollkarlsböckerna. Självklart använder man de osläppta manusskriptet som om det vore det mest svåråtkomliga på jorden men inget är omöjligt för Andy Sachs.
Tvillingarna får manuskripten till ”The New Harry Potter” och vet ni vad? Det är faktiskt självaste författaren till ”Djävulen bär prada”, Lauren Weisberger, som syns i en blink-and-you’ll-miss-it scen då tvillingarna sitter på tåget med böckerna i högsta hugg.
8. Adrian Grenier som leading man
Vi får inte glömma att det är mitt under glödheta ”Entourage” som Adrian Grenier gör rollen som Andys pojkvän Nate. Ingen skådespelare man ser för jämnan såhär tjugo år senare men han hade ju ändå otrolig sjärnstatus då. Jag har svårt att komma på en skådespelare som är mer fast i en 00-talsbubbla än Adrian Grenier.
Läs också: Ogillade karaktären kunde ha dykt upp i ”Djävulen bär Prada 2”: ”Försökte smyga in honom…”
Nate tycks tyvärr inte dyka upp i uppföljaren, något jag i alla fall hade tyckt vore festligt. Adrian Greniers rollfigur representerar en 00-tals-romantiserad kreativ, lite anti-corporate kille som hatades av fansen för sin toxiska maskulinitet.
7. Modet skriker 2006
Det är mycket av modet i filmen som åldrats bra. Många av Andys väskor och outfits hade vunnit priser på Elle-galan men det finns vissa föremål som verkligen skriker Y2K (och inte det som blivit trendigt nu igen) tillexempel kepsarna på snedden, stilettklackarna som smattrar mot kontorsgolvet och koftorna. Det är just balansen mellan high fashion och tidigt 00-tals mode som gör filmen så ikonisk och det ska bli spännande att se hur de ska skapa den ikoniska touchen igen.
6. Fat shaming som ett running gag
Let’s face it: allt var inte bättre förr. Fat shaming i filmen används som comic relief, och det räknas kalorier som om det vore nationella provet. Nigel (Stanley Tucci) fnyser åt att någon har ätit en onion bagel och säger att huvudingrediensen i corn chowder är celluliter. Emilie berättar att hon går på en diet som går ut på att inte äta alls, och att hon, när hon är på väg att svimma, tar en bit ost. Om något känns daterat så är det det outtröttliga tjatet om storlekar och vikt.
5. 00-talets tropes
Stanley Tucci som den stereotypa “sassy gay best friend”, Meryl Streep som iskall drakchef och Anne Hathaway som “beautiful all along”. Visst, det fungerar – men filmen är också en kavalkad av klyschor. Tucci rör sig från vass och avvisande till lojal sidekick, tryggt placerad i en välbekant trope.
Samtidigt framställs girlboss-mentaliteten som något nästan radikalt, och att springa ärenden till Starbucks blir en märklig statusmarkör. Det är effektivt berättat – men knappast nyskapande, kommer uppföljaren att vara djärvare eller blir det en mer nostalgisk millenium-chick-flick? Jag är öppen för bägge!
4. Valentino Garavani cameo som big deal
Det myllrar av cameos i filmen men Valentino Garavanis känns extra föråldrad. Vi är vana vid att se kändisar i filmer idag och cameos är mer av en trope än något man hajar till över. När Valentino Garavani gör sin entré ges det en god stund att häpna, vilket jag ärligt talat kan sakna. Valentino Garavani gick bort tidigare i år och det glädjer mig att han är förevigad i ”Djävulen bär Prada” där han faktiskt gör en jättebra roll.
3. Den fasta telefonen
Den där klassiska, nästan mytologoska skrivbordstelefonen som ringer konstant – och som assistenten kastar sig på. Idag hade det varit mobil och chattappar som Slack, men här är det den fysiska telefonen som styr tempot och signalerar hierarki.
2. Päls som självklar statussymbol
Miranda Priestley bryr sig nog inte om det såhär tjugo år senare heller, men att bära päls som en statussymbol känns väldigt passé nu. I filmen bär Meryl Streep enastående plagg men just minkpälsarna, de kanske hon kunde skippat såhär i efterhand.
1. The Book
Det är en big deal och etableras tidigt, det är liksom en hel storyline det här med ”The Book” och det hade inte varit trovärdigt nu. Andy levererar en fysisk bunt med layouts varje kväll till Mirandas hem. Hela flödet är analogt – något som idag nästan helt ersatts av digital publicering.
Filmer är alltid produkter av sin tid och blir därför ofta väldigt spännande att se om just när de utspelar sig under den tid de spelades in. Jag hade det så roligt när jag såg om ”Djävulen bär Prada” och det ska bli spännande att se vilket tidsmarkörer som jag kommer lägga märke till i uppföljaren, inte minst om ytterligare 20 år.
”Djävulen bär Prada” finns att streama på Disney+. Uppföljaren går nu på bio. Läs MovieZines recension av ”Djävulen bär Prada 2″…
Läs också: Rolig eller själlös? Så tycker kritikerna om ”Djävulen bär Prada 2”
Läs också: Meryl Streep ”tröttnade” på att vara Miranda Priestly – drack martinis med kollegorna