Kön ringlar långt ut på gatan utanför biografen inför smygpremiären av ”Arkipelag”. Att filmen är utnämnd till Sveriges Oscarsbidrag 2026 lockar säkert några, men fler lär ha dykt upp tack vare filmens debuterande regissör.
Att Alex Schulman fick göra en påkostad långfilm med ett par av Sveriges största filmstjärnor rörde upp känslor hos människor i och utanför branschen.
Men egentligen är det inte konstigt i detta filmkrisens Sverige. Att man satsar på en av de få kulturpersoner som kan locka en stor publik bara genom sitt namn på affischen.
Innan visningen får vi ta del av en underhållande introduktion. Schulman berättar om idéns uppkomst, den klassresa han en gång följde med på som spårade ur. Jag förstår att producenter och finansiärer nappade.
Synd bara att filmen i sig inte är mer än en rätt tom och förutsägbar provokation.
Klassresa från helvetet
Gustaf Skarsgård, Fares Fares och Linus Wahlgren spelar tre pappor som följer med en problemtyngd högstadieklass på en klassresa från helvetet ute i Stockholms skärgård.
De chockeras över mobbingen och stämningen mellan eleverna. Men snart beter de sig inte mycket bättre själva. Mobbarkulturen slutar visst inte för att man blir vuxen.
Skarsgård är den nojige pappan som panikslaget springer runt och försöker lösa klassens problem men som bara gör dem värre. Fares är macho-mannen som innerst inne är en mobbare själv. Wahlgren försöker mest ligga med en av de unga ledarna.
De här rollerna kliver de aldrig ur. Filmen låter ingen av karaktärerna förändras, den vill bara besanna deras mest cyniska rädslor.
Även mobboffren ska visa sig vara elaka. Även de tysta ska bli medskyldiga. Alla får blotta sina sämsta sidor och det finns inget ljus i slutet av tunneln.
Det finns flera sätt att överraska en publik på. Schulman hade kunnat ta ut svängarna mer och verkligen chockera oss. Tänk ”Festen”.
Men i ”Arkipelag” känns allt kallt och noga kalkylerat. Allt går precis som vi väntar oss. Misären är uppbyggd från början och smyger sig på utan överraskningar.
Den som är lite särskilt äckelmagad kan säkert bli provocerad av ett par scener. Samtidigt är dessa specifika scener så tydligt utformade för just det syftet, att provocera, att de inte känns genuint farliga eller chockerande.
Inga sympatier
Alex Schulman verkar inte vara intresserad av att få oss att sympatisera eller förstå någon av karaktärerna. Vi ska bara skratta åt dem, förfasas av dem.
I varje enskild scen och i varje replik är filmen mer mån om att locka fram en reaktion hos publiken än att stunden i sig ska kännas genuin. Karaktärerna representerar idéer och koncept, själv hade jag föredragit om de hade representerat människor.
Vi tillåts aldrig göra ett försök att förstå någon eller känna med någon. Här finns inga sympatier att hitta.
Det gör att jag aldrig riktigt köper vad som händer på duken. Och det gör att det aldrig riktigt blixtrar till. Att det aldrig blir någon riktig nerv i materialet.
Kanske är det så det blir i ett Sverige där vi har Ruben Östlund som filmisk förebild.
Ett cyniskt skämt
Skådespelarna är det inget fel på men deras karaktärer kommer aldrig riktigt till liv. Skärgården är en välbeprövad och passande fond för historien, men fotot, kompositionerna och klippningen är generiska.
Vissa människor kommer gå och se ”Arkipelag” och utbrista ”Den var så sjuk! Den var så mörk!”. Vissa kommer nöja sig med det.
Men här finns inga verkliga intryck att ta med sig. Och under filmens speltid saknas genuinitet, mänsklighet och – värst av allt – humor. Om filmen lämnar mig med en känsla så är det tomhet.
”Arkipelag” framstår i slutändan som ett cyniskt skämt vars punchline man fattar från början. Då blir det inte så roligt.
Snabbfakta om ”Arkipelag”
- Regi: Alex Schulman
- Skådespelare: Gustaf Skarsgård, Fares Fares, Linus Wahlgren
- Genre: Drama / Komedi
- Speltid: 107 minuter
- Svensk biopremiär: 9 oktober 2026
- MovieZines betyg: 1 av 5
