Mode. Glamour. Giftiga repliker. Djävulen bär Prada är tillbaka – och det är mer av samma från 2006 års succékomedi som gäller.
Originalet är den typen av kommersiella framgång som kanske främst lever på Meryl Streeps ikoniska gestaltning av den fruktade antagonisten från Lauren Weisbergers roman.
Effektiv underhållning, absolut, men knappast något cineaster lär försvara som vare sig en milstolpe inom genren eller i Streeps karriär.
Med det sagt kan fansen – som man något fördomsfullt kan peka ut som kvinnor och bögar – förvänta sig samma dos av glitterpopcorn, på gott och ont.
Skandal hotar Runway
Streep är, som nämnt, tillbaka som Miranda Priestly, den hårdföra redaktören på modemagasinet Runway. Vid sin sida har hon som alltid sin lojale högra hand Nigel (Stanley Tucci).
Inledningsvis hotar dock en skandal både tidningen och Priestlys högt aktade rykte, och i krishanteringen kallar en vd in en specifik, envis journalist med höga moraliska värderingar…
Japp, vår hjältinna Andrea ”Andy” Sachs (Anne Hathaway) återvänder motvilligt till Runway, nu med titeln reportageredaktör, och ska med sin optimistiska världssyn rädda dess image.
Det går självfallet inte som planerat, och ett flertal hinder presenteras, bland annat i form av företagets respektlösa tronarvinge (B.J. Novak).
Vi återser även Emily Charlton (Emily Blunt), Mirandas tidigare assistent och Andys kollega, som har sin egen roll i spelet kring Runways – och Mirandas – framtid.
Glädjande återförening
Det är en mindre glädjefest att återse Streep och hennes trio av stabila motspelare. Kvartetten är tillbaka i god form och axlar utan problem sina älskvärda rollfigurer på nytt.
Även regissören David Frankel sitter åter bakom rodret, och det serveras gott om rapp dialog och syrliga konfrontationer i kombination med modemontage och stundtals komiskt överdrivna kläder.
Filmens främsta styrka är, som vanligt och inte oväntat, Streep. Sist lyckades hon med perfekt, subtilt spel förmänskliga ett fruktat monster som i själva verket var en målinriktad karriärkvinna som kämpat för respekt och status.
Hon är lika strålande här, även om Miranda denna gång stundtals känns lite för snäll. Det blir en ojämn pendling mellan hennes etablerade roll som knivskarp boss och något av en from morsfigur till Andy.
Å ena sidan utvecklas deras relation från första filmen, men samtidigt bleknar den färgstarka kontrast som gjorde den så underhållande. Det är ett klassiskt misstag som uppföljare gör när man försöker fördjupa en antagonist som egentligen inte behöver det.
Hathaway gör vad hon ska – hon är både lagom vimsig och romcom-söt, samtidigt som hon framstår som professionell och något mer mogen än tidigare.
Det känns knappast som att hon åldrats 20 år, utan snarare som att hon – och filmskaparna – vet att fansen vill ha Andy precis som vi minns henne.
Nya karaktärer lämnar inga bestående intryck
Nya ansikten och karaktärer introduceras, men tyvärr lämnar ingen av dem något bestående intryck. Simone Ashley (”Bridgerton”, ”Sex Education”) har några roliga scener som Mirandas nya assistent.
Justin Theroux, som Emilys rika pojkvän, känns dock malplacerad och liknar mest en fånig karikatyr ur en Woody Allen-komedi. Lucy Liu är i sin tur fullkomligt bortkastad och har knappt mer än en cameo.
Största besvikelsen är dock Kenneth Branagh som Mirandas man. Av outgrundlig anledning porträtteras han som en brittisk, dumsnäll nallebjörn som rastar hunden och förser Miranda med visdomsord när hon är stressad.
Liksom i flera andra val kring Miranda anar man att ambitionen är att göra henne mer sympatisk. Men det är knappast trovärdigt att järnladyn från originalet skulle hålla ihop med en så menlös man.
Även Andy finner tid för romans, denna gång med en ny man – oroa er inte, den hatade Nate (Adrian Grenier) återvänder inte. Den här gången är hunken i fråga den australiske byggentreprenören Peter (Patrick Brammall, ”Två singlar och Colin”).
Tyvärr är han ett meningslöst kärleksintresse utan någon egentlig inverkan på vare sig handlingen eller Andy. Det är visserligen tacksamt med en mindre känd skådespelare i rollen, men han hade lika gärna kunnat klippas bort ur den nästan två timmar långa komedin utan att något av värde gått förlorat.
Som ett långt sitcom-avsnitt
Storyn känns i övrigt som ett långt sitcomavsnitt, med ”twistar” som lär överraska vissa tittare mer än andra. Här finns en del samhällskommentarer om AI och ”wokeness” (gäsp) som faller ganska platt. Inslaget om att bevara traditionell journalistik är intressant, men ges för lite tyngd i en film som håller sig på en tryggt lättsam nivå.
Det är tillräckligt småkul för att underhålla för stunden, men känns samtidigt som en något trött franchiseprodukt från den ökänt idéfattiga Hollywoodfabriken.
Behövde vi verkligen en uppföljare till en 20 år gammal komedi om redaktionen på en modetidning? Nja. Men den lär tillfredsställa fansen och är ljusår bättre än annat som riktas mot samma målgrupp (”Sex & the City”-filmerna – jag ser på er).
Snabbfakta om ”Djävulen bär Prada 2”
Regi: David Frankel
Medverkande: Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt, Stanley Tucci, Justin Theroux, Kenneth Branagh
Speltid: 1 timme 59 minuter
Premiär: 1 maj 2026
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 3 av 5
