Regissören Kogonada har tidigare gjort en kortfilm om Richard Linklater, ”Linklater: On Cinema & Time” (2016), och hans lekfulla förhållningssätt till dröm/verklighet och tid/rum. En av de första filmerna jag tänkte på när jag såg ”A Big Bold Beautiful Journey” var också Linklaters hyllade ”Before Sunrise”-trilogi.
Båda filmerna handlar om det första mötet mellan två singlar, präglat av en omedelbar attraktion, och som under ett dygn långsamt närmar sig varandra genom djupgående samtal. Det märks att Kogonada har hämtat inspiration från Linklater då han också genom dialog utforskar och försöker närma sig parrelationens självaste essens – är kärlek värt risken att bli sårad?
Och det är i dessa stunder av sökande som filmen briljerar. Dessvärre är den inte lika djärv som titeln antyder hela vägen, vilket gör att vissa scener snarare framstår som utdragna terapisessioner.
Skillnaden gentemot Linklater är att Kogonada också använder sig av fantastiska element i sin berättelse, vilket till en början bidrar till att skapa en härligt originell ton. Särskilt de första tio minuterna av filmen då David (Colin Farrell) ska hämta upp en bil från ”The Car Rental Agency”. Där möter han Phoebe Waller-Bridge som spelar en av uthyrarna (en skådespelare att älska). Och det är omöjligt att inte le när hon säljer på David en magisk GPS och en bil från 1994. (Kan vara så att jag här hoppades på att Margot Robbie och Phoebe Waller-Bridge hade bytt plats, men tyvärr är så inte fallet.)
Vi får tidigt veta att David är ensam, men längtar efter närhet. Hyrbilen har han lånat för att ta sig till en väns bröllop där han omgående lägger märke till singeln Sarah. Och deras första interaktion med varandra är smått genial. De driver med hennes ovilja att gifta sig och Davids oförmåga att dansa. Vartenda ord bär på en underton och den cynism som ofta genomsyrar dejtinglivet i 35-årsåldern gestaltas oerhört träffsäkert. Även om Sarah inte följer upp Davids intresse just den kvällen möts de redan dagen efter tack vare den magiska GPS:en som agerar öde och för dem samman. Kort därpå visar sig Sarahs bil inte starta och de beger sig tillsammans ut på en ”Big Bold Journey” i Davids bil.
Dialogen är det som driver berättelsen framåt och varken Sarah eller David räds att ställa de frågor ”normala” människor tenderar att vänta med (åtminstone till tredje dejten). I dessa scener går tankarna till ”About Time” och ”Amelie från Montmartre”.
Dilemmat är att den inte vågar dra alla konversationer till sin spets, som då Sarah erkänner att hon alltid är otrogen. I stället för att våga öppna upp en diskussion om monogami blir det hon som är fel. Likaså när hon frågar David vad det är han längtar efter visar det sig vara en omskrivning för giftermål. Här backar berättelsen på den modiga bana den först hade utstakat och tappar sitt driv.
Att paret förs på en resa med hjälp av den magiska GPS:en genom dörrar som på ett eller annat sätt varit avgörande för deras respektive liv är ett kul inslag som förhöjer upplevelsen. Dock förlorar den lite momentum när det blir alltför mycket fokus på barndomstrauman och anknytningsproblem. Aktuella teman absolut, men det gör att attraktionen och energin mellan David och Sarah långsamt planar ut.
Kanske saknar jag också ”Before Sunrises” (1995) avskalade, intima porträttering av förälskelsens första möte. ”A Big Bold Beautiful Journey” kan inte heller helt låta bli att skambelägga singlar. För det måste vara något fel på dem, eller hur? Och kanske att dörrarna, och de minnena de väcker, skäl uppmärksamhet från den fråga som filmen egentligen ställer – är det ens möjligt att närma sig en annan människa idag? Särskilt när man har en lastbil full av mögligt bagage?
Samtidigt är det skönt att slippa alla romantiska klichéer och påklistrade idéer om vad det innebär att vara nära. Och påminnas om att ”allt” som krävs är att båda vågar hoppa. Samtidigt.