Bart Laytons adaption av Don Winslows kriminalroman ”Crime 101” är både suggestiv och ösig, världsfrånvänd och jordnära på samma gång. Chris Hemsworth spelar den tystlåtne mästertjuven Mike Davis som drömmer om att bli ekonomiskt oberoende. Likhetstecknet mellan pengar och trygghet är ett genomgående tema i dramat som iscensätter detta genom att varva bilder av L.A:s utbredda hemlöshet med miljonstadens strandnära lyxvillor.
Filmen startar med Mikes morgonrutin, vilken består av noggrant avlägsnande av löst hår och döda hudceller, till ljudet av en lugn kvinnoröst som påminner oss om att varje dag är ett nytt liv – ett liv fritt att forma efter behag. Dissonansen mellan de omåttligt positiva new-age-manifestationerna och LA:s rusningstrafik skapar en unik prägel.
Fotot i kombination med musiken är också i mycket det som lyfter ”Crime 101” över den ordinarie heist-rullen till ett engagerande drama. Trots snabba biljakter och ett högt tempo, ligger spänningen nämligen snarare i karaktärernas mognad och utveckling än i actionmomenten.
Oerhört välspelat från Hemsworth, Ruffalo och Berry
Mikes specialitet är att råna kurirer som transporterar diamanter, klockor och smycken i miljonklassen. Han är en pacifistisk hederstjuv i Robin Hood-anda som tar från dem rika, men ger till sig själv.
Efter en lyckad heist försöker han prompt njuta av pengaöverflödet genom inköp av häftiga bilar och lyxprostituerade. Men trots att bristen på djupare känslomässig respons är uppenbar, kan han inte sluta. Inte förrän han har den där magiska summan som ska göra honom fri.
På andra sidan lagen jagas han av den nyskilda polisen Lou (Mark Raffalo), som trots tvivel bland kollegor och mothugg från chefen står fast övertygad om att rånen de bevittnat längs motorvägen begås av samma mästertjuv.
Tillsammans med Halle Berry, som spelar den mycket välbetalda försäkringskvinnan Sharon, bildar de tre navet för berättelsen där varje individ representerar hur drömmen om ett bättre liv i mångt bygger på idén om ekonomiskt oberoende. De söker samtliga en materiell trygghet, vilken önskas uppnås genom enorma summor pengar.
Oerhört välspelat från samtliga i ensemblen, särskilt glad blir jag över att se Mark Ruffalo där han hör hemma – i en seriös roll som trött, men godhjärtad polisman. Bikaraktärerna däremot saknar en del djup och synliggör att filmen är baserad på en bok då berättelsen klarat sig utmärkt utan dessa (som Lous fru, vilken bara syns mycket kort i en scen).
Likaså Mikes ohederlige nemesis – den unge motorcykelkillen Ormon (Barry Keoghan) – hamnar i sin upproriskhet på gränsen till karikatyr, om än en oerhört välstylad sådan.
Los Angeles som drömmarnas stad
Sina brister till trots lyckas ändå ”Crime 101” skriva in sig i ledet av LA-filmer där staden utger en egen karaktär för skådespelet och utan vilken dramat inte överlevt. Trots att det nämns i filmen att LA inte är en hemstad man hejar på, troligen därför att en förbipasserande där på samma gata kan skåda både ett enormt påkostat yoga-komplex och tältande hemlösa, är det likväl just vad filmen gör.
För det är bara i drömmarnas stad vi hypnotiskt kan följa motorvägens eviga flöde av bilburna önskningar på väg mot ett bättre liv. Och under motorvägsbroarna människor kan råka förhandla bort detsamma.
En alldeles särskild eloge till kompositören Blanck Mass. Utan hans monotona, mörkt suggestiva toner hade filmen inte blivit den existentiella brottningsmatch den är: där genuin trygghet brottas med glädjen i att köra en grön Chevrolet Chevelle från 1968.
