I skuggan av Freddy och Jason kom rysaren baserad på en Clive Barker-novell där Tony Todd förvandlade titelmördaren till en annorlunda ikon inom skräckgenren.

Benedict Cumberbatch och Merab Ninidze är fullkomligt strålande i det här verklighetsbaserade spiondramat som lyckas kombinera både lättsam humor, svettig spänning och snyftig dramatik.

Från spöken, utomjordingar och mystiska bymonster till några av de mest hånade filmflopparna – M. Night Shyamalan upphör aldrig att överraska i varken story eller kvalité. Vi har rangordnat hans filmer från sämst till bäst.

Norge fortsätter att leverera intressanta, sevärda skräckfilmer och den senaste är en riktig cocktail av stilar och genrer. Lite ojämnt och hoppigt blir det men god underhållning för den som är på rätt humör.

Tom Cruise och Scarlett Johansson är bara några av stjärnorna på norsk mark. Många Hollywood-filmer har spelats in i vårt kära grannland men speciellt senaste åren har samarbetet med amerikanska filmproduktioner resulterat i en miljardindustri.

När det är dags att runda av den nya “Fear Street”-trilogin så görs det med buller och bång, från häxjakt på 1600-talet till en vild final i ett köpcentrum. Trots en del brister så är det en underhållande, tillfredställande avslutning.

Liza Marklund och James Patterson är två av manusförfattarna till seriemördarrullen baserad på deras egen bok. Vi får skymta såväl svenska skådespelare som miljöer men filmen i sig är en stark “Snömannen”-rival som sämsta Hollywood-thriller på skandinavisk mark.

Joachim Trier är onekligen en hejare på att skapa vackra bilder och samla begåvade skådespelare. Men när han ska berätta om en helt vanlig kvinnas liv blir det mest ett tomt triangeldrama utan något att tillföra genren.

Där första “Fear Street” återupplivade 1990-talets slasher-trend så får vi här 70-tal och dess sommarläger, och det är minst lika våldsamt, proffsigt och underhållande som första omgången.

Michelle Pfeiffer påminner oss om vilken suverän skådespelare hon är när hon som pank överklassdam lyfter det här stundtals roande men lite sömniga indiedramat.

De som älskar “Wrong Turn”-filmerna och dess vältrande i blodiga effekter bör nog vända om. Den här rebooten prövar något annorlunda och även om den inte lyckas helt så är det välgjord spänning med en stark avslutning.

Den brittiske regissören som slog igenom med sina skruvade gangsterkomedier är aktuell med nya actionrullen “Wrath of Man”. Men vilka av titlarna på hans resumé är de bästa – och vilka misslyckades han med?

Liksom “Scream” för 25 år sedan så återupplivar den här R.L. Stine-filmatiseringen den ständigt bespottade slasher-genren. Referenserna duggar tätt, blodet flyter och vi får en lite annorlunda skräckis som bör passa fans av genren som handen i handsken.

Huvuden rullar men hjärnan har man lämnat hemma. “Highlander” liknar ofta en absurd musikvideo med gott om action, effekter och skådespelare som tar i från tårna. Bra är det inte direkt men du har inte en tråkig sekund.

Radarparet Guy Ritchie och Jason Statham är tillbaka. Den tidigare levererar en lite tom men väldigt underhållande actionrulle med gott om twistar och adrenalin. Den senare är ett grinigt stenansikte men inget nytt under solen där.

Det är adrenalindosen du väntat på. Efter ett deprimerande år så får vi en glädjekick som piggar upp den mest cyniska, musikalhatande filmkritikern. En sådan härlig bildfest med charm och glädje att man faller pladask.

Vad som förvånar mer än att John Krasinski regisserade en av senaste årens mest effektiva rysare är att hans uppföljare är snäppet vassare – större, högljuddare, svettig och intensiv spänning med få andningspauser.