Moonlight (2016)

Ditt betyg
Vill ej se
Sett
Ditt betyg
Ett intimt porträtt av en ung mans liv från barndomen till vuxen ålder, när han som gay växer upp i ett tufft område utanför Miami. En tidlös historia om mänsklig kontakt och om de ögonblick och krafter som formar våra liv och gör oss till dem vi är.
Visa hela synopsis
Visa mer info Dölj mer info

RECENSION: MOONLIGHT

Berättelsen om att växa upp som gay och mobbad i Miamis slum
Detta är en ultra-realistisk film om att växa upp som afro-amerikan med droger, mobbning, homosexualitet och kriminalitet, och att överleva med alla odds emot sig. ”Moonlight” har hyllats både av kritiker och publik och jag kan bara hålla med - det här är en av årets filmer som måste ses!
”Moonlight” är berättelsen om Chiron, en ung afro-amerikansk pojke som växer upp i ett av Miamis slumområden. Filmen består av tre delar; i den första är han en liten pojke som kallas ”Little” (Alex Hibbert) och som får klara sig bäst han kan utan mycket hjälp av sin drogpåverkade mamma (Naomie Harris), i nästa en tonåring (Ashton Sanders) som kämpar mot mobbning och utanförskap, och i sista delen en ung man som nu kallas "Black" (Trevante Rhodes) och som försöker hitta sin plats i livet.

Chiron har dragit det korta strået i livets lotteri på de flesta områden, men filmen visar ömsint hur hans överlevnadsinstinkt guidar honom och får honom att klamra sig fast vid de små ljusglimtarna i sin dystra tillvaro. 

”Little” hittar en surrogatfamilj som består av mammans langare Juan (Mahershala Ali från House of Cards), och hans flickvän Teresa (sångerskan Janelle Monáe), som tar sig an honom och ger honom en trygg och stabil plats dit han alltid är välkommen. Ju mer mamman ger efter för drogerna ju oftare tyr sig ”Little” till surrogatfamiljen. Det faktum att Juan är den som säljer drogerna till mamman ger såklart upphov till mycket skuldkänslor från hans sida och en komplicerad relation de tre emellan. Men det är också ett fint exempel på filmens realism, att inte hårddra goda versus onda karaktärer – langaren har hamnat där han är genom de få möjligheter hans uppväxt gett honom, och mamman kämpar med sina demoner som gör att hon inte kan stå emot drogerna, trots kärleken till sin son.

I nästa segment har ”Little” blivit tonåring och kallas nu för sitt riktiga namn. Hans liv har knappast blivit bättre – mamman har helt gett efter för drogerna och Chiron mobbas i skolan och kämpar med hur han ska förhålla sig till sin egen sexualitet. Han har dock en bundsförvant, Kevin (Jharrel Jerome), som även när han var ”Little” (då spelad av Jaden Piner), tröstat honom med att han vet att han inte är ”soft”. Nu som tonåringar delar de en sexuell upplevelse som är omvälvande för Chiron, men deras vänskapsband drar till sig mobbarnas uppmärksamhet, och de tvingas in i en våldsam konfrontation som leder till ungdomsvård för Chiron.

Det finns inte många glädjeämnen i Chirons liv, men upplevelser vid havet ger honom några av hans få stunder av lycka och vattnets läkande inverkan går som en röd tråd igenom filmen. Juan tar med ”Little” havet för att lära honom simma, och lyckan över detta skiner ikapp med solen under denna idylliska upplevelse. Några år senare är det på stranden Chiron delan sin oförglömliga upplevelse tillsammans med Kevin. Havet flimrar förbi i flera scener som en annan, bättre värld, full av lyckliga minnen, som Chiron sneglar mot emellanåt, även när han kommer tillbaka som vuxen.

