På fredag är det biopremiär för ”Urchin” som följer Mike (Frank Dillane), en hemlös man som lever ett självdestruktivt liv i marginalerna av dagens London. Det är en film som rör sig mellan rå realism och surrealistiska inslag med fokus på hemlöshet, missbruk och mänskligt beteende.
Under förra årets upplaga av filmfestivalen i Cannes fick Erik Dalström en exklusiv pratstund med regissören och skådespelaren Harris Dickinson (Triangle of Sadness, Babygirl) samt filmens huvudrollsinnehavare Frank Dillane (Harry Potter och Halvblodsprinsen, Fear the Walking Dead).
Filmen vann kritikernas pris i sektionen Un Certain Regard och Dillane belönades med priset för bästa manliga huvudroll för sin insats.
Är idén till ”Urchin” något du burit på länge eller växte den fram mer nyligen?
– Jag fick det första fröet till idén för sex år sedan. Därefter började jag utforska den resa som karaktären behövde göra. Sedan förändrades den mycket över tid då jag kände att jag behövde förenkla och inte krångla till det för mycket, eftersom det är min första film. Men jag visste hela tiden att jag i kärnan ville berätta en historia om cykliskt beteende; vad det innebär och hur vi döljer och hittar på saker, säger Dickinson.
När manuset nådde Dillane fastnade han direkt, även om han tyckte det var lite svårtolkat.
– Jag gillade det direkt och fascinerades av karaktären Mike. Det fanns en sorts tomhet i honom som var väldigt spännande. På pappret hände det väldigt lite, vilket jag först tyckte var förvirrande, men när jag insåg att det var poängen ville jag absolut göra filmen.
Hans rollfigur Mike lever utan riktning; för honom finns varken ”igår” eller ”imorgon”. Han lever helt i nuet.
– Livets höjdpunkter utgörs av de små sakerna. För honom blir en enkel utekväll en klimax. Han lever, blöder och älskar i nuet. Det tyckte jag var ett otroligt intressant perspektiv.
Från skådespelare till regissör
Många skådespelare väljer att ta steget från att stå framför kameran till att ställa sig bakom den. Även för Dickinson var steget till regi en naturlig utveckling.
Kom drivkraften att regissera direkt från själva berättelsen, eller handlade det om att du saknade något i rollen som ”bara” skådespelare?
– Egentligen ville jag regissera innan jag började skådespela. Jag var väldigt intresserad av film som barn och älskade att skapa; jag gjorde mängder av fåniga kortfilmer och skateboardvideor. Kameran var mitt sätt att uttrycka mig och jag förstod aldrig då att regi faktiskt kunde vara en karriär. När skådespeleriet kom in i bilden älskade jag båda delarna, så jag försökte klättra på båda stegarna samtidigt.
Han skrev hela tiden på idéer vid sidan av och efter en BBC-producerad kortfilm som han gjorde vid 22 års ålder fick han chansen att göra ”Urchin”. Att den nu fått världspremiär i Cannes känns overkligt.
– Det är helt otroligt spännande att få visa min första långfilm här i Cannes. Det känns som att ha vunnit en vinstlott i ett flingpaket – en känsla som är svår att beskriva.
Research och verklighetsförankring
Filmen porträtterar livet i utsatthet och missbruk, en verklighet som krävde omfattande research för att skildras korrekt.
Hur var det att utforska hemlösas värld och hur såg researchprocessen ut
– Jag ville verkligen göra ämnet rättvisa, så jag tillbringade mycket tid med att sätta mig in i problematiken. En del av drivkraften kom från att jag haft människor nära mig som kämpat med beroende eller liknande svårigheter; jag kände därför ett behov av att förstå det och även försöka hjälpa till på något sätt. Vi arbetade med organisationer i östra London och pratade med experter inom missbruk, trauma och mental hälsa. Vi ville förstå världen på djupet, annars hade filmen vilat på en skakig grund, förklarar Dickinson.
Frank Dillane förberedde sig för rollen genom personliga möten:
– Innan inspelningen arbetade jag med en välgörenhetsorganisation. Jag spelade musik och umgicks med människor som lever med missbruk och kämpar med sina inre demoner. För en skådespelare var det en bördig mark att utforska.
En politisk underström
Med sitt tydliga fokus på verklighet och sociala frågor känns filmen som en naturlig del av den brittiska socialrealismen.
Ser du det även som en politisk film, på samma sätt som Ken Loach-filmer skildrar samhället?
– Jag hoppas det. Det finns en politisk underström i den, men i slutändan handlar det om individen i centrum. Jag ville inte göra det för mycket till en berättelse om institutionella problem, då det finns så många individer inom den offentliga sektorn som gör ett fantastiskt jobb trots de brister som finns högre upp. Förhoppningsvis kan filmen kasta ljus på vissa frågor, men det beror helt på hur publiken tar emot den, säger Dickinson.
