Hugh Jackman och Kate Hudson glittrar och sprakar i sina respektive roller som Claire och Mike, de medelålders tributartisterna som möts, blir kära, och tillsammans följer sin passion. Första delen av filmen är en ljuvligt charmig framgångssaga som får en att sitta med ett småleende på läpparna.
Claire och Mike träffas i mitten av 1990-talet på ett tributgig där olika sångare imiterar kända artister. Claire uppträder som Patsy Cline medan Mike vägrar genomföra sin spelning. Han är artisten Bolt of Lightning, och det tar emot att låtsas vara någon annan – tills Claire pekar ut en Elvis-imitatör i rummet som precis dragit in 20 000 dollar på något slags kryssningsgig. Här finns alltså pengar att tjäna!
Nu råkar Mike vara ett stort fan av Neil Diamond, som han dessutom liknar fysiskt om han bara fixar till håret lite. Så han och Claire startar coverbandet Lightning & Thunder och kör Diamond-låtar. Duon blir snabbt kära, gifter sig, och flyttar ihop som en enda stor familj tillsammans med sina respektive barn som kommer väl överens. Livet leker!
Problem anas i periferin. Mike är en nykter alkoholist sedan 20 år samt Vietnamkrigsveteran som har problem med hjärtat. Men parets liv tillsammans är så soligt och framgångsrikt att eventuella orosmoln snabbt flimrar förbi. De kontaktas av ett av 90-talets hippaste band, Pearl Jam, som vill boka in dem som förband. Mike inte vet vad det är för något, men Claires dotter är i extas. Eddie Vedder går ut på scenen och sjunger med dem. Framgångssagan är total!
Filmen är baserad på en dokumentär från 2008
“Toner av kärlek” är adapterad från dokumentären ”Song Sung Blue” från 2008. Craig Brewer (“Dolemite Is My Name”) står för regin och har även författat manuset tillsammans med dokumentärfilmens regissör Greg Kohs.
Scenografin, dekoren, och kostymerna är underbara och bjuder på ett spännande kliv tillbaka till tributbandens subkultur i 90-talets USA, närmare bestämt Milwaukee i Wisconsin där paret bor. Claires vokabulär är strösslat med roliga talesätt, som när hon är så nervös inför en spelning att hon “svettas som en hora i kyrkan”.
Men en tragedi inträffar som hotar att krossa framgångssagan. Här ändras filmen ton och lyckas inte riktigt greppa allvaret med samma berättarelegans som den inledande gjädjesagan. Jag har dessutom lite problem med andra halvans rytm. Filmen känns utdragen med flera “falska slut”, det vill säga scener som känns som de lutar mot att naturligt slut, bara för att börja om till en ny scen med en ny tråd. Det blir hoppigt.
Om man kunde betygsätta delar skulle jag ge filmens första del fem poäng, full pott alltså, och andra halvan knappt tre godkända poäng. Men det jag minns i efterhand, delarna som stannar kvar i huvudet, är just den glädjesprakande inledningen. Den lustfyllda musikresan in i 90-talets amerikanska subkultur. Trallvänliga låtar som ”Sweet Caroline” i repris.
Jackman och Hudson lyser i sina roller och imponerar som sångare. Ett glädjepiller i vintermörkret. Jag kompromissar och ger filmen fyra poäng samt en liten puff om någon söker ett par timmars lättsam och kravfri underhållning.
- Originaltitel: Song Sung Blue
- Biopremiär: 25 december 2025