Ingen har väl knappast missat att den nya skräckfilmen ”Backrooms” gör succé just nu. Förutom att vara filmstudion A24:s största premiär någonsin har dess blott 20-årige regissör Kane Parsons blivit den yngste regissören någonsin med en film på förstaplatsen på amerikanska biotoppen.
”Backrooms” bygger vidare på den moderna internetskräckens fascination för tomma korridorer, overkliga miljöer och känslan av att verkligheten håller på att glida ur kurs. Om du lockas av berättelser som prioriterar atmosfär framför jump scares och som lämnar fler frågor än svar, finns det flera filmer som rör sig i samma kusliga gränsland.
Därför har vi plockat fram fem suggestiva titlar som fångar samma obehagliga känsla av att vara vilse i en verklighet som inte längre går att lita på.
Vivarium (2019)
Lorcan Finnegans ”Vivarium” förvandlar den mest vardagliga drömmen – att köpa hus i en lugn förort – till en klaustrofobisk mardröm. Ett ungt par fastnar i ett oändligt bostadsområde där varje hus ser exakt likadant ut och där alla vägar leder tillbaka till samma plats.
Precis som i ”Backrooms” blir miljön i sig ett hot, en labyrint utan logik eller flyktvägar. Den monotona estetiken och den ständigt växande känslan av overklighet gör Vivarium till en av de mest effektiva filmerna för den som fascineras av liminala rum och existentiell ångest.
Skinamarink (2022)
Få filmer har fångat internetskräckens estetik lika träffsäkert som Kyle Edward Balls ”Skinamarink”. Handlingen är enkel: två barn vaknar mitt i natten och upptäcker att deras föräldrar har försvunnit – och att dörrar och fönster sakta försvinner från huset.
Resultatet är en hypnotisk och djupt obehaglig upplevelse som känns som en mardröm man inte kan vakna ur. Med sina mörka korridorer, dunkla hörn och ständiga känsla av osäkerhet delar filmen samma DNA som ”Backrooms” och är närmast obligatorisk för fans av analog och liminal skräck.
Lost Highway (1997)
David Lynchs ”Lost Highway” är mindre renodlad skräckfilm och mer en resa rakt in i ett psykologiskt mörker där identiteter, platser och verkligheter flyter samman. När en saxofonist börjar få mystiska videoband som visar insidan av hans eget hem dras han in i ett nät av paranoia och förvrängd logik.
Lynch skapar en värld där varje korridor verkar leda till ett nytt mysterium och där publiken ständigt känner sig desorienterad. För den som uppskattar ”Backrooms” för dess känsla av att verkligheten inte följer några regler är ”Lost Highway” (och ja, typ alla Lynch-filmer) ett självklart nästa steg.
Beyond the Black Rainbow (2010)
Panos Cosmatos långfilmsdebut är ett audiovisuellt rus av neonfärger, ödsliga korridorer och surrealistiska miljöer. ”Beyond the Black Rainbow” utspelar sig på ett futuristiskt forskningsinstitut där en ung kvinna hålls fången under mystiska omständigheter.
Filmen berättar relativt lite genom dialog och förlitar sig istället på stämning, ljud och märkliga bilder för att skapa obehag. Den drömlika känslan av att vara instängd i en plats som existerar utanför normal tid och logik gör den till ett perfekt val för den som vill förlänga den kusliga känslan från ”Backrooms”.
I Saw the TV Glow (2024)
Jane Schoenbruns hyllade ”I Saw the TV Glow” kombinerar coming-of-age-drama med krypande kosmisk skräck och en stark känsla av verklighetsupplösning. Filmen följer två ungdomar vars besatthet av ett mystiskt tv-program gradvis börjar påverka deras uppfattning om världen omkring dem.
Precis som ”Backrooms” handlar filmen om att känna sig främmande inför sin egen verklighet och om rädslan för att något fundamentalt är fel, även när man inte kan sätta fingret på vad. Resultatet är en melankolisk och djupt suggestiv film som stannar kvar långt efter eftertexterna.
Läs också: Efter succén: 20-årige regissören planerar redan för ”Backrooms 2”
Läs också: ”Obsession” och ”Backrooms” är början på en spännande ny skräckvåg