Blanda trauma, humor, thrillerelement och en snygg pop-art-inspirerad vinjett och voilà - en perfekt roll för Kaley Cuoco och underbar underhållning för oss i publiken.

Vår älskade Jönssonliga har rebootats ännu en gång och en del är sig likt, en del är nytt inklusive charmiga huvudrollsinnehavare. Men en otydlig målgrupp gör att resultatet mest blir småkul som bäst.

Gösta Ekmans sista film som Charles Ingvar ”Sickan” Jönsson är tyvärr även den hittills sämsta. ”Jönssonligan på Mallorca” är en av de tråkigaste och mest oinspirerade i serien, trots ett välkomnat miljöombyte.

Med en förvirrande inledning, utmattande bakåtblickar och en kal öde omgivning kommer "Raised by Wolves" inte att falla alla på läppen. Här finns såväl spänning och ambitioner, men serien har problem med att hitta fokus i sitt berättande och de första avsnitten flyter inte på särskilt bra.

"Själen" är lika delar jazzig body-swap-komedi som ett existentiellt äventyr om livets stora frågor. Det är snyggt, fyndigt men ibland för rörigt - kommer de små tittarna verkligen att hänga med?

Här har vi en riktig snyftare för hela familjen! Filmen om den snälla men ledsna cirkusgorillan Ivan har ett viktigt budskap som fördömer exploatering och förespråkar djurens rätt till ett liv i naturen. Tänkvärd och välgjord underhållning i gullig Disneyförpackning.

Efter en fullkomligt lysande första och en självklart bra andra akt sjunker ”Jönssonligan dyker upp igen” tyvärr hastigt i den tredje. Det är synd men skurktrions fjärde film snubblar på målsnöret och lever inte upp till föregångarna.

Irländsk mytologi möter klassisk saga i ett livfullt animerat äventyr om vänskap, familjeband och naturens urkraft.

Gaytemat ger en välkommen skruv på julfilmsgenrens romcom-koncept samt påtalar en genuin situation av svårigheten för så många att passa in sin familjs förväntningar, men filmen ger i slutändan inte mer än halvhjärtad underhållning.

Gavin Rotherys debut är klädd i en avskalad färgpalett som skiftar i vita, gråa och orangea nyanser. Miljön är sparsamt utarbetad och manuset smått vagt, vilket emellanåt får tempot till att släpa, men slutresultatet är likväl en vackert obehaglig science-fiction saga.

Ambitiösa ”Midnight Sky” är apokalysfilmen som spänner sig från jordens vindpinade snö ända upp till rymdens tysta vakuum. Clooney regisserar själv dramaeposet som vill mycket, men kanske lite för mycket för sitt eget bästa.

Med hjälp av ikoniska bilder, fantastiskt skådespel och en rafflande final fortsätter serien om den fumlande förbrytartrion hålla sig skarp. Tredje gången ut och ”Jönssonligan får Guldfeber” levererar den bästa filmen i serien.

Steven Soderbergh regisserar Meryl Streep som pretentiös författare på atlantkryssning, omgiven av ett brokigt entourage. Här finns förutsättningar för en intressant resa, men eventuella poänger sjabblas bort längs vägen och resulterar i en film som är ganska trevlig, men pratig och långsam - lite som en atlantkryssning med andra ord.

Den andra filmen i serien om Jönssonligan tar det som fungerade från den första och bygger vidare, dessutom introduceras den genast klassiska Dynamit-Harry. Resultatet är en film som packar mycket mer krut än föregångaren.

Rob Savage lyckas med små medel skapa en lika skrämmande som angelägen rysare.

”LasseMajas detektivbyrå” har gått och blivit serie! Karaktärerna är välbekanta, mysterierna småspännande och de sex avsnitten har ett bra tempo och ett tydligt driv framåt. Det blir lite tradigt i längden, något som jag dock inte tror kommer bekymra den yngre publiken.

Den första filmen om Jönssonligan är långt ifrån den bästa i serien, mycket faller platt i såväl skådespel som filmtekniskt utförande. Trots detta är det en älskvärd klassiker av en anledning och lämnar vid slutet ett stort leende på läpparna.

Mel Gibson som en badass version av jultomten? Inte mycket att hänga i granen, tycker Oskar Smulski.

En buss kommer lastad med divor i paljettklänningar, stora egon, medryckande musikalnummer och ett kärleksfullt budskap om tolerans och inkludering. ”The Prom” ger höga utslag på kitsch-mätaren, men är också en feelgoodfilm med stort hjärta.

Trots imponerande uppställning både framför och bakom kameran tar det ett bra tag innan ”The Undoing” får upp farten. Men när upptakten väl närmar sig hettar det till rejält, och den sista akten är väl värd att ta sig igenom de spretiga första två för.