Då har det blivit dags för undertecknad att ta sig an den andra filmen i vår artikelserie där jag beslutat mig för att se om samtliga fyra Avengers-filmer inför kommande megablockbustern ”Avengers: Doomsday”.
Läs också: 10 frågor som uppstår när jag ser om ”The Avengers”
Tyvärr är det en mindre rolig rewatch för mig. Näst på tur är nämligen ”Avengers: Age of Ultron”, tvåan i serien, som numera är elva år gammal. Filmen anses av många vara den svagaste av de fyra och för undertecknad har det alltid varit en jobbig film att ta sig igenom.
Den är helt enkelt inte lika underhållande som de övriga tre och det beror väldigt mycket på dess överfyllda manus som är fullt av knepiga idéer och lite för stora ambitioner. Filmen får inte riktigt en chans att berätta sin egen historia utan syftet känns mer som att den ska vara en språngbräda för 17 framtida projekt.
Men nog om det, nu beger vi oss tillbaka till 2015 och ser våra titelhjältar möta superroboten Ultron vars lösning för världsfred kanske är lite väl extrem. Vi får även möta Hawkeyes hela jävla familj av någon anledning och bevittna en extremt krystad kärleksrelation mellan Black Widow och Hulken. Ja, det är inte mycket som fungerar…
10. Det här är en tråkig tolkning av Quicksilver
Som nämnt tidigare släpptes ”Age of Ultron” 2015. Under denna tid var 20th Century Fox sin egen studio och hade ännu inte köpts av Disney. Fox ägde också rättigheterna till ”X-Men”. Marvel och Disney fick därmed inte inkludera dem i sina filmer. Undantaget var dock karaktärerna Scarlet Witch och Quicksilver som genom någon klausul gjorde att båda studiorna fick använda karaktärerna. För Disneys del innebar det dock att de inte fick benämnas som mutanter.
Året innan denna film, 2014, fick vi ”X-Men: Days of Future Past” där Evan Peters spelade skiten ur deras version av Quicksilver. Med charm, humor, karisma och den där fantastiska slow motion-scenen i restaurangköket hade Marvel och Aaron Taylor-Johnson, med sin tolkning av karaktären, mycket att bevisa året efter.
Tyvärr är Marvels och Taylor-Johnsons tolkning så otroligt tråkig och intetsägande att när han väl dör i slutet av filmen är det verkligen ingen som bryr sig. Det är kanske därför han fortfarande inte blivit återupplivad i en franchise där ingen tycks stanna död länge.
9. Hulkens och Black Widows så kallade romans är ett skämt
Ok, ursäkta, men var fan kom det här ifrån? Senast vi såg de här två karaktärerna dela bild var i förra ”Avengers” och inte någonstans antyddes det till chans på romans mellan dem. Snarare var väl Natasha jävligt skakis att fortsätta vara i närheten av Bruce efter hans Hulk-moment. När denna uppföljare väl drar igång så får vi redan på att det finns en attraktion mellan dem och att Natasha är den enda som kan lugna Hulk tillbaka till mänsklig form genom hennes vaggvisa (LOL by the way).
Vi får bara veta att romansen finns där men inte varför. Kemin mellan Mark Ruffalo och Scarlett Johansson som kärlekspar är ungefär likvärdig med en tom plastpåse. MCU har aldrig adresserat det igen efter denna film och det kanske man förstår då inget med det fungerar och man fattar inte syftet med det heller då det varken säger något om karaktärerna eller driver storyn framåt på något sätt.
8. Ultron som skurk är ett gnälligt barn
James Spader är verkligen ett guldkorn. Mannen behärskar verkligen sina roller med bravur och enbart hans röst gör det värt att ha med honom i allt möjligt. Det förvånade mig därför inte när man fick höra att de hade castat honom i rollen som skurk i uppföljaren till ”The Avengers”. Resultatet skulle dock lämna en besviken. Inte på grund av Spaders tolkning eller prestation, utan på grund av hur han är skriven.
