Det är inte för inte som “Marty Supreme” Oscarstippats, inte minst tack vare Timothée Chalamets karriärsbästa roll. Filmen är löst baserad på verklighetens Marty Reisman, legendarisk för sin flamboyanta personlighet och skickliga bordtennisspel.
Reisman vann exempelvis guldmedalj i Stockholm 1949, US Open 1960, och hade en sensationellt lång karriär fram till 1997 U.S. National Hardbat Championship som han vann vid 67 års ålder.
Filmens Marty (Chalamet) möter vi dock år 1952 när han säljer skor i en släktings affär. Han är ung och finnig men med självförtroendet på topp. Släktingen vill göra honom till manager då han är en sådan fenomenal försäljare men Marty vägrar – skoaffären är bara ett stopp på vägen för att spara ihop pengar till en flygbiljett för en turnering i London där sporten är stor.
För pingis är ingen “riktig” sport i 50-talets USA. Ingen sport folk tar på allvar åtminstone, ja, förutom Marty då. Pingis är hans stora passion och uppgift i livet och han är övertygad om att han kommer bli världsbäst samt göra det till en populär sport i hemlandet. Men vad hjälper enormt driv och orubblig självtillit när hela världen tycks hålla honom tillbaka? Marty vill ha mer. Av allt! Bara det bästa duger.
Martys värld är Manhattans sydöstliga kvarter som framförallt bebos av judiska immigranter vid den här tiden. Många bär Auschwitznummer på armen och trauman i själen. Mamman (Fran Drescher från “The Nanny” i en fin annorlunda roll) är både fragil och manipulativ. Alla tycks ljuga och hitta på för att navigera livet bäst de kan, och ingen gör det bättre än Marty!
Marty far fram som en virvelvind; fullständigt ostoppbar
Filmens intensitet ligger på samma nivå som “Birdman” eller “Hurtlocker” för att dra några klassiska exempel. Marty far fram som en virvelvind; arrogant, oberäknelig, och fullständigt ostoppbar. När skoaffärschefen hjälper Martys mamma som blivit “sjuk”, tvingar Marty kollegan att tömma kassaskåpet på de utlovade flygbiljettspengarna under pistolhot.
Väl i London får Marty nys om att turneringsdomarna inkvarterats på flådiga Ritz till skillnad från de tävlande som bor i enkla, delade rum. Han lyckas inte bara lura till sig en svit där, utan även förföra den glamorösa men något avdankade skådespelerskan Kay Stone (Gwyneth Paltrow). Dessutom övertygar han hennes man som är en prominent affärsman (spelad av en perfekt Kevin O’Leary) om pingisens potential och sina egna framtida segrar, så att denne erbjuder sig att betala för en uppvisningsmatch i Tokyo där sporten är stor.
Filmens handling har många sidospår, mestadels knipor som den repliksnabba Marty försatt sig i för att få ihop pengar till nästa turnering. Som vadslagning för att lura bargäster på pengar tillsammans med trofasta vännen och taxichaffisen Wally (Tyler Okonma). Eller att lova gangstern Ezra (Abel Ferrara) att ta hand om dennes hund, och sen försöka sig på utpressning för att ge den tillbaka – fast han tappat bort den.
Vid sin sida har han barndomsvännen och den gifta älskarinnan Rachel (Odessa A’zion som jag hoppats skulle börja dyka upp i storfilmer efter sin fina prestation i “Fresh Kills” och här har vi henne, äntligen!). Rachel knyter ihop filmen från dess heta kärleksmöten i inledningen till Martys “uppvaknande” nio månader senare. Däremellan har hans arrogans lett till flera förödmjukande (och hysteriskt roliga) “läxor” på vägen från ung spoling till vuxen man som (ibland åtminstone) tvingas ta ansvar för sina handlingar. En resa i att växa upp helt enkelt.
Elektrifierande, spänningshöjande pingpongmatcher
Men filmen är i grund och botten en sport-biopic. Till skillnad från “Christie” exempelvis, där boxningen är mer som en bakgrundsfond till hennes livsöde, bjuder “Marty Supreme” på en rad adrenalinhöjande pingismatcher. Särskilt matchen mot den japanska mästaren Koto Endo (Koto Kawaguchi) är fullkomligt elektrifierande!
Regissörsduon Josh och Benny Safdie har alltså delat på sig för soloprojekt. Medan Benny är aktuell med “Smashing Machine” har Josh skrivit manus till “Marty Supreme” tillsammans med Ronald Bronstein och själv regisserat filmen. Resultatet är en av årets bästa!
Humorn är grabbig och skruvad. Man förfasas över Martys tilltag samtidigt som man beundrar hans driv och skicklighet att att sig ur knipor. Han är inte direkt någon sympatisk person, men ändå hejar man på honom (samtidigt som man nog tycker han förtjänar de läxor han lär sig på vägen…)
Filmens kärna är egentligen en konventionell framgångssaga. Toppbetyget kommer från dess kraft; hur energisprakande och välgjord den är, hur snyggt filmad, vacker, och vilken fantasieggande resa tillbaka till 50-talets New York den bjuder på. Dessutom gör alla skratt och finurliga överraskningar att man emellanåt sitter och kippar efter andan. En underbar filmupplevelse i vintermörkret som absolut inte får missas!