I bioaktuella “The Chronology of Water” kastas vi rakt in i ett fragmenterat liv präglat av trauma, begär och överlevnad.
Filmen är baserad på Lydia Yuknavitchs uppmärksammade memoar och följer en kvinna som försöker förstå och omforma sitt förflutna – inte genom en rak berättelse, utan genom minnesbilder, kroppsliga upplevelser och känslor som sköljer över henne som vågor. Det är en berättelse om att bryta samman och bygga upp sig själv igen, där vattnet fungerar som en ständig symbol för förändring, flykt och återfödelse.
Under Cannes Film Festival förra året fick Erik Dalström äran att möta Kristen Stewart och huvudrollsinnehavaren Imogen Poots för ett samtal om stolthet, sårbarhet och skapandet av filmen.
För Kristen Stewart är filmen hennes regidebut och ett nytt steg i karriären.
– Det känns nästan overkligt. Den här filmen har varit ett skeppsbrott i perioder. Manuset jag jobbat på i åtta år föll sönder under inspelningen. Men någonstans i kaoset hittade filmen sig själv. Och nu är vi här, säger Kristen Stewart till MovieZine.
Poots ler stort och ser märkbart nöjd ut:
– Det är en glädjevåg. Kristen gjorde något otroligt på så kort tid. Jag är så stolt över henne och över filmen. Det är en ära att få vara en del av det.
Processen verkar ha varit både lång och intensiv – hur såg den ut för er?
– Jag var tvungen att släppa kontrollen. Filmen förändrades varje dag. Till slut insåg jag att det inte handlade om att styra den, utan att låta den bli vad den behövde vara, säger Stewart.
Poots var knuten till projektet i ungefär två år innan inspelningen kunde börja.
– Det fanns en lång väntan, men också en stark tillit. Lydia Yuknavitch gav Kristen total frihet, det var som att hon sa: “Gör er film”, berättar hon.
Just friheten tycks ha varit avgörande för filmens form och dess avstånd från det traditionella.
Filmen bygger på Lydia Yuknavitchs bok – men är inte en klassisk biografi. Hur ser ni på det?
– Det här är inte en film om vad som hände Lydia. Det är en film om hur man lever med smärta. Hur man gör den uthärdlig, säger Stewart.
Poots fyller i:
– När man tar bort dömandet ser man hur människor gör det de måste för att överleva. Jag hoppas publiken känner empati, även i de mest destruktiva ögonblicken.
Det är också där, i det kompromisslösa, som filmens tyngd ligger.
– Det ska vara svårt, säger Imogen Poots. Lydia skrev från en plats av djup smärta. Då måste vi möta det med samma allvar. Den typen av roller har kvinnor fått för få av, alldeles för länge.
Stewart nickar.
– Det var därför jag ville göra filmen. Den krävde något rått och ärligt. Och Imogen går rakt in i det utan att hålla tillbaka.
Filmens uttryck är väldigt kroppsligt och nära – hur var det att arbeta så?
– Den är naken, både fysiskt och emotionellt. Men jag kände mig aldrig utlämnad. Kristen är så emotionellt intelligent – man känner sig buren, inte blottad, säger Poots.
– Kroppen är inte ett objekt här, fortsätter Stewart. Den är ett landskap. Något levande, något som förändras.
Vattnet är en central symbol – vad betyder det för er?
– Vatten förändrar allt, säger Stewart. Det bryter ner, förflyttar, omformar. Det är som våra erfarenheter – man tror att man lämnar dem, men de lämnar aldrig dig.
För Poots blev det också något konkret:
– Jag tränade i månader, både styrka och simning. Jag ville inte vara en skör skådespelerska. Jag behövde vara fysisk stark.
Hur var det att arbeta tillsammans?
– Kristen är kompromisslöst sann, säger Poots. Hon är närvarande i varje sekund. Och ovanligt nog visade hon mig material under inspelningen, så jag fick se filmen växa fram, det var väldigt vackert.
Stewart ler:
– Jag ville att det skulle vara ett samarbete. Det är också därför jag inte spelade huvudrollen själv. Jag ville inte stirra in i en spegel. Jag ville ge plats åt någon annan, det Imogen gör på duken tar andan ur mig.
Det märks i filmens form att den bryter mot ett klassiskt berättande. Var det ett medvetet val?
– Jag försökte inte vara avantgarde, säger Stewart och skrattar till. Men filmen krävde det. Den fungerar som minnen, fragment, känslor, hopp. Mer som att drömma än att läsa en saga.
Vad hoppas ni att publiken tar med sig?
– Att känna empati, säger Poots. Och kanske modet att vara sig själv fullt ut.
Stewart tillägger:
– Att förstå att man inte lämnar sina erfarenheter bakom sig, men man kan lära sig leva med dem.
”The Chronology of Water” går nu på svenska biografer.
Det är en ambitiös och konstnärligt driven debutfilm där det märks att Kristen Stewart vill väldigt mycket, ibland nästan allt på en gång. Vissa partier dröjer sig kvar, särskilt det visuella uttrycket och den suggestiva estetiken, som stundtals är både stark och fascinerande. Samtidigt gör den fragmentariska formen att helheten inte riktigt griper tag så mycket som jag hade hoppats.
Men just i det kompromisslösa finns också filmens styrka. Det här är en film som vågar bryta mot normen, som går sin egen väg utan att be om ursäkt. Och bara av den anledningen är det en sevärd debut och ett spännande första steg från en regissör som tydligt har något att säga.
Se trailern nedan.
