I Kalmar län är det högsommar, med gassande sol och klarblå himmel. Hettan är tryckande och skoningslös. Utan regn i sikte, och grundvattennivåer som hastigt sjunker är situationen minst sagt påfrestande.
I den lilla byn Dopet bor kulturpersonligheten och den före detta teaterdirektören Ingemar (Robert Gustafsson) ensam, sedan hans hustru gått bort. Till granne har han den irriterande viktigpettern Burman (Jonas Karlsson), som ständigt lägger sig i både det ena och det andra, och just nu handlar det särskilt om Ingemars trädgårdsskötsel.
När både vatten och svalka saknas råder det självklart bevattningsförbud, men Ingemar måste göra något för att inte hans hustrus älskade rosor ska förtvina. Han må vara dålig på att sköta växter, men han är fast besluten att klara av det till synes omöjliga uppdraget.
När så en bortglömd gammal kran djupt inne i den övervuxna trädgården gör sig påmind beslutar han sig för att utnyttja den till att vattna rosorna. Det märkliga är bara, att så snart han skruvar på kranen så börjar det att regna. Hur ska Ingemar hantera denna nyfunna kraft? Och varför har det ens skett?
Med ett manus av den Oscarsnominerade regissören Hannes Holm och hyllade skådespelaren och författaren Jonas Karlsson, baserat på den sistnämndes bok med samma namn, har den här produktionen haft mycket att leva upp till. Lägg också till huvudroller av både Jonas Karlsson själv samt ikonen Robert Gustafsson så minskar inte precis intresset.
Därför är det både förvånande och väldigt synd att hela produktionen känns som att den går på sparlåga konstant. En ständig känsla av att vänta på att något ska släppa, hända, förändras eller i alla fall kännas ända in i hjärtat ligger och gnager filmen igenom. Dessvärre sker det inte, utan den halvhjärtade känslan löper linan ut, utan att verka kämpa. Trots den eviga torkan drunknar själva historien utan att någonsin ens komma upp till ytan för att få luft.
Humor och hjärta saknas
I rollen som Ingemar haltar Gustafsson omkring och är småsur, men trots sin änklingsstatus är han så pass träig mot allt och alla att han egentligen inte ger oss något skäl att sympatisera med honom. Samtidigt ger Jonas Karlssons granne lite mer substans, men där balanserar han farligt nära randen till pajighet istället för att skänka Burmans sorgsna gestalt ett genuint djup. Det mest förvånande är ändå den nästan totala bristen på humor.
Med två skickliga skådespelare, kända för att kunna leverera humor i mästarklass, samt en erkänt kunnig regissör som även han arbetat med humor många gånger, känns det som en rejäl miss. Framför allt hade den overkliga och övernaturliga aspekten av berättelsen verkligen kunnat levandegöras och lyftas mer om man vågat ta in lite mer glädje och lite mindre ljummet allvar.
Men allt är inte helt förorkat, här finns ändå en intressant grundstory och gott om talang strösslat i ensemblen. Vi får även ta del av manlig vänskap som inte kretsar kring kärlek eller rivalitet, något som känns sorgligt underrepresenterat i filmens värld. Här ska även det underbara fotot få en rejäl eloge. John Christian Rosenlund, som tidigare ansvarat för fotot i bland annat “Hammarskjöld” (2023) och “Kungens val” (2016), har verkligen lyckats få fram både en nästan fysisk känsla av het torka, såväl som en magisk overklighet.
Vad som hade behövts, förutom den tidigare nämnda humorinjektionen, hade varit att få komma under huden på både Ingemar och Burman. Vi ligger utanför och kikar in, men får inte fullt ut se deras innersta, och kommer inte åt det som smärtar dem och gör dem så ensamma. Visst får vi det förklarat för oss, men det är inte detsamma som att vara där och att känna.
Faktum är att det är lite väl övertydligt många gånger, med repliker som gör storyn nästan något dumförklarande. En djupare känsla hade skänkt denna småländska by det hjärta den så desperat behöver, likt ett svalkande sommarregn.