Det är i det tredje och sista segmentet, då vi möter Chiron som en välpumpad, respektingivande ung man, ”Black”, som liksom Juan nu livnär sig som langare. Men den svåra uppväxten har lämnat oläkta sår och på insidan är Chiron fortfarande pojken som kämpar för att hitta sin plats i livet. Särkilt upplevelsen med Kevin har lämnat ett starkt intryck, som ”Black” nu bestämmer sig för att ta tag i och följa upp...

Filmen har särskilt hyllats för sin realistiska återgivning. För mig är det som att den tagit steget fullt ut i den nya våg av afro-amerikansk socialrealism som Lee Daniels banade väg för med sin ”Precious”. Det är ingen vacker tillvaro som visas upp, men det är verkligheten för alltför många som lever i USA:s slumområden. Att dessutom vara homosexuell vilket fortfarande är tabu för de flesta i den världen gör Chirons kamp ännu svårare, men gör det också viktigare för berättelsen att nå ut. Och publiken har tagit den till sina hjärtan, liksom kritikerna, vilket gjort den till en överraskande box-office-succé som lågbudgetfilmer om minoriteters sociala misär sällan får åtnjuta.

Här kan man också betänka och glädjas åt hur fort utvecklingen faktiskt gått mot en bredare acceptans – för bara fem eller tio år sedan hade ”Moonlight” klassats som gaydrama och visats på LGBT-festivaler, medan den nu ses som ett drama i egen rätt.

Några få kritiska röster har höjts mot att filmens tre olika Chiron inte liknar varandra fysiskt. Rollbesättningen har baserats på de inre likheterna snarare än de yttre, och även åldersmässigt har man valt bort det yttre, då Kevin som vuxen (André Holland) ser ut att ha åldrats något decennium eller två snabbare än Chiron.

Karaktärerna är dock så välpreparerade att man glömmer bort hur de ser ut – essensen i deras karaktärer är exakt densamma. Dysterheten följer Chiron igenom alla tre delar, och Kevin har exakt samma happy-go-lucky-personlighet genom de olika åldrarna. Han är den populära killen som alla gillar, men vars egna motiv är mer oklara. Det råder alltså aldrig någon oklarhet om vem som är vem, personligheterna guidar oss som i en teaterpjäs. Men titta på de tre Chiron-versionernas mandelformade ögon, som blickar tillbaka från filmaffischen. De ser ut att tillhöra samma person, och bär på samma smärta. 

Filmen lämnar mycket att ta hem och fundera över, och melankolin i Chirons tragiska tillvaro är svår att skaka av sig efter biobesöket.
Det finns inga användarrecensioner ännu. Skriv den första!
VISA FLER EXTERNA RECENSIONER +
Senaste kommentarer
AntonKane
Fy bubblan vilken menlös film. Användaren nedanför summerade väldigt väl varför det är en dålig/medioker film.

Tredje filmen av dom oscarsnominerade som enbart är nominerad för att den handlar om svarta. Vet inte vad som är mest tragiskt: att folk tror att det florerar rasism i Oscars-juryn eller att Oscars-juryn är så tragiska att dom går på så enkla knep som "Moonlight". Ty "Moonlight" är inget annat än ett trick, blott en dörr in till Oscarsgalan...
Donjohan
Jag hade förväntat mig ett mästerverk, men fann istället en djup besvikelse. 

Moonlight är kanske den mest överskattade filmen bland de Oscarsnominerade. Skådespeleriet, storyn,  dialogen - ja hela filmens totala hantverk är inget extraordinärt, tvärtom, ganska förutsägbart för genren och pseudodynamiskt. Inte heller tillför Moonlight något nytt i genren, inga nyskapande element förutom att den skildrar marginaliserade grupper -vilket i sig är intressant men inte tillräckligt för att bära filmens övriga brister. 

Jag blev väldigt besviken på denna rulle, till den grad att jag är böjd att påstå att Moonlight är dramats/socialrealismens svar på Transformers 4. Den är självmedveten, vet vilka knappar som ska tryckas på, men gör det utan finess.
Filmguru Svar på Donjohan för
Agree!
Visa fler (2)

Veckans populära filmer

Visa fler