Det är en solig dag i Stockholm. Jag släpps in i en svit på ett lyxhotell. Jag tar honom i handen, säger – hej hej, Jonna från MovieZine, och sätter mig.
Jag har solen rakt i ansiktet medan jag fumlar med mina korvfingar och letar efter röstmemoappen i telefonen. Jag mumlar något om Venedig, säger att jag var där, att det var kul. Då ringer plötsligt telefonen. Jag svarar inte.
Istället säger jag något jag inte minns vad det var, skrattar, eftersom jag tror det var något kul och slår sedan på flygplansläge. Mina fingrar hittar plötsligt röstmemo, ett av dem trycker på record, medan jag tyst ber till en gud jag sällan ägnar tankar åt – ”snälla säg det var rätt knapp, amen” (det var det).
Läs också: Bill Skarsgård inspirerades av Pennywise inför bioaktuella thrillern
En pillemarisk ung man
Bill Skarsgård har solen i ryggen, han sitter bekvämt med benet över det andra och är helt oberörd. Jag slås av kontrasten mellan rollerna han ofta spelar och den nästan pillemariske och oväntat avslappnade unge mannen framför mig. Det är lätt att glömma att det är en världsstjärna jag sitter mitt emot.
Jag tänker tillbaka på visningen av “Dead Man’s Wire” i Venedig under filmfestivalen i höstas. En sak stack ut: hans prestation. Det var något i hans blick redan från början, en rastlöshet som fick allt att kännas nära och oförutsägbart.
Samtidigt fanns där något avskalat och nästan obekvämt äkta. Det här är inget vi är vana vid från honom på senare år, utan något betydligt mer stramt och återhållet.
Hans tolkning av Tony Kiritsis, mannen som 1977 kidnappade en bolånechef, är lågmäld men samtidigt otroligt intensiv. Varje rörelse känns genomtänkt, varje replik förankrad i något som antyder verklighet. Det är inte imitation, snarare ett försök att förstå en människa inifrån, där förtvivlan är hans motor.
Mörkret är inte medvetet
Bill Skarsgård är en av vår nationalklenod Stellans många skådespelande söner och kanske den som just nu är mest i ropet.
Han har gått från svenska ungdoms- och feelgoodfilmer som “I rymden finns inga känslor” och “Himlen är oskyldigt blå” till en internationell karriär där han gjort succé, i ofta kusliga och smått extrema roller som Pennywise i “It” eller greve Orlok i “Nosferatu”.
Att söka sig till mörkret är dock inget direkt medvetet val, enligt Bill. Samtidigt har han en dragning till det som är komplext och skaver, och han medger under vårt samtal att det finns en tillfredsställelse i att försvinna för stunden och bli någon helt annan.
I bioaktuella och verklighetsbaserade “Dead Man’s Wire” blir förutsättningarna annorlunda. Att gestalta en person som faktiskt funnits kräver precision snarare än stora uttryck, vilket också innebär ett större ansvar i detaljerna. Och det är i detaljerna Bill briljerar.
Stellan Skarsgård: ”Gör det bara”
Nu, drygt ett halvår efter världspremiären, vill jag förstå hur den där återhållsamheten växte fram. Hur mycket som kom ur hans egen process och hur mycket som formades i regissören Gus Van Sants sätt att arbeta. Men först vill jag veta varför han aldrig dök upp i Venedig.
Jag såg dig inte i Venedig…?
– Jag vet, jag missade det. Jag har jobbat så mycket och varit uppbokad hela året. Det känns väldigt tråkigt, för jag är så stolt över filmen. Vi var ett sådant intimt och fint gäng. Så det var tråkigt att inte få sjösätta den ihop med dem.
Hur blev du inblandad i projektet?
– När Gus läste manuset och, som han själv beskrev det, låg i en solstol i Palm Springs, fick han en vision. I den såg han Bill Skarsgård och Dacre Montgomery som de två huvudpersonerna. Så när jag läste manuset kände jag direkt att om han vill ha mig med så är jag med. Jag snackade med farsan om det, att Gus ville ge mig en roll i filmen, och han sa direkt: “gör det bara, gör det bara.”
En regissör som släpper kontrollen
Hur är han som regissör?
– Han säger ingenting, han regisserar dig aldrig, han säger bara: bra, kör igen, bra, kör igen. Han är underbar. Farsan hade samma erfarenhet från Good Will Hunting.
Men hur får han fram det han vill få fram?
– Det finns regissörer som har en vision och gör allt för att hamra in sin vision så som de har tänkt att det ska vara. Gus är motsatsen till det. Filmen ska hitta sig själv på något sätt. Jag har tidigare beskrivit honom som att han har en buddhistisk approach till filmskapande, att han låter filmen komma till en, istället för att försöka kontrollera den.
Hur var det att jobba på det sättet?
– Vi hade 19 dagar på oss att göra den här filmen, så det var jäkligt snabba puckar, långa tagningar, ganska mycket improvisation och kör, kör, kör. Känslan var att det får bli som det blir lite grann, vilket var kul. Det fanns ett fritt utforskande som var ganska spännande och det var väldigt kul att vara med och skapa filmen. Jag tror att Gus har ett väldigt stort förtroende för dem han har valt att jobba med. Och det gäller alla i hela produktionen.
Den riktiga Tony var i vägen
Vad var mest utmanande med att spela en verklig person?
– Jag började med att djupdyka i den riktiga killen. Eftersom jag inte tyckte att jag var fysiskt lik Tony, tänkte jag att om det finns någonting att studera så studerar jag det hur mycket som helst. Jag satt och lyssnade på band med honom… det finns så mycket dokumenterat att jag kunde höra honom säga repliker som jag själv satt och övade på. Det var väldigt speciellt.
– Sedan kom det ett skede där jag kände att den riktiga Tony var i vägen för mig, jag kände mig begränsad och visste inte hur jag skulle göra det här.
Läs också: Bill Skarsgård ville ta en paus – sen kom rollen han inte kunde tacka nej till
Att hitta sin egen version
Hur löste du det?
– När vi väl började spela in kunde jag tack och lov släppa det. Det var som att nu tar min tolkning av karaktären över. Alla de där timmarna av att studera formade prestationen, hur han pratar och hur han rör sig. Jag ville att essensen av den riktiga Tony skulle gå genom min kropp på något sätt. Det blev väldigt viktigt för mig, mycket viktigare än för Gus, som inte ens var särskilt intresserad av vare sig accenten eller rösten.
När visste du att din tolkning fungerade?
– Tonys riktiga advokat, som representerade honom i fallet, han är ju gammal nu, men han hade kommenterat efter att ha sett en trailer med mig att jag hade blivit Tony. Då visste jag att jag gjort något rätt och jag kunde inte ha fått en bättre recension än så.
Det som börjar som ett försök att efterlikna någon annan blir till slut något helt eget. I mötet mellan research, intuition och viljan att släppa taget växer en tolkning fram som inte bara speglar verkligheten, utan också förädlar den. Kanske är det just där som Bill Skarsgård hittar något nytt, både i rollen och i sig själv.
”Dead Man’s Wire” går upp på svenska biografer idag.
Läs också: Bill Skarsgård hyllar Hugh Jackman: ”Så jävla fin”
Läs också: Därför tvekade Bill Skarsgård inför ”Welcome to Derry”
Kolla in trailern till ”Dead Man’s Wire” här:
