Tredje “Avatar”-filmen är äntligen här – ett fullkomligt bländande visuellt äventyr som tar oss tillbaka till Pandora där nya konflikter hotar idyllen. Jake (Sam Worthington) och Neytiri (Zoe Saldaña) sörjer fortfarande sonen Neteyams död, och särskilt tungt är det för brodern Lo’ak (Britain Dalton) som har skuldkänslor.
Men livet går vidare. Byborna lever ett fridsamt liv i det spektakulärt vackra Pandora. Familjen Sully är kvar hos kustfolket Metkayina från ”Avatar: The Way of Water” och dess spirituella ledare Ronal (Kate Winslet). Lo’ak och systern Tuk (Trinity Jo-Li Bliss) hänger med adoptivsystern Kiri (en föryngrad tonårsversion av Sigourney Weavers avatar) och människopojken Spider (Jack Champion).
Eviga konflikter hotar den pastellfärgade idyllen
De flyger på sina drakliknande banshees bland de hängande bergöarna. De rider på valliknande sjödjur som heter tulkuns, och det blir fest när byn välkomnar handelsresande nomader i gigantiska luftskepp som ser ut som maneter.
Allt sker i en bländande vackert pastellfärgad värd där det ena visuella underverket avlöser det andra. Enda källan till oro i deras fridsamma tillvaro är Spiders ansiktsmask med syre, då den behöver laddas med jämna mellanrum så han inte dör av den för människor giftiga luften. För glömmer han det kan det sluta riktigt illa.
Dessvärre drar nomaderna till sig stråtrövare i form av den fientliga Na’vi-stammen Ash-folket, som bor i vulkanernas aska och leds av den grymma Varang (Oona Chaplin). Och människorna på militärbasen är ett evigt hot. De har upptäckt hur lätt och lukrativt det är att döda de fridsamma tulkuns, och planerar att utrota dem i en enda jätteattack för maximala intäkter.
Som om inte det var nog uppstår en ohelig allians mellan Överste Miles Quaritch (Stephen Lang) – ja, han är tillbaka – och Varang. Allt detta höjer ribban för hur mycket det fredliga Na’vi-folket och Pandora kan stå emot. Men Jake är förberedd. Redan i filmens början fiskar han upp människornas automatvapen och börjar rusta för eventuellt krig.
Men vad hände med ettans fina budskap om en bättre värld?
Faktum är att ”Avatar: Fire and Ash” känns som en enda lång krigsfilm. Den eviga kampen mellan gott och ont. Det är action från början till slut, utan att dröja särkilt mycket vid det fina budskapet från första filmen. Om vikten av att leva i harmoni med naturen och de varelser som bebor den, och faran av exploaterande kapitalism.
Trean känns dessutom mer “människo/avatarcentrisk” än ettan, om man kan kalla det så. Tyngdpunkten har skiftat till mer traditionella västerländskt kristna och koloniala ideal. Djuren är där för att tjäna invånarna. Många skadas eller får sätta livet till i krigsscenerna utan att Na’vi-folket ägnar dem särkilt mycket omtanke.
Det aggressiva Ask-folket porträtteras på precis samma sätt som aggressiva afrikanska stammar alltid porträtterats i västerländska äventyrsfilmer, med skelettdelar hängande runt byn, krigsmålade ansikten, och en ond “häxa” i tält som kokar ihop trollbrygder. De här är elaka och dödar för nöjes skull, bland annat genom att skalpera tillfångatagna fredliga Na’vi. Ask-folket tror sig ha övergivits av Eywa, och söker sig till elden istället. De är gudlösa vildar, utan moral.
I ettan blev Jake, den vite mannen, hjälten som hjälpte till att rädda Pandora – men bara för att han tagit till sig budskapet från Na’vi och förstått hur naturen fungerar. Hur allt hänger samman. En vacker lärdomsresa, där den egentliga hjälten var Eywa, “Moder Jord”, som gick till motangrepp för att bevara världsordningen och försvara sina “barn”.
I trean har vi en ny hjälte med extraordinära spirituella förmågor. En sorts kvinnlig Jesusfigur. Men när Na’vi rustar till krig känns det som en smula agitation smugit sig in, till skillnad från i ettan som bara var nödvärn. Jag kan inte svära på att jag uppfattade rätt, men jag tyckte de sas någonting i stil med “I’m coming for you, bitch”. En fras mer passande för råa actionrullar än från en änglalik flicka hos det fredsälskande folket i Pandora.
Enkel underhållning i spektakulärt format som måste ses på bio!
“Avatar: Fire and Ash” avnjuts nog bäst som enkel underhållning utan alltför ingående filosoferande kring dess världsordning. Och visuellt är filmen en fullkomlig ögonfest! 3D-formatet är inget nytt i sig, men jag kan inte tänka mig bättre filmer att använda det på än Avatartrilogin (trilogi än så länge åtminstone – vi får se om det blir en fyra och en femma som det sagts).
3D förhöjer de redan så visuellt överväldigande och fantasieggande Pandora. De drömska landskapen i mjuka färger, de fantasifulla djuren, rytmen och elegansen i hur karaktärerna och varelserna rör sig. 3D drar in oss i handlingen, vi är med och flyger i luften, vi känner vattenstänket när vi rider på vågorna. Och Ash-folkets märkliga droger som bjuder på en särdeles visuellt sprakande psykedelisk sekvens…
Jag ger “Avatar: Fire and Ash” fyra poäng, som är nästan helt och fullt grundade på den spektakulära världen som byggts upp. Det digitala hantverket är på en nivå för sig. Verklig eld har sammanfogats med CGI för realistiska eldsekvenser, och resultatet av rörelseinspelningen och den digitala manipulationen som gör karaktärerna så realistiska och med subtila mänsklig reaktioner är fenomenalt.
De tre timmarna och 15 minutrarna flyter på fint utan att kännas långa. Dessutom kan man se trean som en fristående film utan direkt förvirring för handlingen är såpass enkel. Man kan ju stilla önska att de eventuella uppföljare som planeras får några rejäla rundor till kring manusbordet för mer substans, men, som sagt, “Avatar: Fire and Ash” kommer vilket som att bli en av vinterns snackisar.
En film att se på bio, där den kommer bäst till sin rätt. Se och njut!
Snabbfakta: ”Avatar: Fire and Ash”
- Regi: James Cameron
- Skådespelare: Zoe Saldana, Sam Worthington, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Kate Winslet, Oona Chaplin
- Genre: Sci-fi/äventyr/krig
- Speltid: 3 timmar 15 minuter
- Premiär: 17 december 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 4/5
