Ah, ”Avengers”! Vad kan man egentligen säga om denna mastodont till franchise som inte redan är sagt? Flaggskeppet och kärnan i själva MCU. Teamup-filmerna som egentligen är själva syftet till att MCU ens existerar och de vi alla väntar tålmodigt på under tiden vi jobbar oss igenom de individuella filmerna mellan dem.
Det har nu gått hela sju(!) år sedan vi senast fick en ”Avengers”-rulle då Marvel under fas 4, 5 och 6 ändrade på sin formel, där man tidigare släppte en påkostad ensemble-film i slutet av varje fas. Den här gången låter man istället kommande ”Avengers: Doomsday” och nästa års ”Avengers: Secret Wars” fungera som slutet på hela den nuvarande Multiverse-sagan.
Som en build up och nedräkning till ”Doomsday” i december tog jag på mig att kolla om de fyra filmerna. Alltså de fyra ”Avengers”-filmerna vill jag påpeka, inte hela MCU med sina 38 filmer och 17 tv-serier som släppts sedan 2008 års ”Iron Man”. Syftet är egentligen att se om man upptäcker något nytt så här några år senare vid en rewatch.
Temat för denna första artikel, centrerad kring den första filmen, blir frågor och funderingar som slår mig så här 14 år efter filmens release.
Så med det sagt, håll i hatten för nu ska vi tillbaka till 2012 och besöka MCU i dess linda! Nu talar vi Loki, Battle of New York och en hel cast som med dagens mått mätt ser ut att precis ha gått ut gymnasiet. Först ut är alltså Joss Whedons ”The Avengers”!
10. Vad är egentligen Hawkeyes roll i filmen?
Med undantag för en snabb cameo i första ”Thor” gör Jeremy Renners Hawkeye här sin stora MCU debut. Problemet är bara att Whedon inte vet vad han ska göra med honom. Han blir direkt hjärntvättad av Loki i första scenen och tillbringar sen merparten av speltiden med att vara en ond lakej åt Loki. Det är först precis innan slutstriden som han blir en del av våra titelhjältars lag.
Detta är ett problem eftersom han är en av de sex grundarna av superhjälte-teamet och vi vet egentligen ingenting om honom. Vi förväntas också bara acceptera att han nu är en av de goda efter att ha bekantat oss med honom som en av de onda. Det är väl antagligen också därför så mycket tid lades på just honom i uppföljaren några år senare.
Läs också: Jeremy Renner vill göra mer ”Hawkeye”: ”Min kropp kommer se bra ut i tights”
9. Är inte Loki nog den bästa skurken serien haft?
Innan Thanos gjorde sin storartade entré som The Big Bad i tredje filmen (efter att också ha hypats upp i flertalet filmer innan) så var det länge Tom Hiddlestons porträttering av Loki som ansågs vara MCU:s ohotade skurk på täppan. Så här vid en rewatch så förstår jag varför.
Liksom hans introduktion i första ”Thor” är han full av charm, karisma, humor och en slags sentimentalitet som gör att han gick och fortfarande går hem hos publiken. Det finns liksom en anledning till att han än idag, 14 år efter denna films release, fortfarande är en del av MCU, trots att de redan haft ihjäl honom 17 gånger.
Läs också: MZ möter en pratglad Tom Hiddleston: ”Min största dröm”
8. Hur fan ser Captain Americas dräkt ut egentligen?
Okej så jag måste verkligen adressera Caps dräkt i denna film? Vad fan är det där? Med dess design och starka färger ser det här ut som någon billig cosplay-variant. De överdrivet stora, röda handskarna han har på sig påminner om Tom Cruises enorma händer i ”Tropic Thunder” och när masken är på vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag förstår att det finns någon form av in universe förklaring till dräkten då den tydligen designats av Agent Coulson, som är ett stort fan av Cap, men jag köper det inte. I en så här pass stor satsning av Marvel behövde dräkten till själva ledaren av ”The Avengers” vara felfri. Man hade redan fått till dräkten på ett sätt som funkade i första Captain America så därför blir denna nedgradering i design lite av ett mysterium för mig.
7. Vem lärde Whedon skriva dialog?
Idag är väl Joss Whedons karriär lika het som kall pizza men även under hans storhetstid var jag aldrig ett större fan av mannen och hans ”quippy” dialog med snabba skämt och lika snabba meningsutbyten karaktärer emellan. Jag tycker skämten i ”The Avengers” mest framstår som cringe och ögonhimlande.
Tyvärr är det också detta som senare skapade formeln som vi ser idag när vi ser en Marvel-film och som blivit något av dess största problem. Alltså att filmerna tyngs ner av för mycket torra skämt som många gånger förstör en annars kanske emotionellt eller på annat sätt tung scen. Nog för att skämten och den här typen av dialog fanns i de fem filmer som föregick denna i MCU:s unga dar, men jag vill nog påstå att det verkligen cementerades här.
6. Varför ser delar av filmen ut som ett TV-avsnitt?
Filmens absolut svagaste del är dess andra akt. Här händer inte mycket och vi tillbringar alldeles för mycket tid på den flygande Helicarriern. Det denna del gör rätt är karaktärsutvecklingen och kemin våra hjältar emellan men det är för trist och händelselöst emellanåt.