Ett samarbete byggt på förtroende
Relationen mellan regissör och skådespelare blev avgörande för slutresultatet.
Hur skulle du beskriva Dickinson som regissör?
– Han är briljant. Ibland viskade han något litet i mitt öra och då gjorde jag det, andra gånger tog han tydlig ledning. Han visste exakt vad han ville ha. Ibland kom jag själv in med lite osäkerhet och ville testa olika saker; då behövde jag hans beslutsamhet. Eftersom han själv är skådespelare förstod han min process på ett djupare plan, säger Dillane.
Dickinson ser sin egen bakgrund som en styrka i regiarbetet:
– Jag vet hur utsatt man kan känna sig som skådespelare, poängterar han.
I gränslandet mellan realism och dröm – ett annorlunda London
Berättelsen rör sig inte enbart inom realismens ramar, utan rymmer även något mer svårfångat och drömskt.
Var de surrealistiska elementen med från början eller växte de fram organiskt?
– De fanns alltid där. Jag älskar det vardagliga, men också det som ligger på gränsen till det surrealistiska, där sinnet kan böjas och förändras. Jag är fascinerad av det som finns precis i gränslandet till det vanliga, säger Dickinson.
Han nämner inspiration från Stanley Kubrick och Federico Fellini, som han såg mycket av under sin uppväxt. Han inspireras även av regissörer som Claire Denis, Agnès Varda och Lynne Ramsay – filmskapare som alla lyckas balansera mellan olika tonlägen på ett stilfullt sätt.
– Filmen som medium ger en möjlighet att utforska sådana saker; det kan fungera eller inte, men jag uppskattar det i filmkonsten och ville göra något som jag själv skulle vilja se.
För Dillane blev ”Urchin” en möjlighet att släppa kontrollen och utforska nya sidor av sitt skådespeleri.
– Jag fick vara smaklös, på bästa sätt. Jag behövde inte polera mig själv, utan kunde testa, misslyckas och gå längre än vanligt, förklarar han.
Dickinson håller med om att det är i de stunderna magi uppstår:
– Det är då det blir intressant på riktigt.
Att Dickinson valt att skildra ett annorlunda London är ingen slump; flera av filmens mest centrala platser är hämtade direkt från hans eget liv.
Hur hittade du dessa miljöer?
– Vi försökte göra det unikt. Under de senaste fem åren har jag samlat på mig platser när jag rört mig i östra London, där jag växte upp. Jag har letat efter intressanta detaljer, hörn och miljöer för att undvika den stereotypa bilden av staden.
Det slitna hotellet som fungerar som en av centrala inspelningsplatserna har dessutom en personlig koppling för regissören.
– Jag jobbade i köket där som tonåring. Det var totalt kaos men jag älskade det. Hotellet hade stängt när vi skulle filma, men vi fick gå in och inreda det för att få det att se lagom ruffigt, men också lite udda ut.
Framtidsdrömmar och 15 filmer i sikte
När samtalet vänder mot framtiden är ambitionerna stora, om än olika för de två stjärnorna.
Vill du regissera igen så snart som möjligt eller är du beredd att vänta?
– Jag vill göra en till så snart jag kan, jag tänker inte vänta i flera år. Mitt mål är att kanske göra 15 filmer totalt; om åtminstone hälften av dem blir bra är jag nöjd, säger Dickinson.
Dillane är mer försiktig med regidrömmarna och trivs bäst framför kameran:
– En dag kanske jag regisserar, men just nu älskar jag att vara skådespelare. Däremot skulle jag vilja skriva eller göra en musikal i framtiden.
Hans största förebild är Marlon Brando, en skådespelare som förändrade hela spelstilen inom film.
– Det finns ett före och ett efter honom. Vi lever fortfarande i hans efterdyningar. Jag tittar ofta på hans monologer och slås av djupet i hans själ och hans mod. Även filmen ”Rumble Fish” har haft en stor inverkan på mig.
Efter hyllade festivalpremiärer världen över är det nu äntligen dags för den svenska publiken att få se “Urchin”, som har biopremiär nu på fredag den 17 april.
Jag rekommenderar den varmt – det är en otroligt stark debut som lämnar ett djupt avtryck långt efter att eftertexterna rullat klart.
Läs också: 28 recensioner från Göteborg Film Festival 2026 – här är de bästa (och sämsta) filmerna vi såg
Läs också: Cannes 2025: Hollywoodstjärnor slår igenom som filmskapare
Kolla in trailern till ”Urchin” här:
Läs också: Alexander Skarsgårds kinky komedi bäst på brittisk filmgala