Tillsammans med ”The Nun” symboliserar ”Five Nights at Freddy’s” den typen av skräckfilm som få eller ingen egentligen gillade men som drog in så pass mycket pengar att en uppföljare var oundviklig.
Första filmen bygger, för de oinsatta, på Scott Cawthons kultförklarade spelserie med samma namn och var främst för spelnördarna en mycket emotsedd filmatisering.
Skräckimperiet Blumhouse levererade rysaren om familjepizzerian vars fyra animatroniska maskotar får kusligt eget liv och löper amok.
Nu är uppföljaren här med ambitionen att utforska den mörka mytologin i större skala. Resultatet överträffar aningen originalet — men fortsätter även att brottas med franchisens balansproblem mellan fanservice och renodlad skräck.
Traumatiserade hjältar tillbaka
Återigen möter vi den gamla säkerhetsvakten Mike (Josh Hutcherson) och hans lillasyster Abby (Piper Rubio), som försöker gå vidare i livet trots den senares envisa besatthet av sina vänner – de döda barnen som besatte de mordiska robotarna.
Tillbaka är även polisen Vanessa (Elizabeth Lail), som vaknat upp ur sin koma men plågas av mardrömmar om sin psykotiske pappa (Matthew Lillard), som visade sig vara skurken i första filmen.
Det dröjer så klart inte länge förrän de ökända barnfigurerna får liv igen, och denna gång får de sällskap av en hämndlysten marionett som siktar in sig på specifika människor i staden.
Till skillnad från den ganska platta föregångaren finns här ett mer ambitiöst försök att bredda detta filmuniversum.
Där första filmen begränsades till en enda plats expanderar uppföljaren mytologin genom tillbakablickar, nya etableringar av Fazbear Entertainment och en tydligare koppling till spelens djupare lore.
Spelfans lär bli nöjda
Detta lär onekligen tillfredsställa fans av spelet, men filmen känns ofta överlastad av detaljer som endast lojala spelare lär förstå.
Tonen är aningen mörkare, mer melankolisk, och det finns en strävan att ge historien större emotionell tyngd. Samtidigt sackar tempot när filmen stannar upp för att leverera exposition snarare än att skrämmas.
Skådespelarna gör vad de kan med materialet, även om Hutcherson ofta hamnar i baksätet i relation till de kvinnliga motspelarnas bekymmer.
Lail kämpar för att göra sin traumatiserade hjältinna rättvisa men bleknar i jämförelse med skräckikoner som Jamie Lee Curtis och Sigourney Weaver.
Filmen släpper fortfarande inte fram tillräckligt med utrymme för någon karaktärsutveckling, trots många och långa dramatiska dialoger.
Universumet förlitar sig helt enkelt för mycket på spelens ikonografi istället för att bygga några dynamiska eller meningsfulla relationer på duken.
Det är dock alltid kul att se veteranen Wayne Knight (Newman i ”Seinfeld”) spela skitstövel, särskilt i den här typen av film.
Och vi ”Scream”-fans kan uppskatta återföreningen av Lillard och Skeet Ulrich, även om båda endast har korta cameos och tyvärr inte delar speltid.
Tröttsamma jump scares
Man kan poängtera att den här typen av skräckfilm främst är till för att skrämmas, men även där är resultatet ljummet.
Man skruvar upp ljudvolymen ordentligt på några få men stundtals effektiva, men oftast trötta, jump scares — men någon obehaglig känsla infinner sig aldrig riktigt.
Dessa jump scares används dessutom ibland så tätt att spänningen minskar. Man önskar att regissören Emma Tammi (som även gjorde del ett) vågade bygga en långsammare atmosfär istället för att ständigt sikta på chockvärde.
Valet att göra denna film PG13 (motsvarande ungefär 11-årsgräns) för att locka en yngre publik går heller inte ihop med att filmens monster ska vara så våldsamma och brutala som möjligt.
Allt våld sker utanför bild och genrens uppmuntran att använda fantasin blir här bara ett irritationsmoment. Det man inte ser är inte alltid mer skrämmande.
Däremot har specialeffekterna fått en fin uppdatering. Animatronikerna känns tyngre, smutsigare och mer fysiskt hotfulla. Att praktiska effekter kombineras med mer diskret CGI är filmens största tekniska styrka.
Fansen lär dock uppskatta miljödetaljer, cameos och direkta referenser till spelserien. Filmen är visuellt stark med neonljus, mörka korridorer, dammig mekanik och en färgpalett som blandar retroestetik med industriell kyla.
Det är ingen skräckuppföljare som är provocerande dålig, men också en som man snabbt glömmer redan under eftertexterna.
Fansen lär jubla, pengarna rulla in och en trea (som man diskret flirtar med i slutscenen) lär snart vara i produktion. Personligen infinner sig viljan till en paus från Blumhouse…