Det som verkligen misslyckas här är scenografin kombinerat med ljussättningen. Här märks det att Whedon primärt hade erfarenhet från att regissera TV-serier innan han fick ansvara för detta mångmiljonprojekt. Hela inramningen av dessa scener känns väldigt mycket som att det är gjort för TV och därmed väldigt billig.
5. Är Tonys och Steves kemi det mest intressanta arvet?
Vi vet alla vilken Home Run Marvel gjorde när man castade Robert Downey Jr. som Tony Stark. Detsamma skulle senare visa sig vara fallet med Chris Evans som Steve Rogers. En viktig byggsten i MCU-sagan skulle vara just Tonys och Steves relation, kemi och sedermera rivalitet. Så pass till den grad att man byggde hela tredje ”Captain America”-filmen kring de två.
Det slår mig nu vid denna rewatch hur mycket grunden till det lades i denna film. Som tidigare nämnt i denna artikel tycker jag andra akten på Helicarriern är den svagaste. Men det är också här vi får de bästa av Steves och Tonys rivalitet och hur det kommer forma framtiden mellan dessa karaktärer. Kemin mellan Downey och Evans är rent ut sagt fenomenal.
4. Hur kommer det sig att filmen är den enda som får Hulken rätt?
Jag liksom många andra såg senaste ”Spider-Man: Brand New Day” i somras och det slog mig då att det var första gången vi fick en scen där vi faktiskt ser Bruce Banner förvandlas i ren vrede till Hulken sedan ”The Avengers”. Då pratar jag alltså om själva förvandlingen. Sedan dess har vi antingen sett honom som Banner eller Hulken, där förvandlingen skett off camera.
Marvel har länge slarvat med Hulken som karaktär och han har många gånger behandlats som ett skämt. Av samtliga av de fyra Avengers-filmerna är det denna som verkligen får honom rätt. Den betraktar Hulken som en tidsinställd bomb som ingen i teamet riktigt vill ha på sin sida. De är alla rädda för honom och när han väl exploderar i den där scenen på Helicarriern så reagerar alla runt omkring precis så som man förväntar att de ska göra; i ren panik. Mark Ruffalo är också hästlängder bättre i rollen som Banner än vad Edward Norton var.
Läs också: Mark Ruffalo avslöjar: Ingen Hulk i ”Avengers: Doomsday
3. Är Chitauri som sista boss verkligen så skämmande?
Chitaurierna är Thanos armé som står till Lokis förfogande i filmen. De är det stora hotet han ständigt tjatar om ska komma. När de väl dyker upp är de en väldigt generisk armé av gråa aliens som mest beter sig som vilda djur. De skriker och skjuter lite. Särskilt farliga eller skräckinjagande känns de inte. Detta problem upprepades i den andra filmen där Avengers istället fick slåss mot en arme intetsägande robotar.
Det kändes som att Marvel istället hittade formeln i tredje filmen där upprepade strider mot en, betydligt mer intressant och övermäktig antagonist, var mer filmiskt intressant än en armé av lättbesegrade fiender. Lägg till att de besegrades ”Phantom Menace”-style med att ett moderskepp slogs ut som därmed knockade samtliga och filmens klimax kändes lite platt.
2. Hur kommer ”Avengers” undan med vad Zack Snyder fick skit för?
Battle of New York kallas alltså slutslaget i filmen och sedermera refererar man ofta till händelsen som just det. Vi pratar alltså om ett stort slag i världsmetropolen New York där av vad man kan se i filmen dör otalet många civila och förödelse sker för miljarder. Konsekvenserna och ansvarstagande för våra titelhjältar? Lika med noll.
Visserligen cirkulerar en del av handlingen kring detta ämne i ”Captain America: Civil War” långt senare. Men det tog också fyra år och X antal filmer innan detta berördes i den filmen. Jämför vi med ”Man of Steel” och den förödelse Superman orsakade och vilken big deal man gjorde av detta (både från filmens kritiker, men också i nästkommande ”Batman v Superman”) så är det rätt intressant hur lite skit Avengers får för det hela. Både i själva universumet men också av kritikerna.
1. Är inte 360-vyn över våra hjältar det mest definitiva ögonblicket?
Det är många ögonblick som definierar MCU och jag skulle nog säga att många av de mer definitiva återfinns i slutet av Fas 3, nämligen i ”Infinity War och Endgame”. Men i samband med detta återbesök slår det mig att det absoluta MCU-ögonblicket alltid kommer vara den numera ikoniska 360-rotationen över våra hjältar i början av slutslaget, ståendes framför Grand Central Station.
Hela Marvels dåvarande fyraåriga satsning som började med ”Iron Man”, hade lett oss hit och det hade gett oss alla avkastning. Fans fick precis vad de blivit lovade och Marvel fick precis den fetare plånbok de hoppades på. Man kan inget annat än beundra slutresultatet.
Läs också: ”Avengers: Doomsday” har släppt första biljetterna i Sverige – men vad tusan är ”Infinity Vision”?
Läs också: Glöm ”Avatar” – nu är ”Avengers: Endgame” tidernas mest inkomstbringande film