Det har gått några år sedan vi senast besökte Pandora, då i planetens vidsträckta vattenvärldar. Den här gången befinner vi oss åter bland vattenfolket, där Jake Sully, den före detta marinsoldaten numera Na’vi (Sam Worthington), lever med sin familj – dock inte utan konflikter.
Jake har adopterat Spider (Jack Champion), en mänsklig pojke som, som vi minns från förra filmen, måste bära syrgasmask för att överleva på Pandora. Jake anser att det är för farligt att ha Spider i familjen, och Neytiri (Zoe Saldaña) har aldrig fullt ut accepterat honom. Familjen beslutar därför att ge sig ut på en sista resa tillsammans för att ta farväl av Spider.
Planen går dock snabbt om intet när Spiders ondskefulle far, Quaritch (Stephen Lang), får nys om deras färd och attackerar flygkonvojen. Resultatet blir att hela sällskapet strandas i djungeln, där de stöter på ett nytt folk på Pandora, lett av Varang (Oona Chaplin). Det är ett laglöst och våldsamt gäng som ägnar sig åt jakt och pyromani – inget sällskap man vill hamna i konflikt med.
Det händer mycket i denna 195 (!) minuter långa uppföljare till “Avatar” och “Avatar: The Way of Water”. Grundkonflikten är vid det här laget välbekant: jorden håller på att gå under och människan försöker ta över Pandora för att säkra sin egen överlevnad. Det som en gång började som ett projekt drivet av giriga miljardärer har nu eskalerat till en massinflyttning, med hela arméer av stridsglada soldater som skjuter på allt som rör sig.
Rörigt och repetitivt
Jag ska inte hymla – filmen upplevs som rörig och repetitiv. Samma händelseförlopp upprepas gång på gång: någon attackeras, kidnappas och räddas, om och om igen. Efter tre–fyra varv börjar tålamodet tryta. I sina bästa stunder finns här både känsla och ett fint patos, men filmen är alldeles för långrandig för att hålla intresset vid liv hela vägen. Till slut sitter man mest och väntar på att det ska ta slut.
”Avatar” spelades in för att visas i 3D, vilket var filmens stora dragplåster när den kom 2009. Även denna film är tydligt anpassad för 3D-visning, något som märks i den svävande kameran, de många tracking shots som följer Na’vi-folket genom djungeln och inte minst i tredje aktens klimax.
Jag förstår att detta var imponerande för femton år sedan, men i dag känns det mer som huvudvärk än som en upplevelse – särskilt när man, som jag, dessutom behöver bära två par glasögon.
Överlag känns hela ”Avatar”-franchisen fast i 2009, från berättelsen och könsrollerna till fanskaran runt filmerna. Man ser sällan någon klä ut sig till Na’vi på Halloween, och McDonald’s säljer knappast ”Avatar”-leksaker längre. För den som inte är ett inbitet fan är det svårt att ens nämna tre karaktärer ur filmerna. Trots detta planeras ytterligare två filmer, och James Cameron fortsätter att tilldelas enorma budgetar.
Filmen är slående vacker när den är som bäst och det finns ibland riktigt schyssta actionscener och en del blödiga ögonblick som fick mig att putta undan mina dubbla båga. Men överlag är det här en på tok för lång film som inte kommer att lämna ett stort intryck på filmhistorien mer än att det är ett under att dessa fortsätter att göras.
Ibland kan jag önska att James Cameron skulle göra en mer ”vanlig” film igen – men det förblir nog just en dröm.
Läs också Annika Anderssons recension: ”Ett visuellt mästerverk”
Snabbfakta: ”Avatar: Fire and Ash”
- Regi: James Cameron
- Skådespelare: Zoe Saldana, Sam Worthington, Sigourney Weaver, Stephen Lang, Kate Winslet, Oona Chaplin
- Genre: Sci-fi/äventyr/krig
- Speltid: 3 timmar 15 minuter
- Premiär: 17 december 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 2/5
