Krönika: A24 behöver och förtjänar vårt stöd

KRÖNIKA
25 September 2016 | 09:00

Krönika: A24 både behöver och förtjänar vårt helhjärtade stöd

Det internationella distributionsbolaget tog filmvärlden med storm när de äntrade scenen för fyra år sedan, men på sistone har de haft det lite kämpigt.

Allt tog sin början år 2012 med Roman Coppolas "A Glimpse Inside the Mind of Charles Swan III", den första filmen som den då nystartade distributören A24 Films tog sig an. Ur ett box office-perspektiv floppade den, men samtidigt var det en utmärkt första film för att visa vad distributionsveteranerna David Fenkel, Daniel Katz och John Hodges ville uppnå med sitt nyfödda företag. Ambitiösa och intressanta filmskapare, utmanande filmer och kreativ marknadsföring, det är deras melodi. 

Samma år befann jag mig på Venedig filmfestival och gick in i den enorma biosalongen Sala Darsena för att se Harmony Korines "Spring Breakers". Jag hade då ingen direkt relation med Korines verk och hade därför ingen koll på vad som väntade. Väl inne i salongen upplevde jag en fullskalig och brutal - på bästa sätt - audiovisuell attack som jag sent skulle glömma, och i ett mer eller mindre "punch drunk" tillstånd skrev jag min 3/5-recension. Så här fyra år senare inser jag att det finns mer under ytan på den filmen än jag då trodde, men det känns fortfarande som ett mirakel att den blev så stor som den blev. 


Vanessa Hudgens, Ashley Benson, James Franco och Rachel Korine i "Spring Breakers".

Det är där A24 kommer in, för med hjälp av smart marknadsföring och en obeveklig tro på Korine och hans unika skapelse gjorde de "Spring Breakers" till en enorm succé. Filmen drog in drygt 30 miljoner dollar och producerades för fem miljoner, vilket öppnade upp helt nya möjligheter för en tidigare helt okommersiell regissör. Samtidigt fick filmvärlden upp ögonen för A24 som snabbt blev en av de starkaste och mest eftertraktade aktörerna när det gäller distribution av indiefilmer. 

Deras utveckling speglades också av Megan Ellisons lika fantastiska Annapurna Pictures, som är ett produktionsbolag med en liknande vision. I fallet "Spring Breakers" hittade de två färska företagen en vacker symbios, då Annapurna gick in med pengar till produktionen och A24 sedan byggde en framgångsrik modell som resulterade i sällan skådad vinst för den här typen av projekt. De skräms helt enkelt inte av riskfyllda investeringar, snarare tvärtom, vilket är smärtsamt sällsynt i Hollywood just nu. Många stora filmbolag och distributörer gör allt de kan för att eliminera alla risker, vilket samtidigt leder till att allt som är personligt och annorlunda kapas bort. 

A24 jobbar inte så. Sedan deras självsäkra intåg i branschen har de tagit sig an filmer som "Enemy", "Under the Skin", "Locke", "Obvious Child", "The Rover", "A Most Violent Year", "Ex Machina", "Amy", "The End of the Tour", "Room", "The Witch", "Green Room" och "The Lobster". Kvalitet är det första ordet som dyker upp i mitt huvud när jag reflekterar över de här titlarna, och majoriteten av dem ligger på mina listor över respektive års bästa filmer. 


Scarlett Johansson i "Under the Skin".

Det blir också tydligt att de ofta riktar in sig på intelligenta projekt med originalmanus i grunden, vilket gör det ännu svårare att marknadsföra dem. Filmerna har ingen redan inbyggd grupp fans som kommer till biografen automatiskt, utan här gäller det att nå fram genom bruset och hitta en publik som är villig att betala för ett osäkert kort. Trevligt nog lyckas ofta A24 med just det, då de har en förmåga att bygga upp en sorts lockande event-känsla kring filmerna de distribuerar. Resultatet blir att det inte bara är de mest inbitna cineasterna som de når fram till, utan även vissa essentiella delar av den "breda massan". 

Men hur länge kommer den modellen hålla? I en värld där superhjältar och diverse franchise-filmer styr och ställer blir det allt svårare för en aktör som A24 att ha stabilt fotfäste. Nya digitala distributionsplattformar kan vara räddningen till viss del, men hur man än vänder och vrider på det så behöver pengarna från biobesöken också rulla in för att det inte ska bli rena förlustaffärer. På den fronten har det tråkigt nog varit lite skakigt för A24 på sistone. 

Om man tittar på deras 2016-släpp (USA) så har resultaten minst sagt varit blandade. Ett fåtal filmer, främst "The Witch" och "The Lobster", har gått riktigt bra men de flesta har underpresterat kraftigt. "Green Room" och "Swiss Army Man" lyckades komma nära (den ena över och den andra under) sina respektive budgetar, men räknar man in marknadsföringskostnader och liknande så blev de inte direkt inkomstbringande. Allra mest svidande blev filmer som "Remember", "Mojave", "Equals", "Into the Forest" och "The Sea of Trees" som alla floppade besinningslöst. Den sistnämnda kostade 25 miljoner att producera och lyckades inte ens dra in en miljon. Ouch. 


Kristen Stewart och Nicholas Hoult i "Equals". 

Exakt hur hårt det slår mot A24 är svårt att säga eftersom det är produktionsbolagen som tar den hårdaste smällen, men det är glasklart att det blir röda siffror även för distributören. Oavsett hur mycket det har med kvaliteten på filmerna att göra är det ett djupt deprimerande faktum med tanke på hur dagens filmklimat ser ut. Kvalitetsdrivna och modiga distributörer med tydliga visioner som går långt bortom ekonomisk vinning växer inte direkt på träd och om siffrorna är röda tillräckligt länge går de under.

Om vi vill att företag som A24 ska finnas kvar är det upp till oss att se filmerna, köpa filmerna och prata om filmerna. Eftersom vi bor i Sverige har vi inte lika stor möjlighet att få slantarna att gå direkt till A24 (det finns nämligen ofta en internationell distributör i spelet också), men om man ser saker ur ett mer långsiktigt perspektiv så kommer det gå bra för A24 om det går bra för deras filmer, även utanför den amerikanska gränsen. Dessutom har vi alla möjligheter att vara en del av det globala samtalet kring de här filmerna och på så sätt ge dem en hjälpande hand med exponering.

Nu närmast har de Andrea Arnolds "American Honey", Barry Jenkins "Moonlight", Mike Mills "20th Century Women" och Ben Wheatleys "Free Fire" på gång. Jag är oerhört taggad på alla fyra och hoppas verkligen att de lyckas hitta en tillräckligt stor publik. Den sistnämnda kommer nog omfamnas av den genrefilmsälskande midnattspubliken, men de andra tre är svåra att sälja in bortom filmfestivalernas och cineasternas värld. Det är ju dock A24 vi pratar om här, de löser det. Förhoppningsvis.

Hur ser du på det rådande filmklimatet? Kommer det alltid finnas plats för aktörer som A24 eller håller franchise-mentaliteten på att ta över helt?