Under the Skin (2013)

En alien i kvinnokropp gestaltad av Scarlett Johanson åker längs gatorna i Skottland och raggar upp ensamma män. Väl hemma hos sig tar hon dem "i förvar" och ger sig sedan ut efter nästa offer. 
Efter ett möte med en deformerad ung man känner hon plötsligt något inombords, kanske en typ av medkänsla, vilket får henne att fly för att försöka känna ännu mera.

Det är handlingen. Något förenklat. Och det är enda gången jag kommer förknippa ordet enkel med "Under the Skin". Detta är verkligen ingen lätt film, men inte heller svår i det ordets rätta bemärkelse. Det är en film som känns, snarare än förstås. Punkt.

En hel del bakgrundsinformation saknas och många frågor väcks, vilket stundvis kan kännas frustrerande. Men samtidigt är det i frågorna som upplevelsen flera gånger finns och just alltså känns. Detta är en ganska tystlåten, relativt långsam, men mycket otäck spänningsthriller i vilken mänsklig beteende studeras och efterliknas. Ensamhet och närhet. Kärlek och sexualitet. Manligt och kvinnligt. Det här är en berättelse om motsättningar, både de vackra och det brutala med att vara människa och ibland behöver man ett utomstående (alien-) perspektiv för att verkligen se det.

Jonathan Glazer har verkligen ett helt eget filmspråk och i det slösar han inte med ord. Han låter istället bilderna tala och som de talar. Det blir fängslande, nästan förtrollande vackert mitt i allt det dystra och väldigt hemska. Jag är inte säker på att jag förstår alla hans avsikter eller ens tycker om dem. Men jag tänker mig att det är som med musik. Jag kan uppskatta en låt på ett främmande språk, utan att förstå vad exakt den handlar om. För om jag tilltalas av melodin eller om den känns i mig, gör jag vid behov en egen tolkning och får så min förståelse av det lyssnade.

"Under The Skin" är musik för mina ögon. Det är en sanslöst fascinerande och fantasieggande film. Den varvar hjärtskärande dramatik med närmast dokumentära scener, för att sedan gå över och visa de mest poetiska och häftigaste bilderna jag sett på länge. Den implicita förförelseakten tillika förgörelsen, när alien-kvinnan lockat hem sitt byte och sedan leder honom in, är inget mindre än enastående filmkonst! (Och jag får gåshud av att bara skriva det.) Musiken i bakgrunden är hela vägen också den otroligt hypnotiserande och förstärker perfekt den (mar)drömska stämningen.

Scarlett Johansson är briljant i huvudrollen. Med kylig utstrålning och självklar sensualitet förför hon både männen i filmen men också oss i publiken. Det är sällan som en närvaro känns så mycket utanför duken. Dialogscenerna mellan henne och hennes offer (de flesta helt vanliga skotska män och inte skådespelare) är naturliga, fast samtidigt skrämmande då man vet vad som väntar dem. När hon efter ett tag börjar känna något och blir nyfiken på mer, skiftar hon nästan skepnad och blir mer av en vilsen katt än ett rovdjur och vinner också därmed min sympati.

Filmen kommer garanterat inte uppskattas av alla. Men oavsett, är det nog svårt för någon att förbli helt oberörd. "Under the Skin" kryper verkligen in under skinnet. Tillåt den göra det och du har en stund av magi framför dig.