Ultron är en av Avengers mest fruktade fiender i källmaterialet. Men han behandlas här som ett gnälligt och kränkt litet barn vars hela motivation till att vilja utplåna mänskligheten är delvis för att han har någon form av daddy issues riktade mot sin skapare Tony Stark.
Lägg till Whedons tråkiga dialog där han kläcker ur sig det ena torra skämtet efter det andra och den Ultron jag känner till från serietidningarna är som bortblåst.
7. Whedons dialog är återigen tråkig
Föregående punkt för oss till denna. I förra artikeln kommenterade jag även där Joss Whedons dialog och hur det sänkte filmen. Det blev inte bättre i detta äventyr. Det blev till och med sämre i och med att storyn dessutom är värre denna gång. Trailern till filmen gav sken av ett mörkare kapitel men den färdiga produkten är snarare väldigt barnslig och det här har vi som sagt Whedon att skylla för.
Det går knappt en enda scen utan att det måste vara något torrt skämt och hans kvicka meningsutbyten, karaktärer emellan, blir jag så trött på att jag många gånger bara vill stänga av. Det var med andra ord bara en välsignelse från ovan att Marvel upptäckte bröderna Russo och istället överlät franchisen till dem.
6. Hawkeyes motivation samt hans familj är inte trovärdig
I min föregående artikel beskrev jag porträtteringen av Hawkeye som ett av mina problem med första ”Avengers”-filmen. Han tillbringade där större delen med att vara lakej åt Loki innan han precis innan finalen blev god. Mitt problem var att man inte visste något om honom eller såg någon karaktärsutveckling. Detta ville uppenbarligen Marvel och Joss Whedon rätta till i uppföljaren.
Problemet för mig är bara att det inte blir trovärdigt att han har en hel jävla familj, med stora barn, som han levt ett farmarliv med på en bondgård i total hemlighet i alla år. Ingen förutom Natasha känner till denna familj och det är också familjen som får Hawkeye att gå i pension i slutet med anledning av sin egen och deras säkerhet. Varför jobbar du ens med det jobb du gör och utsätter dig för risker från första början då, din jävla tomte? Tiden vi tillbringar på hans familjegård drar även ned tempot för mycket.
5. Thors söndagsutflykt till grottan är obegriplig
Halvvägs genom filmen får Thor för sig att han måste iväg och göra research ensam. Varför? Ja, fråga mig fan inte, för jag begriper det inte mer än att det ska funka som någon reklampelare för ”Infinity War” som då skulle släppas tre år senare. Thor möter upp Erik Selvig, spelad av vår egen Stellan Skarsgård, och går sen och nakenbadar i någon magisk grotta.
Han får då se syner om Infinity Stones och det kommande hotet från Thanos. Exakt hur det bidrar till denna filmens konflikt blir jag inte klok på mer än att han lär sig att Vision måste skapas senare i filmen. Hur den där jävla grottan funkar och varför den existerar på Jorden får vi aldrig svar på heller. Det är bara väldigt märkligt manusarbete helt enkelt, som så mycket annat i denna uppföljare.
4. Scarlet Witch och Quicksilver byter sida lite väl snabbt
I förra filmen såg vi Hawkeye gå från ond i större delen av filmen, då han var hjärntvättad, till att bli god precis innan klimax. ”Age of Ultron” behandlar syskonen Maximoff på samma sätt. De är båda lakejer till Ultron fram till dess att filmen inte vill det längre. De får en syn av vad den ondksefulle roboten faktiskt vill göra, alltså utplåna mänskligheten, och får direkt kalla fötter.
Jag skulle nog säga att det var rätt uppenbart vad han ville göra även innan denna scen och det framstår därmed som cringe och en stor suck när de nu är goda. Wanda har dessutom hjärntvättat nästan hela gänget, men det är skitsamma för nu är de på hjältarna sida och speltiden rinner iväg för att hinna med slutet så nu får vi bara acceptera det.
