Jag möts av nyheten om Diane Keatons bortgång sent fredag kväll. Jag behöver min Diane Keaton-fix så jag dammar av ett gammalt VHS-band. I mammas handstil har det en gång stått “Gudfadern” på en nu oläslig etikett. Texten har ersatts med “Sverige – Argentina” och senare “Annie Hall”.
När jag trycker play på min ångmaskin till VHS-spelare visar sig mycket riktigt en mischmasch av Anders Svenssons frisparksmål, Kays oförglömliga blick på Michael i sista scenen och Annie Halls La-di-da.
Ja, ungdomar, så var det att växa upp innan streaming. Man fick spela in tv-program och filmer på svarta VHS-band, och om man inte hade tomma kassetter fick man spela över dyrbara ting. Tack och lov fungerar kassetten fortfarande, och även om video-mackapären morrar och har sig kan jag njuta av Diane Keatons oemotståndliga charm.
Diane Keaton ville bli sångerska. Hon uppträdde i originaluppsättningen av “Hair”, upptäcktes av Woody Allen, spelade mot honom i Broadwaypjäsen “Play it again, Sam”, gjorde några ströroller i tv-filmer, fick sitt genombrott som Kay Adams i “Gudfadern” och överrumplade fem år senare världen som Annie Hall – aldrig har en oscar för bästa kvinnliga huvudroll varit mer självklar.
Ni vet frågan ”Om du bara fick välja en skådis filmer att se resten av ditt liv, vem skulle du välja?” Jag hade valt Diane Keaton.
Jag blev förälskad i Annie Hall redan som barn och idag har jag sett den fler gånger än det finns popcorn i en bägare. Diane Keaton spelar en till synes verklig person. Annie är stökig, klantig och rolig.
Att för första gången se filmen idag kan innebära att man får för sig att hon är en “manic pixie dream girl”, alltså en kvinna som står utanför samhällets normer och används för att den manliga rollfigurens story ska föras framåt – helt utan eget djup – men jag tror att det är slarvigt. Annie är en väldigt utvecklad, mångbottnad och mänsklig rollfigur som genomgår en kolossal resa och som i slutändan fundamentalt förändras, hon gör en spännande resa, istället är det hennes pojkvän Alvy som helt stagnerar.
Annie Hall har definitivt influerat arketypen av en obrydd och quirky tjej som utvecklar den manliga protagonisten men jag anser att Annie Hall gör i princip det motsatta.
Men är Annie Hall verkligen lämplig för ett barn? Ja, den elaka drottningen från Snövit är ju med, och man får en crash course i hur livet inte alltid blir som man tänkt sig. Det är ett kalejdoskop för filmälskare, stora som små. Woody Allen använder så innovativa grepp som animation, upprepade brytningar av fjärde väggen, flashbacks och – spoiler alert – visar att alla relationer inte får ett lyckligt slut. Annie Hall är berättelsen om ett förhållandes uppgång och fall, med en fullkomligt oförglömlig Diane Keaton som självaste Annie.
Men “Gudfadern” är väl ändå inget för barn – nej – men det är en familjefilm. Om än en något annorlunda familj, kanske. Det är genom Diane Keatons Kay Adams vi stiftar bekantskap med maffiafamiljen Corleone, och det är genom hennes ögon den blir mänsklig.
Vad vore filmvärlden utan Diane Keaton?
Hur som helst, nu sitter jag och glor på den fladdriga bilden på min annars högupplösta TV och tänker: vad vore film utan skådespelare som Diane Keaton? Vad vore Nancy Meyers “Galen i kärlek” utan Diane Keatons underbara sammanbrott, hennes tête-à-tête med Meryl Streep i “Marvins döttrar” eller sanslösa sång- och dansnummer i “Före detta fruars klubb”?
Jag växte upp med Woody Allens filmer, vilket i förlängningen innebar att jag växte upp med Diane Keaton. De gjorde åtta filmer tillsammans, och med Annie Hall förtrollade hon mig – och en hel värld. Hon bär slokhatt, väst, slips och breda byxor – hennes egenkomponerade kostym, lika revolutionerande som när Coco Chanel bestämde sig för att kvinnor visst kunde bära fashionabla byxor.
Rob Reiner, som senare regisserade och spelade mot Keaton, kallar Annie Hall för guldstandarden av romantiska komedier, och självaste Quentin Tarantino säger att det är en av de få perfekta filmerna – tillsammans med “Hajen”, “Tillbaka till framtiden” och “Motorsågsmassakern”.
Diane Keaton var något så unikt som en skådespelare som hatade att spela teater. Hon ville gärna göra femtio omtagningar för att någon av dem kanske blev bra. Hon älskade att sjunga och gav aldrig upp på sina drömmar.
Hon dejtade både Warren Beatty och Al Pacino, skaffade barn först när hon var 50 och skådespelade ända in i slutet. Utöver hennes oförglömliga karriär har vi henne dessutom att tacka för Al Pacinos comeback.” Scarface” var ingen hit när den kom, och han följde upp den med katastrofen “Revolution”. Efter det gav han upp – tills pengarna tog slut. Det var Diane Keaton som gav honom manuset till “Sea of Love”, filmen som skulle bli hans återkomst.
Så jag råder er: blunda och föreställ er ”Gudfadern” utan Diane Keaton. Kay Adams är Michael Corleones kärlek. Hon och Michael står utanför brottsligheten, och det är inte förrän Vito blir skjuten som Michael breaks bad. Men Kay förkroppsligar oss, åskådarna. Hon spelar en lärarinna utanför brottsligheten, och i filmens sista scen är det hon som stjäl rampljuset. Magnifikt. Utan Diane Keaton ingen ”Gudfadern”.
Jag kan inte låta bli att le när jag skriver detta. Hon gav så mycket glädje och utstrålade en genuin energi som smittade av sig genom skärmen. Tack för allt.
Nu är det dags för mig att spola tillbaka VHS-bandet och lyssna på Diane Keaton sjunga “Seems like old times” igen.
Läs också: Diane Keatons bästa film är varken ”Gudfadern” eller ”Annie Hall”
Läs också: Goldie Hawns känslosamma hyllning till Diane Keaton: ”Älskar dig”
Läs också: Skådespelerskan Diane Keaton är död vid 79 års ålder