Tv-serien ”Skiftet” kan få en att tro att Sverige var tidigt ute med att välkomna kvinnor i poliskåren, men det stämmer inte riktigt. Tyskland, England och USA låg ungefär likvärdigt till historiskt sett. Men att det är regissörerna Julia Lindström och Rodja Sekersöz som får uppdraget att iscensätta denna historiska händelse tycks, med deras bakgrund i åtanke, vara en perfekt matchning.
Tv-serien följer tre kvinnor som är bland de första att ansluta till den svenska poliskåren i slutet av 50-talet: Karin (Josefin Asplund) – tjejen som växt upp med en våldsam pappa, Siv (Agnes Rase) – rockabilly-tjejen som drömmer om att bli kriminalare och Ingrid (Malin Persson) vars mormor genomlevt andra världskriget.
Skådespelarna gör sitt bästa med att levandegöra tre förutsägbara karaktärer som tilldelats sin egen ”blick” på polisyrket. Karin, den empatiska ensamvargen som vill förändra världen, Siv, den räddhågsne överpresteraren som långsamt tillvänjs våld av sin hetlevrade kollega, också Malin – tuffingen bland grabbarna. Dilemmat är att det inte räcker med ”kvinnor kan”-tematiken för att lyfta den otroligt slentrianmässigt skrivna bakgrundshistorien om en korrupt poliskår.
Svårt att springa i högklackat
Vi påminns också var femte minut om hur svårt det är att springa i högklackat och hur varje engångsligg kan leda till en graviditet. Absolut viktiga ämnen (för sin tid), men i stället för en välskriven scen där detta gestaltas med finess, får vi se närbild på närbild av blockklackarna om och om igen tills…. Malin kastar av sig dem vid ett gripande. Lika oväntat som att de äter varm korv till lunch sju dagar i veckan.
Det går inte att förbise eller missförstå att de kvinnliga poliserna har det allt annat än jämställt på sin arbetsplats. Det politiska budskapet ljuder likt en siren genom rutan och det blir tröttsamt övertydligt. Inte därför att deras berättelse inte är viktig, utan därför att den är så simpelt skriven att det blir pinsamt.
Mest plågsamt är försöket att tuffa till serien genom att ljudsätta vissa montage med punk- och hiphopmusik. Ett experimentellt grepp som vid första anblick kan förhöja upplevelsen, men dilemmat är att sextondelstrummorna och raptexterna har betydligt tyngre resonansbotten än den berättelse de ljudsätter. Kontrasten mellan dem blir olidlig, särskilt i förhållande till de krystade dramascenerna.
En säsong två är troligen att vänta
Någon vass polisserie är det inte heller. Berättelserna om korrupta polischefer, mördade prostituerade och övervåld inom kåren har vi sett otaliga gånger förut. Och det i mycket mer intrikata format än vad ”Skiftet” har att erbjuda.
Resultatet ligger bra mycket närmre dramaserien ”Barnmorskorna i East End”, vilket troligen hade varit ett bättre mål att sikta mot än att försöka erbjuda en rafflande spänningsthriller med vass ideologisk retorik.
All eloge däremot till kostymdesignern och scenograferna som ner till minsta detalj (välpolerade knappar och kaffekannor) har fångat tidsandan. Utan deras insats hade det varit absolut magplask.
Nu dämpas fallet något av de fräsiga frisyrerna, det urtypiska gatuköket och de välskräddade, kungsblå polisuniformerna. En säsong två är troligen att vänta, hoppas dock innerligt att de anlitat en ny manusförfattare till dess.
Hela den första säsongen av ”Skiftet” släpps på Netflix den 3 oktober.
Läs också: Visste du att… Andy Serkis är involverad i svenska skräckserien ”Färjan”
Läs också: Starka tv-hösten fortsätter! Här är 9 tv-serier du behöver ha koll på i oktober