3. Visions introduktion sker för sent och för snabbt
Paul Bettanys porträttering av Vision har jag inget att klaga på, likaså hans röstskådespel som föregångaren till karaktären, J.A.R.V.I.S. Vision som karaktär har verkligen fått blomstra i de efterföljande filmerna som ”Civil War”, ”Infinity War” och sedermera i den briljanta tv-serien ”WandaVision”.
Läs också: Paul Bettany fick höra att karriären var över – samma dag ringde Marvel
Men hans introduktion i ”Age of Ultron” lämnar mycket att önska. Vi får reda på att han är Ultrons ultimata form, en kropp byggd av supermetallen Vibranium. Men innan Ultron hinner ta kroppen i besittning, stjäl Avengers den och gör sitt eget hopkok av artificiell intelligens som får husera i kroppen.
Detta händer precis innan slutslaget och introduktionen sker alldeles för fort. I samma film har den tidigare skapta roboten visat sig vara ond direkt men här litar våra hjältar direkt blint på nästa skapta superrobot omgående eftersom speltiden börjar bli kort och vi måste hinna till Sokovia för filmens klimax. Lite på samma sätt rörande hur snabbt man bara valde att lita på Maximoff-syskonen. När filmen väl slutar vet vi inte mycket om Vision överhuvudtaget.
2. Ultrons robotar är ett tråkigt val av fiender till slutstiden
I föregående artikel klagade jag på hur Chitauri var en rätt generisk och tråkig armé som bestod av gråa aliens, som inte var särskilt skräckinjagande. Även ”Age of Ultron” begår denna synd där slutstriden består av att de återigen slåss mot en arme av generiska gråa figurer, denna gång robotar.
Särskilt roligt blir det inte och frågar du mig hade det varit roligare att istället se dem ta sig an endast Ultron som på något viss blivit så pass allsmäktig att de inte reder ut honom hur lätt som helst. Likt hur de mötte Thanos upprepade gånger i ”Infinity War” och åkte på stordäng. Sokovia och hela öseturopeiska viben staden ger är också väldigt grå och tråkig. Visuellt är det inte stor skillnad från Battle of New York och det känns därmed som att Marvel återanvänder gammal skåpmat.
1. Filmen är en enda enorm trailer för kommande filmer än sin egen
”The Amazing Spider-Man 2” från 2014 med Andrew Garfield som titelhjälten beskylldes och kritiserades hårt för att den mer fungerade som Sonys trailer till deras annalkande (som dock aldrig blev verklighet) spindelcentrerade universum. Detta eftersom den bara ville förbereda spelplanen för kommande filmer och inte fick vara sin egen film.
Mitt absolut största problem med ”Age of Ultron” är just detsamma. Den har för stora ambitioner och fungerar istället som en reklampelare för den då stundande Fas 3.
I denna berättelse läggs grunderna till ”Black Panther” då Wakanda omnämns och vi bekantas med både vibranium och skurken Ulysses Klaue. Vi får även en försmak av ”Thor: Ragnarok” där den filmens händelser omnämns i Thors syner när han är hjärntvättad av Wanda.
På tal om Thor så sätts även Inifinity Stones, och det kommande hotet från Thanos, upp i hans syner i grotan. Och som om det inte vore nog läggs även grunden för ”Civil War”, som skulle komma exakt ett år efter denna, i och med Tonys och Steves ständiga rivalitet i denna film. Den egna berättelsen känns mer sekundär och filmen får aldrig en riktigt chans att bara fokusera på sig själv.
Läs också: Ny ”Avengers: Doomsday”-teaser förenar 3 olika Captain America – förvirringen är total
Läs också: Samuel L. Jackson tillbaka som Nick Fury i ”Avengers: Secret Wars”