”French 75” (en trolig flört åt den franska fältkanonen, känd för sin banbrytande rekylmekanism) är namnet på aktivistgruppen i ”One Battle After Another” som slåss för frihet och allas lika värde. Ledd av Perfidia Beverly Hills (Teyana Taylor) som tveklöst nyttjar och utnyttjar sin sexuella drivkraft och rebelliska ådra för rörelsens ändamål.
Vid sin sida har hon Bob (Leonardo DiCaprio), en sprängälskande slacker som glatt assisterar gruppens bombattentat, åtminstone till den dagen då deras dotter Charlene (Chase Infiniti) föds.
I det lilla är actiondramat en tragisk kärlekshistoria om dotterns uppväxt med sin paranoida pappa och om gränsofficeren Steven J. Lockjaws (Sean Penn) bokstavliga lustjakt på hennes mamma. Det är en lek med synen på kvinnan i hennes roll som flickan, mamman, horan och madonnan (gestaltade som gräsodlande nunneorden ”Sisters of The Brave Beavers”). Kameraklipp till en höggravid Perfidia som njutningslystet avfyrar ett helt automatmagasin medan Bob ifrågasätter om hon ens märkt att hon väntar barn.
Det är också en berättelse om sexualiseringen och mystifieringen av svarta kvinnor, och om att som man bli avvisad. ”This Pussy Don’t Pop For You” – står det på lappen som Perifidia lämnat åt Lockjaw efter att han hjälpt henne undkomma ett hårt fängelsestraff. Ett avvisande som driver honom till att ansöka om medlemskap i Christmas Adventurers’ Club (ett hemligt sällskap för vita gubbar som dyrkar St. Nikolaus) och kidnappa hennes dotter. Hur karaktärer, platser och saker namnges används genomgående som verktyg för att avväpna och göra narr av klichéer.
Den smarta och mångbottnade dialogen, lika träffsäker som Perifidia är med sitt handeldvapen, bidrar till filmens originalitet. Det är en studie i manlighet, utfört med humor och självdistans på ett sätt som borde få det mest konventionella actionfanet att skratta. Manuset ifrågasätter bland annat USA:s migrationspolitik, utan att vara predikande eller förutsägbart, och skiftar sömnlöst mellan de stora och små sakfrågorna tack vare den briljanta musikläggningen.
Scenerna ackompanjeras för det mesta av ett excentriskt och experimentellt piano som leder tittaren mellan stridsscener och intima samtal. Melodin plånar ut eventuellt plötsliga klipp och fungerar för publiken som en form för lugnande djupandning (i likhet med den Bob uppmanas utöva av sin dotters sensei (Benicio Del Toro).
Regissören har också valt att visa blod enbart i de scener där det är absolut nödvändigt för berättelsen. I kontrast till filmer som ”Inglourious Basterds” (2009), som också gör satir av liknande teman, använder Paul Thomas Anderson sig inte av övervåld. Trots sitt höga tempo med bilaction och militärinsatser drivs inte filmen av kortsiktiga dopaminfixar, utan av sofistikerad berättarteknik.
Detaljrikedomen är också beundransvärd: från dotterns perfekta gen Z-outfit med tyllkjol, vandringskängor och skinnjacka till senseis air-brushade tiger på väggen. Filmen levererar också en av de mest åksjuke-framkallande biljaktsscenerna jag upplevt. Lägg där till ett njutbart avslappnat skådespeleri med komplexa karaktärsgestaltningar – särskilt Steven J. Lockjaw vars blotta gångstil fångar hans desperata försök att upprätthålla en form för stereotypisk manlighet.
Tack vare en fulländad musikkomposition, intrikat detaljrikedom och mörk humor visar ”One Battle After Another” att actiongenren kan vara både underhållande och samtidigt bjuda på en riktigt vass samtidskommentar om så önskas.
Snabbfakta: One Battle After Another
- Regi: Paul Thomas Anderson
- I rollerna: Leonardo DiCaprio, Sean Penn, Teyana Taylor, Benicio Del Toro, Chase Infiniti
- Genre: Actionthriller
- Speltid: 2 timmar 41 minuter
- Premiär: 26 september 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 5/5
