1991 är jag åtta år gammal och dansar till ”Fångad av en stormvind” på gräsmattan i en egenkoreograferad föreställning med sjalar och rockringar.
Som barn av 80-talet växte jag upp med Carolas första LP ”Främling” (vilken jag under dokumentärens gång hann tänka kanske var värd en slant innan jag blev införstådd i att den sålde en miljon ex bara i Sverige).
När min första pojkvän berättade att hans andranamn var Tommy, sjöng jag naturligtvis på ”Tommy tycker om mig” och Carolas tolkning av ”Nu tändas tusen juleljus” går varm varje jul under pepparkakshusbaket.
Många med mig delar en relation till Carolas tidigaste hits, vilket regissören My Sandström är högst medveten om. Dokumentärens första hälft berör därför främst början av hennes karriär och familjens ”ofrivilliga” klassresa (en flytt från Norsborg till Djursholm till följd av ivriga fans och paparazzis). Detta varvat med klipp från Carolas vardag av idag, i en ålder av snart 60.
Samma energi som Carola uppbådat talandes tungomål, tycks genomsyra hela hennes liv. Ena stunden serverar hon korv-med-bröd på en klasskonsert för dottern Zoe för att i nästa impulsköpa en Massey Ferguson (möjligen i ett ranch-desillusionerat tillstånd), samtidigt som hon sjunger för fullsatta arenor.
Livet i stort inte helt olikt innehållet i hennes handväska: en P-bot, bibeln också en batteridriven fotslip.
Carola gästar premiärvisningen på Way Out West tillsammans med regissören för att berätta om inspelningarna och relativt omgående är hela publiken frälst. Hon kan yttra nästan vad som helst med sin milda stämma utan nämnvärda konsekvenser, vilket hon troligen är fullt medveten om. Kanske är det därför dokumentären, trots skickligt fotografi och hantverksmässigt intressanta arkivval upplevs tam.
My Sandström önskar visa på en mer sårbar Carola, men det grävs varken i hennes tveksamma val av män, eller vidare i dedikationen åt gud. Det finns möjligen en tanke med att den enda mannen som får lite utrymme är Jesus, men nog saknas vidare fördjupning både i relationen till honom och till de män som möjliggjort (och möjligen förgjort) hennes karriär.
Visst obehag uppstår då ett tidigt nyhetsklipp av en ung Carola visas med en manlig programledare som ber henne sitta i faderns knä eftersom hon är ”liten”. Kommande biografin ”Jag är Carola Del 1. Frigörelsen” sägs också handla om toxiska relationer till män, men vidare djupdykning i dessa teman saknas i dokumentären.
Hellre gestaltas då den mycket välfungerande relationen till dottern Zoe och sonen Amadeus samt hur godhjärtad Carola var då hon erbjöd tio kristna flyktingar sitt hem 2015.
Visst rycker det i dansnerven när hennes tidiga hits ljuder genom salongen, men lika trist är det att jag bara genom samtalet före filmen kunde räkna ut att My Sandström själv är kristen. Det kunde såklart varit en fördel hon utnyttjat genom att placera tro i en samtida kontext – rentav i relation till den rådande trenden med att allt fler unga ansluter till svenska kyrkan – men i stället bidrar den till att släta ut eventuella toppar och dalar.
Nog försöker dokumentären tilltala de som inte är frälsta genom att visa på Carolas charmiga klumpighet, inte helt olik Bella i ”Twilight” som också konverterade till ett högst tvivelaktig mansdominerat sällskap, även om drickandet av blod där var mer bokstavligt tolkat. Det biter inte på mig dock.
Snabbfakta om ”Carola!”
- Regi: My Sandström
- Genre: Dokumentär, musik
- Biopremiär: 21 augusti 2026
- MovieZines betyg: 2 av 5
