Sveriges mesta potatisälskare är tillbaka! Nej, inte Edward Blom, utan tjejtjusaren Sunes bråkiga lillebror Håkan, som har en stor förkärlek för den mångsidiga rotfrukten. Håkan Bråkan fick en egen film 2022, som blev en så stor succé att man återvände till den påhittige trubbelmakaren igen två år senare, och nu under 2025 är det alltså dags för en tredje film. Tidigare har Håkan kämpat för att delta i en världsviktig dataspelstävling, sedan tampats med skurkar på kollo, och även denna gång väntar ett halsbrytande äventyr för Sveriges kanske mest kända tioåring.
Mamma Karin (Sissela Benn) har tagit på sig att vara bröllopsplanerare för sin chef Arons (Babak Yousefi) bröllop, vilket självklart medför både kaos och stresspåslag för familjen Andersson. Inte blir det bättre av att någon plötsligt börjar sabotera hela bröllopet heller. Vem är det som avbokar bröllopslokalen en vecka innan vigseln? Eller avbokar talaren som ska göra en hyllning till kärleken?
Under tiden har Håkan fått egna problem. Hans bästis Beiron (Mario Mustafa) har blivit kär, och vill skaffa flickvän. Men Håkan vill inte att något ska förändras, han vill att de ska fortsätta se på samma actionfilmer med favoritstjärnan Jens Raptor (Alexander Karim) om och om igen. När Beiron får nog måste Håkan komma på en plan för att få tillbaka vänskapen precis som den var, och lösningen är självklart att se till att Jens spelar in en ny actionfilm. Lägligt nog kan Arons bröllop hållas på Raptors herrgård, vilket också skulle kunna ge Håkan möjligheten att träffa sin idol.
Silas Strand är tillbaka i titelrollen, och gör ett utmärkt jobb med att levandegöra Håkan än en gång. Hans känsla för vem Håkan är fortsätter vara ofelbar, men det tråkiga är att han denna gång inte har så mycket att arbeta med. Håkan och hans upptåg går mest på tomgång tredje gången om, och hela konceptet känns som en ompaketering av samma klapp som gavs förra julen. Det är samma karaktärer som återkommer gång på gång, vilket gör att hela upplägget känns väldigt trött. Visst är själva äventyret nytt och spännande, men vi tvångsmatas med samma figurer som gör i stort sett samma saker, fast i nya kläder.
Rundgång och tomgång
Aron, hans dotter Amanda (Yussra El Abdouni), ex-polisen Stefan (Christoffer Nordenrot) och tjuven Jörgen (Magnus Sundberg), som alla synts i minst en av de tidigare filmerna, återvänder än en gång. Tyvärr går de allihop på rundgång i ett manus som vill vara roligt, men inte når fram. Med sabotören i full färd att kapsejsa hela bröllopet är det upp till Håkan tillsammans med Stefan att stoppa sabbet och få ordning på allt. Men det finns ett problem: är man känd som Håkan Bråkan är det inte konstigt att omgivningen lätt beskyller just honom för att vara sabotören.
Det som på pappret låter som en rolig idé – en avdankad actionstjärna som Håkan är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka i rampljuset – funkar sämre tillsammans med det som låter som en rätt tråkig idé – att flänga runt på ett bröllop för att stoppa en ganska tam sabotör. De två delarna gifter sig inte särskilt väl, och totalen faller därför tyvärr ordentligt platt när majoriteten av handlingen går ut på spring i dörrar och urvattnade skämt. “Håkan Bråkan 003” saknar tyvärr både udd och hjärta; humorn hovrar omkring utan att landa, och replikerna levereras ljumna.
Att i stort sett samtliga vuxenroller känns platta och ensidiga hjälper inte heller till. Handen upp den som saknar Peter Habers underbara tolkning av den snåle, småsinta och hjärtligt underhållande Rudolf, och Carina Lidboms perfekta leverering av fixaren, stressrökaren och matriarken Karin i “Sunes jul”. Ja, här är dessa utmejslade, underhållande – och ärligt talat på något sätt ändå trovärdiga – bilder av Sune och Håkans föräldrar ljusår borta. Vad vi får av Sissela Benn och Fredrik Hallgren är en kall prinskorv i jämförelse med det dignande julbordet från deras föregångare.
Ironiskt nog handlar Håkan Bråkans tredje omgång på vita duken om hur man hanterar förändring, och att det inte behöver vara något dåligt, utan snarare tvärtom. Om bara filmskaparna själva hade kunnat inse detta gällande sin uppföljare och varit mer kreativa så hade Håkan kunnat få vara precis så rolig som han faktiskt förtjänar. Istället lämnas man som tittare längtande efter bättre dialog och en mer utvecklad och träffsäker story. Med Håkan Bråkans egna ord kan man säga att det här ska de få fan för.