Green Room 2015

Green Room poster

Synopsis

Ett ungt punk-rockband befinner sig fångade på en avskild plats efter att man råkat bevittna en fasansfull våldshandling.
Ditt betyg
3.5 av 92 användare
Logga in för att se betyg av de du följer
Logga in så gissar vi ditt betyg

Recensent

Viktor Jerner

22 november 2015 | 17:00

Blod, svett och blytung punk

Mörkret faller, blodet sprutar och punkmusiken dånar när Jeremy Saulnier följer upp sin hyllade ”Blue Ruin” med en minst lika tät och härligt skitig film.
Den här gången har han ökat skalan en hel del och sätter det fiktiva punkbandet ”The Ain’t Rights” i händelsernas centrum. De är i princip helt okända, har inte ens råd med bensin till sin risiga van och spelar på små hak utan inspelningsmöjligheter för att behålla ”äktheten” i sin musik. När de bjuds in till ett dunkelt ställe mitt ute i Oregons djupa skogar för en betald spelning är de därför inte sena att tacka ja, trots att de vet att det är ett gäng ”skinnskallar” som driver det. 

Det är dock inte vilka skinnskallar som helst, utan de tillhör en fanatisk och nynazistisk organisation med allt annat än rent mjöl i påsen. Den tryckta stämningen byggs upp redan när bandet öppnar spelningen med en cover på Dead Kennedys’ ”Nazi Punks Fuck Off”, men situationen tas till en helt ny nivå när de blir vittnen till ett brutalt mord i green room. Det dröjer inte länge innan alla inser att nynazisterna inte har råd med några lösa trådar eller polisiära ärenden. Shotguns laddas, machetes vässas, dörrar barrikaderas och den brutala kampen för överlevnad tar sin början. 

Tankarna förs direkt till allt från John Carpenters ”Assault on Precinct 13” till Sam Peckinpahs ”Straw Dogs” när ”Green Room” verkligen tar fart, och det märks att filmer i den ligan ligger Saulnier varmt om hjärtat. Redan efter tre filmer har han likt exempelvis Adam Wingard blivit en essentiell del av den fullkomligt magiska nya vågen inom korta, effektiva och brutala genrefilmer. Det grafiska våldet tar inga fångar, allt onödigt fett på berättelsen är bortbränt och den audiovisuella attacken på sinnena är alltid lika njutbar. 

Om man skulle se allt det här som en sorts egen avgränsad genre så är det nog min absoluta favorit just nu och ”Green Room” är ytterligare ett bevis på hur sprudlande och levande den är. Likt ”Blue Ruin” utforskar den var våld gör med de som är helt oerfarna av det, och vad som händer när de trycks in i ett hörn av människor som spisar våld till frukost, lunch och middag. Resultatet är lika skrämmande som obekvämt att beskåda, men samtidigt oerhört uppslukande och härligt adrenalinframkallande. 

Om man jämför ”Green Room” med andra belägringsfilmer står den sig också stark. Miljöerna är underbart skitiga och dunkla, den omgärdande skogen skänker en sorts paradoxalt klaustrofobisk känsla och de två grupperna som ställs mot varandra är fascinerande. Geografin är också något som är oerhört viktigt – om inte det allra viktigaste – i den här typen av film och även där är Saulnier vass. Man har alltid en klar bild av var karaktärerna befinner sig i förhållande till varandra, hur bandet resonerar kring de olika flyktplanerna och hur nynazisterna planerar sina attacker.

Sen är det givetvis också viktigt att man känner sig investerad i de karaktärer som försätts i fara, vilket jag i det här fallet gör från första bildrutan till sista. För trots den korta speltiden och den tidigare nämnda totala avsaknaden av överflödigt fett får alla karaktärer sina stunder, och bilden av dem är tydlig. Anton Yelchins Pat och Alia Shawkats Sam utgör den emotionella kärnan i bandet och båda lyckas på fint vis förmedla den kvävande frustrationen i deras kreativa strävan. När det stundtals chockerande våldet drabbar dem och deras innersta krets känner man den psykiska och fysiska terrorn på smärtsamt vis, mycket tack vare deras skådespel. 

På andra sidan belägringen ser vi exempelvis Patrick Stewart som nynazisternas ledare Darcy. Till en början känns hans skakiga dialekt och lite för bekanta ansikte något malplacerat och distraherande, men mot slutet är han en helgjuten del av ensemblen och bjuder på en skönt okonventionell skildring av ”den demoniska ledaren”. Fantastiska Macon Blair – som gör den enorma huvudprestationen i ”Blue Ruin” – fortsätter här att imponera med sin lågmälda insats som Darcys högra hand. Allra bäst är dock Imogen Poots, vars karaktär Amber hamnar i en gråzon mellan bandet och nynazisterna. Sårbarheten och autenticiteten i hennes prestation träffade mig hårt. 

Berättelsen tappar aldrig sin kraft eller sitt tryckande tempo, men det som i slutändan är lite bittert är att finalen känns slarvigare och mer förhastad än resten av filmen. Karaktärernas motivationer blir suddiga och det rejäla klimaxet man förväntar sig uteblir, något som dock är ett tydligt val av Saulnier och som fungerar bättre i sin kontext ju mer jag reflekterar över det. Sammanfattningsvis är nog inte ”Green Room” en film jag kommer att tänka särskilt mycket på om ett år, men väl där i biosalongen levereras exakt den saftiga, intensiva och hänsynslösa smäll som man ibland behöver.
| 22 november 2015 17:00 |
Skriv din recension
Vad tyckte du?
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Green Room
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu