”Varje gång ett sådant här ställe går i arv är en vinst”, säger Lady Edith (Laura Carmichael) till sin syster Lady Mary (Michelle Dockery) innan hon lämnar Downton Abbey för denna gång. Att skildra klassamhället som manusförfattaren Julian Fellowes gjort med sina berättelser om adelsfamiljen Crawley och de tjänstemän som arbetar på godsets var något av det bästa som gjorts i kostymdrama-genren när tv-serien hade premiär 2010.
Med sin otroliga detaljrikedom och sävliga tempo, som gav utrymme för reflektion, fångade den inte bara överklassens röst, utan också de som jobbade ”en trappa ner”. Trots att familjen Crawley gestaltas som progressiva för sin tid, ställdes de ständigt inför nya utmaningar och serien lyckades på ett intrikat vis demonstrera ett samhälle i förändring. Hur både arbetarklassen och adeln tvingades acceptera en systemomställning och axla sina roller med nya insikter.
Med sista långfilmen i serien ”Downton Abbey: The Grande Finale” vill Julian Fellowes sätta punkt för sina karaktärer. Året är 1930, den stora börskraschen har precis drabbat USA, Mary är nyskild och godset står inför en ekonomisk kris.
Mycket känns igen från både serien och tidigare filmer: närbilder på silvret som putsas, rebelliskt tjänstefolk som ifrågasätter rådande hierarkier och lyhörda män i maktposition. Samma sammetslena melodier ackompanjerar arrendatorernas ”Tenant’s day” och Mary klär sig fortsatt i trendiga aftonklänningar. Igenkänningsfaktorn är hög från serien och tidigare filmer, vilket lär tillfredsställa fansen.
Ramen för berättelsen är Marys tillbakagång till societeten efter att hon skandalöst nog ”drabbats av” en skilsmässa. Omständigheterna är luddiga, liksom anledningen till att hennes morbror har förlorat mormoderns arv och försatt dem i en ekonomisk kris, med ”Downton Abbey-mått” mätt. Det vill säga ska de tvingas möjligen byta en fastighet i London mot en lägenhetsvåning. Eller som Marys pappa Lord Grantham (Hugh Bonneville) uttrycker det ”tårtlager för främlingar”.
Dilemmat, är att det mest häpnadsväckande Mary utsätts för är att bli utslängd från en middag och att grannarna kräver lite övertalning för att umgås med henne. Det vore ett ypperligt tillfälle att lyfta kvinnans position i samhället historiskt, men i stället väljer filmen att i sann ”Downton Abbey”-anda släta över alla potentiella större konflikter med några lättsamma repliker och det övergripande resultatet blir sömnigt. Trots att samtliga i skådespelarensemblen är mer än bekväma i sina roller och kunde ha levererat mer komplexa scener.
Serien har hela tiden balanserat på en tunn skiljelinje mellan att vara charmigt sorglös, sin tematik till trots, och inställsamt mesig. Alla är så otroligt snälla att det emellanåt blir enerverande. När Lord Grantham njutningsfullt ler vid återkomsten till sitt gods är ett sådant tillfälle när det i stället för att vara mysigt, kryper i kroppen.
Likväl miljöerna är traditionsenligt vackra och tilldragande, liksom kostymerna, och den som suktat efter fler vyer över Downton Abbey lär bli tillfredsställd. Det hjälper eftersom berättelsen aldrig riktigt engagerar.
Räddning ligger också hos nytillskottet Arty Fourshan som spelar den legendariske allkonstnären Nöel Coward och bidrar med en energi och tempo som filmen som helhet kunde dragit mer nytta av. Och Julian Fellowes passar på att hylla sig själv också genom att låta Mr. Molesley (Kevin Doyle) i förbifarten kommentera att det är manusförfattaren som gör filmen. I det här fallet stämmer det. Det är trots allt honom vi har att tacka för att vi under många år fått följa familjen Crawleys stora och små glädjeämnen. Men nu är det dags att säga adjö.